Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 25 april 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANZ ADOLF BERWALD,
MED ANLEDNING AF DEN I DAGARNE BILDADE FRANZ BERWALD-FÖRENINGEN.
Då Henri Marteau nyligen i Stockholm firade
tjugofemårsdagen af sitt första offentliga uppträdande lade
han till sina föregående förtjänster om svensk tonkonst
en ny, som måhända bör sättas främst bland dem alla.
Han tog nämligen initiativet till bildandet af en
Franz Berwald-)örening och öfverlämnade på samma
gång som en grundplåt för dennas kommande
verksamhet en af hans vän violinbyggaren Beyer i Berlin
donerad summa på 2,000 mark. Därmed har planen
redan en fast grund och det är sålunda att hoppas
på en effektiv sammanslutning, som jämte sitt
egentliga syfte, utgifvandet af en fullständig upplaga af
Berwalds kompositioner, måhända kommer att så
småningom få en än mer omfattande betydelse för vår
musikaliska alstring.
Genom nämnda tilldragelse har emellertid
uppmärksamheten i högre grad än någonsin kommit att fästas
vid vårt numera erkändt främsta musikaliska snille.
Söm bekant är det först i våra dagar, omkdng fyra
decennier efter tonsättarens död, som insikten om hans
storhet lyckats tränga fram till den musikaliska
allmänhetens vidare kretsar. Såsom medverkande till detta
resultat torde med allt erkännande åt tidigare
främjare af detsamma, Norman, Nordqvist m. fi., i främsta
rummet böra framhållas Aulinska kvartetten och
Konsertföreningen i Stockholm, hvilken sistnämnda
korporation numera äfven gått i författning om
framförandet af Berwalds verk inför utländsk publik. Under
mästarens egen lifstid hade han tyvärr ej att glädja
sig åt någon nämnvärd uppskattning här hemma. Till
en del berodde detta naturligtvis på att den säregna
stil söm härskar i hans verk måste bli svårtillgänglig
och förefalla den samtida uppfattningen sökt, dessutom
förefunnos också anledningar af mera personlig art,
exempelvis hans långt drifna öppenhjärtenhet och
fallenhet för ironi. Hur som hälst är det beklagligt att
äfven vårt land kommit att afgifva ett så talande
vittnesbörd om geniets vedermödor.
Franz Berwald föddes i Stockholm den 23 juli 1796.
Hans uppfostran tycks ha blifvit mycket försummad,
om man undantar den undervisning som fadern, en
från Slesvig invandrad musiker, meddelade honom i
violinspelning. Sina studier härutinnan fortsatte han
hps Du Puy och blef genom dennes förmedling år
1&12 anställd i hofkapellet, där han tjänstgjorde i
omkring femton års tid. Samtidigt inhämtade han på
egen hand bokliga kunskaper och sysselsatte sig
jämväl med komposition, utan att man dock vet hvilken
som därvid handledt honom, eller om ens någon gjort
det. År 1828 begaf han sig till Berlin, där han med
i|ver bedref kontrapunktiska studier och för öfrigt blef
väl upptagen i stadens musikaliska cirklar. Märkligt
nog tycks emellertid det musikaliska intresset med
ens ha trutit honom och han kastade sig beslutsamt
öfver på ett alldeles nytt verksamhetsfält. Han
konstruerade en serie sinnrika apparater för mekanisk
sjukgymnastik och öppnade t. o. m. ett institut,
sannolikt det första, för sådan behandling. Efter några
år återvände dock den musikaliska driften med
förnyad styrka. Gymnastikanstalten öfvergafs och
Berwald reste till Wien. Här kommo tre af hans
kompositioner för orkester till utförande och tillvunno sig
på alla håll en smickrande uppmärksamhet. Det var
t.-o. m. starkt ifrågasatt att upptaga hans just
fullbordade "Estrella di Sona" på Wieneroperan.
Här-utaf blef emellertid intet. Från Wien återvände
Berwald 1842 till Stockholm och rönte äfven efter en här
gifven konsert erkännande. Ett sådant kom emellertid
icke hans året därpå uppförda "Symphonie sérieuse",
i hvilken man nu ser ett af hans mest betydande verk,
till del. Den ansågs af kritiken för bisarr och
förvirrad utan en melodisk tanke men med ett öfverflöd
af originalitetstraktan.
