- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 10 (1908/1909) /
382

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 14 mars 1909 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN GAMMAL HISTORIA.

FÖR HVAR 8 DAG AF ETT X.

Alldeles ensam och längst nere, där slätten rinner
ut i strandbackarna, ligger Sandgården. Den är
gammal och skröplig, och det är längesen några
människor bodde i den. Åren och stormarne ha rifvit
stora hål i de mossiga halmtaken, fönsterna äro
söndriga, så alikorna kunna obehindradt flyga in och ut
genom dem, och mellan det tjärade korsvirket har
kalkrappningen fallit af och blottat den gula
lerväggen. De röda dörrlämmorna i uthusen stå öppna och
slå för vinden, när den sveper kring gården.

Den lilla trädgården mot norr är alldeles igenvuxen
och förvildad. Mynta och salvej stryka obehindradt
långs längan, buxbomshäckarna ha famnat gångarna,
och hallonbuskarna ha vandrat fram och inkräktat
hela köksträdgården. Några knotiga och förvridna
aplar luta sig årbräckta mot hvarann, och midt i
syrénbersån borta i hörnet har ett själfsådt
körsbärsträd ogeneradt vuxit upp ...

Den nuvarande ägaren bryr sig inte om
Sandgården. Han har själf ett grannt ställe uppe i byn, och
den gamla gården nere vid hafvet har han ingen
nytta af. Den får gärna stå där och förfalla.

För öfrigt skall det visst inte stå så riktigt till med
den. Folk säger det spökar där — men folk pratar
nu så mycket.

De sista, som bodde där, voro två systrar. De
hade ärft gården af sina föräldrar och skötte den
ihop. Det var underliga människor, de två systrarna.
De umgingos med ingen, sutto år ut och år in
ensamma på den tysta gården, — med tjänstfolket
talade de aldrig mer än som var nödvändigt.
Föräldrarna voro likadana, så skyggheten var medfödd.
Hela släkten hade förresten något besynnerligt öfver
sig, — en farbror hade suttit på hospitalet i många
år. Det var kanske ensligheten därnere vid hafvet
som gjort dem så konstiga, de mörka vintrarna, då
stormen ref och tjöt ute från hafvet och vinden
hvisslade i sandbackarnas vissnade gräs.

Af de båda systrarna dog den äldsta först, Inger
hette hon. Det var en dag i oktober . .. Och nu
satt den yngsta, Boel, ensam kvar i den gamla
gården. Folk har talat om för mig, hur hon samma dag,
systern lades i jorden, afskedade allt sitt tjänstfolk
och blef ännu mera besynnerlig och folkskygg än förut.
Hon gick aldrig ut mer och öppnade aldrig sin dörr
för någon besökande. Man visste knappt hur hon
bar sig åt för att reda sig med allt, med djuren och
så, så ensam som hon var.

Om nätterna satt hon uppe mest ända till
dagningen. Människor, som gått förbi boningslängan, kunde
berätta, hur de genom de gardinlösa fönstren sett
henne sitta borta i stugan vid ett matt talgljus, med
hufvudet rockande fram och tillbaka och vridande
händerna i stum, ordlös sorg . . .

Så gick det i flera veckor och man var framme i
december. Då hände det sig, att man inte fick se
det ensamma ljuset nere i gården brinna mer. En
natt, två nätter, tre nätter. Och man började ana
oråd och tog sig för att titta närmare efter. När man
kom inpå husen, fann man porten öppen, och dörren
till stugulängan stod likaledes öppen och inne i
stugan fanns ingen människa . . . Ljusstaken stod på
bordet med ljuset nedbrunnet. . . Det såg ut, som
om Boel en natt liksom flytt hemifrån ... Nere i
ladugården bölade kon och gnäggade hästen — de
hade väl inte fått mat på flera dagar–––-

Men hvart hade Boel tagit vägen? Man tänkte
först hon hade gått och sänkt sig och väntade att
hafvet väl en en dag skulle kasta upp liket. . .

