Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26, den 28 mars 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIEL GUSTAFSON.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Att en svensk man i vårt grannland Norge kunnat,
såsom för närvarande är förhållandet, blifva
universitetsprofessor i ett så nationelt ämne som fornkunskap
och föreståndare för landets förnämsta fornsakssamling,
är onekligen högst märkligt. Att en främling fått ett
sådant förtroende visar, att han måste vara en
verkligt framstående man såväl med hänsyn till
vetenskaplig begåfning och kunskaper som praktisk
duglighet. Detta är ock helt visst i hög grad fallet med
den svenske man, som här åsyftas, nämligen
professorn i arkeologi vid Kristiania universitet,
föreståndaren för universitetets Oldsagssamling, Gabriel Adolf
Gustafson.
Professor G. är född gottlänning; han såg dagen i
Visby den 8 augusti 1853 och är son af
konsistorienotarien och domkyrkosysslomannen i Visby, utnämde
kyrkoherden i När, d:r Hans Petter Gustafson, som
genom sitt initiativ till Visby botaniska trädgård lefver
i tacksamt minne hos sina landsmän, och dennes hustru,
som på mödernet härstammar från den bekanta
gottländska släkten Lyth. Redan på denna sin fäderneö
hade den unge Gabriel rikt tillfälle att lära sig kärlek
till landets fornminnen och fornhistoria och att börja
studera dessa. Bland hans lärare i skolan voro de
två högt förtjänte forskarne Per Adolf Säve och Carl
Johan Bergman, båda i handling och skrift ifrigt
verksamma för vården af Gottlands minnen. Blifven
student i Uppsala 1871 kom G. under inflytande af den
starka vetenskapliga och praktiska arkeologiska
verksamhet, som utgick från Statens Historiska Museum
i Stockholm genom män som Bror Emil Hildebrand,
Hans Hildebrand och Oskar Montelius, hvarjämte i
Uppsala gottlänningen professor Carl Säve då ännu
var verksam som nordisk språkforskare. Redan 1877
mottog G., efter att året förut ha aflagt filosofie
kandidatexamen, anslag af K. Vitterhets-, Historie- och
Antikvitets-Akademien för att verkställa arkeologiska
undersökningar på Gottland och han utförde sådana
somrarne 1877—81. Redan 1878 offentliggjorde han
i akademiens månadsblad "Berättelse om
grafunder-sökningar gjorda i Läbro socken, Gottland 1878".
G. var nu som 26-årig man redan inne på den bana,
som skulle blifva hans lifs. 1881 blef han amanuens
vid Uppsala universitets nordiska museum, kallad af
museets dåvarande prefekt, prof. L. Fr. Läffler. Han
företog under följande åren en rad undersökningar i
flere landskap, bi. a. Bohuslän, hvars "fasta
fornlämningar i Sotenäs och Stångenäs härad" han i en
1886 tryckt afhandling beskref, i Halland, där han
ledde utgräfningen af Falkenbergs Hus, beskrifven i
Månadsblad 1886. År 1889 blef han konservator vid
Bergens museums historisk-etnografiska afdelning,
hvars samlingar han med mycken skicklighet ordnade.
Han ledde under den följande tiden många
undersökningar i Norge och beskref i ett stort antal uppsatser
däfvid gjorda fynd.
I augusti 1899 afled-den högt förtjänte arkeologie
professorn i Kristiania och chefen för dess arkeologiska
museum, Oluf Rygh. Ett år därefter, 29 sept. 1900,
utnämdes Gustafson till hans efterträdare. Ryghs förut
så godt som designerade efterträdare, den unge högst
framstående norskfödde arkeologen Ingvald Undset,
född samma år som och endast 2 månader senare än
Gustafson, hade nämligen 6 år förut, blott 40-årig,
aflidit, efter att redan ha hunnit förvärfva sig ett
europeiskt namn som arkeologisk forskare. Nu fanns för
tillfället ingen infödd norsk man, som kunde fylla den
efter Rygh lediga platsen, och så blef svensken
Gabriel Gustafson hans efterträdare. Han hade ju redan
i mer än 10 år varit kraftigt verksam för Norges
arkeologiska utforskning och haft rikt tillfälle ätt visa sin
praktiska duglighet såväl som sin vetenskapliga be-
gåfning. Han var ock gift med en norska (en släkting
till Edvard Grieg), som sedan aflidit; han är nu
omgift med en annan norska, en dotter till Herman Friele,
en af direktörerna för Bergens museum. Den 27 sept.
