Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 27 juni 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF TORNERHJELM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREQÅENDE SIDA.
När hr Robert Dickson lämnat landshöfdingestolen
i Malmö för att i stället intaga öfverståthållareposten
i Stockholm, hette det i en ledande
huvudstadstidning - och det omdömet var nog allmänt — att vårt
sydligaste län tvifvelsutan i efterträdaren fått "en man
efter sitt sinne och därjämte en man af stor och
förfaren praktisk duglighet." För skåningarne tedde detta
si4a sig nog icke som ett "därjämte". Att Gustaf
Tornerhjelm var en man efter deras sinne, berodde
helt visst just på detta. Men annars skall icke
förnekas, att de tyckte om, att deras höfding var
axel-bi ed, ståtlig och stark och att det icke var en
skrif-varekarl utan en, som både förstod sig ph hästar och
hästafvel och framför allt på praktiskt arbete, vare
sig det gällde landtbruk eller industri. Hvem kan
för resten i Skåne skilja på de båda näringarne? I
den mån förädlingsverksamhet skulle vara
kännetecknande för den sistnämnda, ingår den ju där som
väsentlig beståndsdel äfven i den förra.
Var tillfredsställelsen i Malmöhus’ län stor 1902,
äro känslorna så mycket mera blandade nu, då det
blifvit kändt, att landshöfding Gustaf Tornerhjelm
inom kort kommer att afgå för att i stället ägna sig
åt ledningen af Sulitelma-bolagets verksamhet. Och
det är lätt att förstå, att så skall vara fallet. De
förväntningar, man ställde till honom vid hans
utnämning, ha alla blifvit infriade. Men å andra
sidan borde man dock erinra sig, att höfdingeplatsen i
Malmöhus’ län knappast kan tillfredsställa en man
med Tornerhjelms rastlösa verksamhetsbegär. När
för tre år sedan en huvudstadstidning tillfrågade
honom om de allmänna önskningar och behof, som
gjorde sig gällande i hans höfdingadöme, nödgades
han svara, att han "stannade i en viss förlägenhet".
"Ty", fortsatte han, "uti denna genom växtrikedom
och öfriga näringskällor samt goda kommunikationer
gynnade del af vårt land har genom befolkningens
idogfyet och företagsamhet, understödda af den
gagnande verksamhet, som åtskilliga af staten och
menigheter inrättade institutioner utvecklat, högst
väsentligt uträttats för länets förkofran." Det låter
paradoxalt, men är knappast tvifvel underkastadt, att en
god hushållning fordrar landshöfdingeplatsens i Malmö
beklädande med en mindre förmåga än dess
nuvarande innehafvare. Sådana män som Gustaf
Tornerhjelm växa sannerligen i:ke på träd och vi ha icke
råd att så att säga slösa bort en sådan kraft.
Gustaf David Rudolf Tornerhjelm är född på Vrams
Gunnarstorps gård i Skåne den 7 juli 1851, enda
sonen till den bekante Öfverhofstallmästaren Rudolf
Tornerhjelm och hans maka Eva Henrika Stierncrona,
en dotter af Öfverhofjägmästaren, frih, David Henrik
Stierncrona. Fadern var angelägen att gifva honom
en god uppfostran: bland hans ungdoms handledare
märkes numera ledamoten af Första kammaren,
kontraktsprosten, teol. och fil. d:r P. Sörensson i
Frille-stad. Mogenhetsexamen aflades i Lund redan 1871,
innan han ännu uppnått sjutton års ålder, hvilket i
sin mån ådagalägger, att han i arf efter fadern tagit
icke blott den robusta gestalten, energien och
verk-samhetsbegäret, utan ock dennes goda hufvud.
Tornérhjelm ingick nu som kadett vid Ka lberg och
utexaminerades därifrån 1872, hvarefter han blef
underlöjtnant vid Skånska husarerna. Löjtnantsutnämningen
följde först 1879, och den blef också höjdpunkten i
hans militära befordran, medan han kvarstod i aktiv
tjänst. Redan följande år öfvergick han nämligen till
reserven och 1885 — vid faderns frånfälle — tog
han fullständigt afsked ur krigstjänsten för att odeladt
ägna sin tid åt förvaltningen af den betydande
för-mögenhenhet, som därvid i arf tillföll honom. Vid
afskedet tilldelades honom ryttmästares namn, heder
och värdighet.
