- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 10 (1908/1909) /
444

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 11 april 1909 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

— — — "Ingen annan än du, Rolf, kan hjälpa*mig,
men du kan det, det veta vi båda, på samma gång
du kan skapa dig ett namn, en framtid, som det vore
oklokt af dig att tillbakavisa."–––-—

Allt sedan han började studera teologi hade
tankarne på teatern varit alldeles undanträngda, hvilket
dock icke hindrat honom från att med oförminskadt
intresse fördjupa sig i de dramatiska mästerverken
från en förgången storhetstid, liksom han ock gärna
följt med hvad en nyare tid presterat på
området. Men det hade ändå liksom fallit af sig själft,
att han skulle bli präst, som far och farfar före honom.
Alldeles oreflekteradt hade han tagit sina examina och
beredt sig för ämbetet. Under det sista halfårets
tvungna overksamhet hade teatertankarna åter kommit
att blifva aktuella. Han hade till och med sökt
engagemang, dock utan att erhålla något. I och med
erbjudandet hade lusten vaknat till nytt lif och inför
afgörandet antagit så stora proportioner, att det blifvit
honom en omöjlighet att komma till någon klarhet.

Där han nu satt vid skrifbordet försjönk han på
nytt i tankar, vägande såsom förut alla skäl och
mot-skäl, sökande aftvinga framtiden en, om än aldrig så
liten, gnista af ljus ur dunklet.

Förgäfves!

Med en trött åtbörd sköt han slutligen de båda
brefven åt sidan, strök med handen ett par gånger
genom håret och blickade förströdd ut i den disiga
luften.

Då fick han plötsligt en ingifvelse, tog efter bibeln
på skrifbordet, stack in fingern på måfå mellan de
nötta bladen, slog upp.och läste:

"Där man arbetar, där är nog, men där man
umgås med ord, där är fattigdom."

Han föll i nya tankar inför detta Salomos ordspråk,
som tycktes honom innehålla en hel predikan, dock
utan att finna hvad han sökte. Så gick han bort till
bokhyllan, tog ett af Shakspeares arbeten och slog
åter upp, för att se hvad denne tänkare kunde ha att
säga honom.

"På betet lögn man fångar korpen sanning".

Det var ur Hamlet. Med ett svagt leende öfver
det fullt ut lika gåtfulla i detta orakelsvar satte han
boken tillbaka, tog hatt och käpp och gick ut.

På betet lögn man fångar korpen sanning! Skulle
det betyda många, långa ax. af villfarelse och ett
slutligt uppvaknande till klarhet, kanske inför döden?
Ty hvilket var nu lögn och hvilket var sanning?

Det kändes härligt att ha kommit ut i friska luften.
Disigheten tycktes vilja ge med sig, solen försökte
arbeta sig fram. Den långa, snörräta landsvägens
ledsamma enformighet afbröts af en rad med kärror.
Man höll på att grusa vägen. Arbetarnes spadar
rasslade och deras röster ekade mot skogen. En lärka
drillade öfver fälten. Det hade blifvit vår till sist.

Rolf gick med rask fart och tankarne arbetade
fortfarande intensivt. Historiens hjältar, skådespelets
upphöjde, storslagne män, dramatikens störste och ädlaste
gestalter, sådane de tecknats af mästarens pannor,
togo kött och blod inom honom. Märgfulla citat
trängdes på hansläppar. "Stort är att tolka det stora",
tänkte han, "skönt är att öppna människornas sinnen
för det sköna! En predikan är dock blott ord, men
ett skådespel är lifvet själft. Och hur var det där
stod: Arbete är nog, men ord äro fattigdom. Ja, så
var det, måste det vara, här var sanningen!"

Han erfor en känsla af lättnad, befrielse, som kom
honom att draga djupt efter andan och sakta stegen.
Nu tog han ock af hatten, stannade och lät luften
svalka kring pannan.

Medan han så stod, lyssnande till de spridda
vårljuden och sitt eget hjärtas dämpade orosslag, kom

han att lägga märke till en ung arbeterska strax
invid stugan, där han stod.

Hon höll på att bryta sten. Aldrig förr hade han
sett en kvinna utföra ett dylikt arbete och därför
fängslade synen honom oemotståndligt. Han stod och såg
på hur hennes kraftiga armar togo tag på tag med
spettet, tills stenen lossnade och slutligen af sig själft
rullade ur den lösa myllan ned för den lilla klinten.
Strax tog hon itu med ett nytt block. Det var
tydligen förarbetet till ett stycke potatisland.

Nu hvilade hon sig litet, medan hon med ärmen
strök svetten ur pannan, ty hon hade arbetat ifrigt.

Han kände en stark lust att komma till tals med
henne.

— Ursäkta, kan jag få ett glas vatten härinne.
Hon lämnade genast arbetet och gick beredvilligt

med honom in. Där satte hon utan att fråga ett glas
och en tillbringare mjölk framför honom, tian drack
begärligt i långa drag.

Det är ett tungt arbete att bryta sten.
Hon mötte hans blick med ett vaket uttryck i sitt
öppna ansikte.

— Åh nej, det går bra.

— Nog vore ändå en sysselsättning där inne i
staden bättre?

— Hvarför det?

— Jag menar lättare . . . Staden brukar locka . . .

— Inte mej. Jag har syskon i Amerika, som skicka
mej pangar, men jag vill inte resa.

— Det var ovanligt.

— Man kan ju alls inte veta om man skulle
trifvas. Och när man har det bra . . . Förresten är far
så gammal och behöfver någon, och jag är den sista.

— Ja, det är många skäl.

Han kom sig ej för att säga mera, tackade och
gick. Och när han vände sig om i vägkröken, såg
han henne åter i ifrigt arbete med sina stenblock.

Han kände sig gripen i sitt innersta af de få, enkla
ord denna unga kvinna uttalat. Hur de hade andats
förnöjsamhet, plikttrohet, tålamod, försakelse.

Han kom tillbaka till det där: "Arbete är.nog, men
ord äro fattigdom."

Här hade varit arbete, tungt arbete och få ord, men
mycken rikedom, mycket verkligt lif. Det tycktes
honom med ens så tomt och flärdfullt en hel del af
det, som kallas sanning i världen. — Och, frågade
han sig, grepo icke människorna i själfva verket ofta
efter fantom, skuggor, där det eftersträfvade gick sida
om sida med dem?

Så kände han med dof förtviflan att tråden åter
brustit, att han var tillbaka till samma vacklande som
förut.

Han var nu uppe på höjden, där han hade fri utsikt
åt alla håll och närmast öfver folkhögskolan och dess
vidsträckta område. Där tycktes just pågå en lektion
ute i det fria. Vårarbetet i trädgården hade tagit sin
början och bedrefs af ett trettiotal unga män och
kvinnor med en lust och energi, som var glädjande
att åse. En rytmisk sång drefvo spadar, räfsor och
hackor i jämn takt upp och ned, fram och tillbaka,
det doftade och ångade ur jorden och just nu bröt
solen fram — en bländande, värmande, strålande
vårsol. Det var som en hymn till lifvet! En hymn så
stark och sjudande, så mäktig och bjudande, att han,
mannen på höjden, kände en lust att blotta sitt
hufvud. På samma gång erfor han en strömning i sitt
inre, så stark, som om en elektrisk stöt mött honom
från hufvud till fot. En sekund i blixtljus låg hans
lifslinje för hans själs öga lika klart belyst, som om
han haft den bakom, i stället för framför sig.

Länge stod han så och såg på den arbetande
ungdomen, talande till dem ur sitt inre. Det var ej

— 444 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free