1901 höll G. sin tillträdesföreläsning vid Kristiania
universitet öfver ämnet Den norske Oldforskning,
et tilbageblik og et jremtidsprogram (tryckt 1901),
däri han efter en historik öfver fornforskningen i Norge
uttalade sig för att, så vidt möjligt, samlingar af
Norges fornfynd skulle efter, danskt och svenskt exempel
koncentreras i det nya "Historiske Rigs-museum",
hvartill universitetets Öldsagsamling skulle ombildas,
för lagligt skydd för landets fornlämningar och för en
planmässigt genomförd undersökning af Norge i
antikvariskt hänseende, gård efter gård, socken efter socken.
Efter att förut ha flyttat och ånyo uppställt de
kulturhistoriska samlingarna i Uppsala och Bergen kom
G. nu att få utföra ännu en tredje museiflyttning. Den
första uppgift, som väntade honom i Kristiania, var
nämligen inredningen af en ny museibyggnad och
samlingarnas installerande där. Den erfarenhet, han förut
vunnit, dels genom eget praktiskt museiarbete, dels
genom studier i många utländska museer kom honom
härvid till godo. Också har han fått mycket
erkännande för det sätt, hvarpå museet nu är ordnadt i
tolf salar med tillsammans omkring 1200
kvadratmeters golfyta.
Midt under detta arbete kom upptäckten år 1903
på en hög vid Oseberg, nära staden Tönsberg, af ett
nytt stort skepp från vikingatiden — som bekant har
man i Norge förut, 1880, likaledes i en grafhög
påträffat ett präktigt vikingaskepp, det ryktbara
Gok-stadskeppet. Utgräfningen af detta nya fartyg, ett
praktstycke af fornnordisk skeppsbyggnad, som också
förmodas hafva varit en norsk drottnings "lustjakt",
kräfde nära ett halft år och leddes med öfverlägsen
skicklighet af professor G. Ännu längre och svårare
arbete medförde konserveringen och restaureringen af
den mängd träsaker, som fyndet innehöll.
Restaureringen af själfva skeppet, som ej kunde upptagas
helt, lyckades öfver all förväntan och är sedan
halftannat år afslutad. Men arbetet m°d alla öfriga saker,
som det rika fyndet innehöll, fortgår nu på fjärde året
och väntas först med detta års utgång blifva färdigt. För
att visa hur omsorgsfullt G. därvid går tillväga kan
nämnas, att han låtit göra noggranna kopior af
träföremålen, så att i händelse några af dessa föremål
trots all försiktighet skulle förvittra, man skulle ha till
gång till tillförlitliga efterforskningar. Fn omfattande
publikation öfver fyndet förberedes af G. och torde
utkomma nästa år.
Ett storf arbete, beräknadt för allmänheten, utgafs
af G. i tryck 1906; det bär titeln Norges oldtid
min-desmcerker og o Ids äger och är rikt illustreradt och
praktfullt utstyrdt. Det betecknas från norskt håll
såsom "den ferste, sterre sammenhaengende
fremstil-ling af vor (Norges) oldtid"; O. Rygh hade dock
redan 1885 i det stora verket Norske Oldsager förutom
det planschvis ordnade rikliga bildstoffet lämnat
"over-sigter" öfver de olika arkeologiska perioderna.
Bland utmärkelser, som tillfallit G., kan nämnas, att
han, som 1889 aflagt filosofie licentiatexamen, 1907
vid Linné-jubileet i Uppsala blef filosofie
hedersdoktor, att han 1901 blef medlem af norska
Videnskabs-selskabet i Kristiania och 1903 arbetande ledamot af
K. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademien, däri
han dock icke förr än nu haft tid att taga inträde.
Detta skedde, som bekant, lördagen den 20 mars i
Vetenskapsakademiens hörsal i Stockholm inför den
förstnämnda akademien och en inbjuden samling åhörare
medelst ett högst intressant föredrag, belyst af
skioptikonbilder, öfver Oseberg-skeppet. F. L.
— 402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
