Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 38, den 20 juni 1909
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PER ELOF LINDSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
En af de viktigaste platserna i konungens råd är
den, som intages af chefen för
ecklesiastikdepartementet. Icke så mycket för de hans uppgifter, hvilka
antydas af namnet — ty det äf långt mera biskopar och
domkapitel och församlingarna själfva än k. m:t i
statsrådet, som bära ansvaret för den kyrkliga kulturen i
vårt land —som fastmera på grund af hans egenskap
af undervisningsminister. På honom som på ingen
annan hvilar vården om danandet af samhällets
framtid, i det skoUagstiftningen på ungdomens utbildning
till duglighet för mannens värf utöfvar ett väsentligt
inflytande. Och därför ligger i detta fall ännu större
makt än annars däruppå, att rätter man kommer på
rätta platsen. Bortses från den partipolitiska
situationen med de ögonblickets stämningar och
missstämningar densamma helt naturligt föder, torde nog
ingen meningsskiljaktighet råda därom, att k. m:t
gjort ett godt val, då ecklesiastikportföljen den 11
4 juni öfverlämnades till statsrådet P. E. Lindström.
Per Elof Lindström är född i Kvillinge i
Östergötland den 25 augusti 1863 och son till soldaten C. J.
Fanor och hans maka Maria Lovisa Lindström. Efter
mogenhetsexamen vid Nyköpings läroverk kom han
1882 som student till Uppsala, där han ägnade sig åt
studiet af lefvande språk och äfven tog liflig och
framstående del i den bekanta frisinnade
studentföreningen Verdandis verksamhet. Fyra år senare aflade
han filosofie kandidatexamen och efter ytterligare fyra
äfven licentiatexamen, hvarefter han 1892 blef filosofie
doktor. Därefter ägnade sig Lindström åt lärarebanan
och var bi. a. åren 1892—94 extra lärare vid
Göteborgs realläroverk och vid Handelsinstitutet i samma
stad. Hans grundliga kunskaper och framstående
lärareskicklighet gjorde* emellertid, att han vann en
under dåvarande förhållanden på lärarebanan sällsynt
rask befordran, i det han redan 1895 utnämndes till
lektor i engelska och tyska vid statens profläroverk,
Nya elementarskolan i Stockholm. Om det anseende,
han ägde pä det pedagogiska området, vittnar, att
han 1899 trots sin ungdom insattes i den stora
läroverkskommitté, som under Carl von Friesens
ordförandeskap fick i uppdrag att uppgöra den plan till
de allmänna läroverkens fullständiga omorganisation
på basis af principen: medborgarskola såsom
underlag för lärd skola, hvarom samma års
riksdag gjort framställning. Han biträdde ock inom
ecklesiastikdepartementet vid utarbetandet af den på
kommitténs utlåtande grundade k. proposition i
ämnet, som 1904 i hufvudsak vann riksdagens bifall.
När med anledning häraf öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samma år organiserades, väckte
det någon uppmärksamhet, att Lindströms namn icke
fanns bland de tillförordnade läroverksrådens antal
Men därför hade han icke gått för lorad för
skolförvaltningen. Två år senare inkallades han i
ecklesiastikdepartementet som extra byråchef för
föredragning af ärenden aneående den högre undervisningen
och kvarstod i denna ställning, till dess han den 17
sistlidne mars inkallades i statsrådet efter
landssekreterare Roos. I verkligheten var han redan nu utsedd
att blifva statsrådet Å. H. Hammarskjölds efterträdare
på ecklesiastikministerposten, då denne på grund af
ålder och parlamentariska nederlag var besluten att
efter riksdagens slut afgå.
Den nye ecklesiastikministerns skolpolitiska program
är icke alldeles obekant. Allmänt anses han hafva
varit själen inom derina gren af
ecklesiastikdepartementet äfven under den tid, hans företrädare formellt
stod i spetsen därför. Särskilt har man tillagt honom
äran för den k. proposition om kommunala
mellanskolor, som i år — visserligen med åtskilliga
modifikationer — vann riksdagens godkännande. I det
klara och koncisa anförande, hvarmed han inledde
debatten härom i Andra kammaren, visade han sig vara
en bestämd anhängare af enhetsskolesystemet, om ock
han motiverade denna ståndpunkt mindre med
anförande af i egentlig mening begrundande skäl än medels
konstaterande af, att det städse varit i denna riktning,
det svenska skolsystemet visat sig utvecklingsdugligt.
Intressant var hans upplysning om en bidragande
orsak till, att förslaget om kommunala mellanskolor
framlades för sig, oberoende af spörsmålet om de
högre folkskolornas ställning. "Förslaget om
folkskolan som bottenskola har", yttrade han, "på olika
tider ^arit i olika grad aktuellt Ibland har man just
icke hört något om det, ibland har det dykt upp en
ganska liflig diskussion därom. En sådan kom upp
år 1908 af anledning, som för kammaren är känd.
Det diskuterades väldeligen, men hela diskussionen
gaf vid handen, att man icke riktigt visste, hvad man
ville, och detta gäller både dem, som voro för saken,
och dem, som voro emot ^ensamma. Diskussionen
rann ut i sanden, och det iades allmänt efter
densamma, att tanken var död. Då var det psykologiskt
riktiga ögonblicket för k. m:t att säga: ’Nej den är
icke död, här är uppslagsändan till denna frågas
lösning’. Ock det var just därför, som det var nyttigt
och nödvändigt att då komma fram med denna
proposition."
Detta yttrande är tillräckligt att ådagalägga den
nya undervisningsministerns skolpolitiska ståndpunkt.
Bland folkskolans målsmän torde den vara ägnad att
kring honom skapa samma förtroende som det,
hvilket han länge åtnjutit bland de allmänna läroverkens.
Carl Nordenfalk †
 |
| CARL NORDENFALK. |
Med Hallands läns förre höfding Carl Nordenfalk
gick den 12 juni hädan ännu en af den glesnande
skaran från de sista
ståndsriksdagarnes reformvänliga riddarhus.
Född i Västra Ed af Kalmar län
den 15 februari 1833 var Carl Olof
Christian Johan Nordenfalk son till
den förste liberale
justitiestatsministern Johan Nordenfalk, han,
som första gången inom riksdagen
gifvit uttryck åt öfvertygelsen, att
representationsfrågan icke kunde
falla. Student 1851 aflade han
hofrättsexamen 1856, och undangjorde
därefter san tingstjänstgöring så,
att han blef i stånd att taga säte
på riddarhuset de tre sista
ståndsriksdagarne och med ett varmt
anförande lägga sin röst för det De
Geerska representationsförslaget.
Men därmed afbröts hans politiska
bana. Han invaldes väl i Första kammaren, men först
så sent som 1897, då han redan 64-årig icke kom att
spela den roll, hans slagfärdighet
och förmåga som debattör annars
tillförsäkrat honom. I stället blef
hans bana den plikttrogne
ämbetsmannens. Med ett treårigt afbrott
som expeditionschef i
sjöförsvarsdepartementet tjänstgjorde han
1867–83 (i 13 år) söm ledamot i
Svea hofrätt och kallades därifrån
till landshöfding öfver Hallands
län, på hvilken post han i nitton
år kvarstod. Från alla håll i länet
vitsordas nu Vid hans bortgång den
plikttrohet och nobless, som
utmärkt hans ämbetsförvaltning, de
stora insatser, han gjort till länets
bästa, och den rika utveckling
detta under hans höfdingaskap genomgått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0595.html