Sedan Berwald nu några år framåt med växlande
lycka sökt göra sig gällande i det stockholmska
mu-siklifvet begaf han sig åter till utlandet och lyckades
få kompositioner framförda och väl upptagna här och
hvar i Tyskland. Särskildt stor var framgången i
Wien, där Jenny Lind medverkade i hans "Ein
länd-liches Verlobungsfest in Schweden". Återkomsten till
fosterlandet skedde år 1849, men försöken att här
grunda sig en musikalisk existens slogo alltjämt fel,
och Berwald måste därför öfvergå till praktisk
verksamhet såsom disponent vid Sandö glasbruk m. m.
Eörst vid 70 år erhöll han fast musikalisk »anställning
som kompositionslärare vid konservatoriet, tre år
tidigare hade han blifvit medlem af Musikaliska
akademien. Som pedagog lär han trots sin höga ålder ha
ådagalagt stor duglighet. Han afled 1868.
Redan denna hastiga tillbakablick på Berwalds
lefnadsbana ger ju en föreställning om hur rikt
utrustad hans personlighet var. Med sina konstnärliga
gåfvor förenade han en utomordentlig praktisk
uppfinningsrikhet och energi, och äfven på karaktärens
vägnar synes han ha gjort sig förtjänt af odelad
högaktning. Tyvärr fick han endast i ringa mån skörda
frukten af sin begåfning, och detta förhållande kan
möjligen ha vållat en viss bitterhet och skärpa i
omdömet, som å sin sida ofördelaktigt återverkat på hans
personliga ställning. Emellertid blef grämelsen aldrig
den förhärskande faktorn i hans väsen. Tvärtom finna
vi honom bära sina motgångar med jämnmod och
lugn förtröstan på framtiden och hans entusiasm för
det han ansåg vardt att beundra led aldrig något
afbräck. Ej heller lät han fela stöd och uppmuntran
åt begåfvade konstadepter och meddelade i flera
sådana fall undervisning utan någon som hälst ersättning.
Som musiker är Berwald en man för sig, och det
torde vara svårt att i hans förnämligare verk spåra
någon stark påverkan från andra tonsättare. Hans
ingifvelse uppbäres icke af sirlig glöd eller storstilad
schwung, den är mera spirituell och humoristisk till
sin hållning och känslobetoningen förmäler sig gärna
med ett intellektuellt element, dock aldrig så att
underströmmen af omedelbar, eldig skaparekraft går
förlorad. En rik klangfantasi och rytmiskt raffinemang
utgöra framträdande kännemärken. Beundransvärd är
den polyfona förmågan liksom behärskningen af de
instrumentala medlen, och som till dessa egenskaper
sällar sig en genomförd princip om konstnärlig
ekonomi, uppstår en utomordentligt genomskinlig, i hvarje
del fullt organisk väfnad.
Bland Berwalds tonsättningar må nämnas tre
symfonier, den nyss anförda inberäknad, smärre
orkesterstycken såsom "Elfenspiela,"Humoristisches Capriccio",
"Erinnerung an die Norwegischen Alpe",
"Bajad£re-fest", talrika kammarmusikverk, septett,
pianokvintetter, pianotrios, stråkkvartetter m. fi.,
körkompositio-ner delvis till fosterländska texter exempelvis "Karl XII:s
seger vid Narva", "Gustaf Adolf den stores seger
och död vid Lutzen", flera musikdramatiska arbeten,
"Drottningen af Golconda", "Jag går i kloster", o. s. v.
Endast ett försvinnande fåtal af Berwalds verk äro
f. n. tillgängliga i tryck, men vi ha nu åtminstone
hopp om att detta missförhållande så småningom skall
afhjälpas. Och man har också skäl att förmoda att
den länge undanskymde mästaren då skall vinna
tillbörligt beaktande öfverallt i den musikaliska världen
och i väsentlig mån stärka vårt anseende som
musiknation.
466 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
