Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 27 juni 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR EGGERT HEDENBLAD. f
Director musices Ivar Eggert
Hedenblad afled den 16 juni
i Ronneby, 58 år gammal.
Hedenblad föddes i Torsäng
Dalarna 1851 och kom som
tjuguårig student till Uppsala,
där han redan efter fyra år blef
studentsångens anförare. Såsom
sådan har han under 35 år
ägnat den allmänna sången
hela sitt varma intresse och
ej litet är det antal af
uppsalastudenter, söm under hans
ledning sjungit de svenska
sångerna med deras obeskrifliga
klang af fest och vår.
H:s namn är också nära
förbundet med O. D. — allmänna
sångens elit. Dess dirigent
har han varit sedan 1881 —
samma år som han utnämndes
till director musices vid Upp-
I. E. HEDENBLAD.
.• Bengt Silfvertpam.
sala universitet; och med O. D.
har han företagit många
sångarfärder såväl i Sverige som
utomlands. Lifligast kvarstår väl
minnet af sångarsegern i Trocadéro
vid utställningen i Paris 1900.
Den svenska kvartettsången
har i H:s stora arbete
’studentsången* fått ett värdefullt
bidrag. I tre delar har han här
sammanfört hela svenska
kvartettsångens klassiska repertoar.
Han själf har gifvit oss
åtskilliga goda kompositioner:
kvartetter, en kantat, orkester- och
solosaker.
Det är således ej blott
Uppsala ungdomliga sångarskaror
som med Hedenblads bortgång
känna sorg och saknad utan hela
det musikälskande Sverige. (Se
utförligare H. 8. D. årg. V:48.)
ARLAGLANS.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELIN HÖK.
Jag vill fånga er, alla glittrande visor, som brusat
fram ur djupen och stormat hän för att fylla rymderna
med er jublande unga klang, men blifvit hejdade på
er flykt mot ljuset och neddragna i jordens misstrogna,
bleksvan a mörker. Jag hör era melodier dallra
genom natten, och jag kan se er ligga strödda på
vägar och stigar som miljoner skälfvande ljusatomer
bland allt det svarta och gråa, längtande att stiga på
nytt och flamma upp i en röd lågande eld. All er
bundna längtan kan jag känna och förstå, och jag vill
gripa er och smida er samman till en enda gnista,
som skall lysa och lefva och som skall taga den form,
I förgäfves åstundat, språkets bäfvande form, som dock
aldrig förmår återspegla ens tusendelen af er
varmröda glans. Jag vill fånga er, alla de tysta djupens
bundna och ordlösa visor, och jag stormar ut er i en
jublande ung visa om våren, lifvets allhärskande enda
vår.
Se, j.ag vandrar i syrénernas hvita tystnad, och
lyss till ljud från strängar, som sakta stämmas vid
ensliga drömvakor. Men min bidan blir mig för lång,
jag kan inte dröja längre! Jag måste upp, upp att
sjunga i arlaglans om röda lysande lifsdrömmar och
om stormar, som växa ur natten och brusa fram öfver
vaknande nejder för att rifva af rosornas unga blad
och bryta tallarnas stammar med sina våldsamma
anlopp! Nu måste jag låta strängarna klinga ut sitt
tondjup af vårlust och brinnande lifslängtan, nu
me-da i de ännu vibrera i ungdomens hvirflande
disharmoniska ackord, snart viker deras styrka, snart skola
de brista i en sista jublande fanfar! Jag kan inte låta
timmarna förrinna i dådlös tärande bidan, snart är den
hvita sjungande våren förbi, snart står solen lutad
öfver vissnande ängar, och skymningen smyger sig
Öfver mig, blekgrå och kall.
Då är den stora skiftande lifsdrömmen förbi, då
måste alla toner tiga på stelnande strängar, och då
skall min själ sjunka i det eviga intets rike, där intet
lif finnes och intet återuppvaknande. Därför, upp i
arlaglans, upp att sjunga om lifvet! Upp att vandra
dess underbara vägar, lyst af ungdomens fladdrande
drömljus, ledd på villsamma stigar af dess skymtande
irrbloss, vilse i mörker och dimma men med en
jublande obetvinglig tro på att slutligen finna lifvets
stora strålande stjärna, hvars namn vi unga endast ana!
Vid det oändliga hafvets strand stodo två unga,
omslingrande hvarandra i en tigande lång omfamning.
Fjärran brusade väl lifvets yrande ström,, men dess
dån kunde ej tränga hit att bryta den mäktiga
stillheten kring de två. Hafvet låg i bleke, vidderna
tego. Gränslös, omätlig utbredde sig stillheten, lik en
bidan på stormen, som växer ur lugnet och brusar
fram öfver världen lik en segrare i väldig triumf.
Västan öfver slätten lågade reflexen af dagens flyende
brand, men östanifrån kom natten smygande öfver
hafvet. som en fladdrande blå fjäril, och bleka som
hägringar blänkte stjärnorna fram i dess gungande
sköte.
Då sjönk ynglingens hufvud ned mot flickans bröst,
och han hviskade sakta:
- Zenta, är detta lifvet?
Flickan såg upp, och en underlig glans bröt fram
i hennes ögon. Ynglingen försökte fånga hennes blick,
men den gled ifrån honom ut mot det vaggande
blådiset öfver sjön, och med en drömdjup, fjärrklingande
röst kom hennes svar:
— Nej, det är drömmen om lifvet!
Det drog en skugga öfver ynglingens ansikte. Då
log flickan och böjde sig ned att kyssa hans hår.
— Det är vår dröm om lifvet, Torolf.
— Hvad menar du då med lifvet, Zenta?
Flickan skakade sitt hufvud.
— Jag vet inte. Jag vet bara, att det är
någonting, som lockar och lyser, och som vi längta efter,
fast vi kanske aldrig kunna fånga det.
Ynglingen teg. Hans öra spanade efter ett ljud,
men han förnam intet, allt var stilla. Tankarna, som
försökte stiga mot fjärran anade rymder, villades bort
och förlorade sig så småningom ur hans medvetande,
stillheten höll honom fången med sin underbara
döfvande makt. Minuterna gingo, ljudlösa och
omärkliga, en efter annan, kanske en, kanske tusen, ingen
visste det, ingen talade, allt var stillhet.–––––-
Då flög en kåre öfver hafvet i korta, nyckfulla
kast. Den växte, jämnades ut, fördubblades till sin
styrka och dref vågorna att bryta sig mot stranden
med ett alltjämt växande sus. Blådiset höjde sig och
skingrades några ögonblick men flöt därefter åter
samman västanöfver slätten till en tät vägg med en
mörkt blåviölett skiftning. Öfver hafvet steg en kall
- 614 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