Redan dessförinnan hade han börjat tagas i anspråk
för allmänna värf. 1879 hade han sålunda blifvit
ledamot af direktionen för Luggude härads sparbank,
där han 1895 avancerade till ordförande. Så invaldes
han i hushållningssällskap och landsting och vardt
hvar han kom uppskattad för sin praktiska duglighet
och sin beredvillighet att gifva sitt arbetes insats,
hvar hälst det kräfdes. Han hade ock knappt
uppnått den för valbarhet föreskrifna åldern, förr än han
(1889) af Malmöhus’ läns landsting invaldes j Första
kammaren. Väl ägnade han sig icke med samma brinnande
nit å„t politiken som sin fader, hvars specialitet enligt
De Geer var en frivillig medverkan vid ministerkrisers
lösning, som icke inskränkte sig till Sverige, utan
omfattade äfven Danmark, och ej heller satte han några
större spår i kammarens protokoll, ehuru de anföranden,
som där finnas antecknade, gifva vittnesbörd om klarhet
och reda samt god formgifningkonst, hvilka egenskaper
bort kunna föra honom långt äfven på
talaretribu-nen. Han föredrog hvad som äfven hos
riksdagsmannen är bättre än ord: att arbeta. Redan 1890
hade han försöksvis insatts som suppleant i
statsutskottet och detta försök hade slagit så väl ut, att han
1894 blef ordinarie ledamot i denna riksdagens
viktigaste beredningsnämnd, en plats, som han
behöll, ända till dess han 1902 samtidigt med sin
lands-hofdingeutnämning afsade sig riksdagsmannauppdraget.
Till sin politiska uppfattning anses han vara moderat.
till landshöfding i Malmöhus’ län var han vid hr
Robert Dicksons förflyttning så godt som själfskrifven.
Han var stoi godsägare samt nog förmögen att bära
de med ämbetet förenade betydande representativa
utgifterna. Och han hade 1898 af
hushållningssällskapet kallats till vice ordförande, hvilket endast var
ett trappsteg till dess högsta förtroendeuppdrag. Som
ofvan antyddes, var tillfredsställelsen med hans
utnämning också allmän liksom förhållandet millan
länet och dess höfding städse varit det hjärtligaste.
Kan man icke peka på några märkesgärningar från
hans landshöfdingen ligger orsaken därtill i andra
— likaledes ofvan antydda — omständigheter än
underlåtenhetssynder från hans sida. Och därom
råder intet tvifvel, att Malmöhus’ län under Gustaf
Tornerhjelms höfdingedöme genomlefvat en af sina
allra lifligaste utvecklingsperioder.
Ångfärjeförbin-delsen med Tyskland, som väl nätt och jämt hinner
invigas före landshöfdingeskiftet, gifver hans
lands-höfdingeskap en värdig afslutning.
Det nämdes att Tornerhjelms afgång föranledts af
hans beslut att ägna sig åt ledningen af ett industriellt
företag. I själfva verket ha hans intressen städse
varit nära förbundna med näringslifvets. Hans tid
har räckt till icke blott för förvaltningen af det stora
fädernegodset, Vrams Gunnarstorp, med dess
omfattande landtbruk och vidsträckta skogsbruk, utan äfven
tagits i anspråk t. ex. för ledamotskap i Skånes
enskilda banks styrelse, ordförandeskap i Vallåkra
stenkolsaktiebolag, Skånska superfosfat- och
svafvelsyre-labriks-aktiebölaget o. s. v. Under en följd af år (från
1888) var han äfven ordförande och verkställande
direktör i styr Isen för Helsingborg —Hessleholms
järnvägsaktiebolag. Säkerligen är det en betydande vinst
för den skånska industrien, när denna numera odeladt
synes få taga hans ovanliga arbetsförmåga i
anspråk.
Sedan 1903 har Tornerhjelm varit Malmöhus’ läns
hushållningssällskaps ordförande och till följd däraf
den ledande kraften äfven i styrelserna för Alnarps
landtbruksinstitut och Sveriges utsädesförening. Det
är att förvänta, att han äfven framgent skall lämna dessa
institutioner sitt stöd.
Sedan 1880 är landshöfding Tornerhjelm gift med
Sofia Charlotta Ankarcrona, dotter af
Öfverhofjägmästaren Konrad Viktoi- Ankarcrona och hans maka, född
grefvinna Bielke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
