Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 27 juni 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
grå ljusning, men långt i öster gled ett svagt
rosenskimmer öfver de blekfärgade skyarna. En ljusa flög
upp på det yttersta strandskäret, sträckte ut och
försvann öfver hafvet i långa svindlande båglinjer.
Då reste sig flickan och sade med en underligt
klingande röst:
— Det dagas!
Ynglingen satt orörlig och såg bort mot det
rosenfärgade skimret, som hade höjt sig upp öfver himlen,
medan några svarta och blåa streck drogo sig längs
synranden. Så vände han sig mot flickan och sade:
— Innan solen gått upp, måste vi skiljas, Zenta.
Hon nickade.
Åter blef det tyst. Det svaga rosenskimret hade
slocknat, och svarta och blåa linjer tecknade sig allt
längre upp öfver den gulbleka himlen. Så böjde
flickan sig ned och räckte ynglingen den hvita syrénen,
som hon bar vid sitt bröst. Han tog den och sprang
häftigt upp.
— Zenta, Zenta, kan du inte följa med mig ut i
lifvet? Hvad gör det, hvilka stigar vi vandra, eller
hvart vi komma, endast vi få vara tillsammans. Zenta,
kom!
Men hon drog sig undan hans famntag.
— Nej, TorolT, du måste ensam gå ut i lifvet,
ensam kämpa för att nå målet. Min tanke skall
ständigt följa dina steg.
— Jag ser intet mål, som är vardt att vinnas utan
dig, svarade han dystert.
Flickan stod tyst några ögonblick. Så visade hon"
med handen ut öfver hafvet bort mot synranden,
öfver hvilken ett starkt rödt sken höjde sig, som
reflekterades västanöfver slätten, medan vågorna
skiftade i rödt, violett och skarpt blått. Och så började
hon tala sakta, men med underligt vibrerande röst.
— Ser du hur det flammar och lågar omkring oss?
Det är som om vi stode i en ström af tusenfärgad
eld. Det är, som om den elden brände sig in i mitt
blod och gaf det ny fart och värme, och komme mig
att känna min längtan ut i lifvet mångdubbelt
starkare än annars. Jag ser så många underbara syner
hägra i fjärran, och jag vill upp, jag vill vandra på
vägar och stigar ut i lifvet, för att slutligen finna dem.
Hon tystnade ett ögonblick och kastade en
spörjande blick på ynglingen. Hans ögon flammade mot
henne, men han teg, och flickan fortsatte:
Jag kan bara längta efte’r lifvet, jag får aldrig
vandra på dess underbara vägar, som jag ständigt
drömmer om, jag är bunden. Du vii lösa mig, Torolf,
men det kan du inte. Mina band äro starkare, än du
anar. Därför måste du lämna mig och vandra
ensam ut i lifvet, och du kan det, säg?
— Zenta, för din skull kan jag det! utbrast han
lidelsefullt.
— Inte för min skull, svarade hon sakta, utan för
din egen brinnande lifslängtans skull, inte sannt,
Torolf?
Ynglingen sänkte hufvudet en sekund, men så höjde
han blicken mot flickan och svarade:
— Ja, Zenta, du har rätt. Jag längtar ut.
Åter log flickan, åter började hon tala:
— Jag känner hur det brusar och sjuder inom mig
af känslor och stämningar, och jag ville sjunga ut al)
min vårlust och ungdomslängtan, men jag kan inte,
det är som om allt hos mig vore bundet, du, Torolf,
du kan sjunga högt och fritt om allt, som eggar din
håg. Du har känt och förstått alla de tysta melodier,
som röra sig på djupet i min själ, och du skall taga
dem med dig ut i lifvet och brusa ut dem i en
jublande ung visa.
— Zenta, du är den första och fagraste visan på
min lyras strängar, utbrast han stormande.
— Tack, sade hon stilla. Du skall vandra ut och
sjunga i bergens ljus, och när du en gång lärt att
känna och förstå lifvet, skall du vända tillbaka och
taga mig med dig ut till dina vidder. Då är du kanske
nog stark att kunna lösa mina band. Till dess vill
jag vänta och drömma bland de hvita syrénerna. Men
om min bidan slutligen blir mig för lång, så bryter
jag kanske en dag själf mig lös och vandrar ut i
lifvet för att söka lyckan. Kanske mötas du och jag då
på någon af de många slingrande stigarna, kanske
inte.
Hon tystnade, och hennes blick sväfvade bort Öfver
hafvet, där ljusornas flyktlinjer korsade hvarandra i
det stigande ljuset, och åter ljöd hennes röst:
— Nu går solen upp, Torolf.
Ynglingen följde riktningen af hennes blick och såg,
hur det röda skenet försvagades, medan en hvit,
strålande ljusbåge sakta höjde sig öfver horisonten. En
sekund låg hans blick öfver det skimrande blå hafvet,
så vände han sig mot flickan for att hvis^a en sista
afskedshälsning i hennes öra, och så varidrade han
bort öfver slätten. Morgonens flammande ljusning
lyste hans väg, vårvinden lekte i,hans lockar, och
från hans läppar klang en jublande ung visa om
våren. Flickans öga följde ynglingens steg, för hennes
öra ljöd ännu hans sista ord, "Zenta, vänta mig, jag
skall komma tillbaka till dig," men i leendet som
skälfde kring hennes mun, bäfvade en tyst fråga.
Världens första
kvinnliga
luftseglar-klubb, "Stella-*, hade
den 16 juni sin
invigningsfest i S:t
Clouds aero-park.
Hela det eleganta
och sportintresserade
Paris var där. Sex
blomstersmyckade
ballonger med sina
graciösa förare stego
upp.
Bilden t. v :
BALLONGEN "PAQUERET-TES", MED BÅDE
MANLIGA OCH
KVINNLIGA AERO-
NAUTER.
Bilden t. h.:
BALLONGEN "LES BLUETS"
FÖRD AF KLUBBENS
PRESIDENT M:ME
SURCOUF, T. H. I
BALLONGEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