Men så en dag var Ola Ols Mårten, fyrmästarens son
från Sandhammaren, ute och gick i strandbackarne.

Då fick han se något underligt sticka upp ur ljungen,
det liknade en människa — han kom närmare och
fann att det var Boel. Hon låg halft på knä med
hufvudet och de hopknäppta händerna borrade djupt,
djupt ned i sanden. Från den punkt, där man fann
henne, hade man sedan kunnat följa hennes väg nästan
ända bort till gården. Här och där var ljungen
uppryckt med foten, här och där såg det ut som om hon
snafvat och fallit — det hela bar spår af att hon
sprungit hela vägen, hastigt, i nöd, liksom förföljd af
något.

— Stackars människa, hon har väl blifvit galen, sade
länsmannen, som ledde undersökningarna angående
den funnas död. Och så sprungit tills hon stupat.
Det ska’ min själ inte vara ett svagt fruntimmer
som ska’ galoppera i den här sanden.

*



Det är nu många år sedan det här hände, och jag
har fått berättelsen af de gamle. Men jag tycker mig
kunna se, hur det gått till, den gången Boel
lämnade sitt hem där nere i sandbackarna.

Jag ser henne sitta den mörka och blåsiga
decembernatten i sin ensamma stuga, borta i ljuscirkeln af
det fladdrande och rykande talgljuset, sitta och rocka
sitt gamla hvita hufvud och vrida sina vissnade
knotiga händer i ordlös sorg ... Då har det kommit
öfver henne som aldrig förr — detta, som heter
ensamhetsfasa, ensamhetsskräck. Hon har farit upp som en
förtviflad och sett sig ikring i rummet. Var där inte
någon? Hon tyckte bestämdt där var någon i
rummet. Hon ryser till, där krypa skuggorna som onda
andar i vrårna, längs de hvitkalkade väggarna, där
är fönstret med slättens mörker pressadt tätt emot de
små rutorna. Och som det tjuter och hvisslar kring
den gamla gården. Nere i ladugården slår en lucka,
upp och igen, upp och igen, för vinden. Aflägset
hör hon hafvets brus och dån, vågornas tunga
vältande mot stranden . . . Hon vet inte hvad hon vill
af skräck... Hon tycker bara ut, ut.. Och hon ger
sig inte tid att släcka ljuset, inte tid att ta något på
sig... Bara ut, ut... Hon har ingen klar tanke af, hvart
hon vill bege sig...

Något obestämdt, något om systern, har ett
ögonblick dykt upp i hennes hjärna. Hon var ju den
enda, som hon haft att ty sig till... Så har hon
sprungit ut i natten. Så mörk och stor och ännu
fasansfullare än i hennes rum, den har slagit emot
henne! Hon har till sist tyckt sig förföljd af
någon. Hon har skyndat för att komma undan denne
någon. Hon har snafvat, rest sig upp, åter snafvat
och flugit fram på nytt i rasande fart. Ljungen har
tagit fast i hennes tofflor och kvarhållit dem, hon har
inte haft tid att ta dem på igen, strandhafren har
skurit hennes fötter så de blödt, — men hon har
bara sprungit, sprungit för lifvet . . . Till sist har hon
inte kunnat mer. Hon har måst stanna och med ens
har det varit in på henne, allt detta, som hon
fruktade. Och ingen hjälp. Bara natten stor och
förskräcklig, fylld af dånet från hafvet och det sorgsna
bruset uppifrån den mörka slätten har stått omkring
henne. Då har hon i hejdlös förtviflan sjunkit ner
på sina knän, pressat händerna hop i krampaktig bön
— till någon . . . och så har döden kommit och med
ens gjort slut på alltihop . . .

Så tänker jag mig, det har gått till, detta drama,
som för många, många herrans år sedan utspelades
därnere i ljungbackarna. Och jag gripes af
medlidande med den stackars ensamma Boel, hvar gång
jag passerar förbi den gamla förfallna gården, där hon
bodde i tiden, och där folk säger det spökar nu.
Men folk pratar ju så mycket.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free