- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 10 (1908/1909) /
626

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 4 juli 1909 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till Verner von Heidenstams 50-årsdag.

En vacker vårmorgon satt jag och mediterade i
Monte Pindos park i Rom. Under de purpurlummiga
judasträden kom en äldre engelsk gentleman
promenerande med en bok under armen. Jag kände honom
flyktigt som litteraturvurm och globetrotter, och han
slog si& ner nos mig. Den medhafda boken var
första delen af Folkungaträdet, som just var utkommen,
ty engelsmannen kunde nödtorftigt läsa vårt språk,
närmast därför att det var likt danskan, hvari han var
mera hemmastadd. Nu slog han upp första sidan och
begynte muntligt till engelska öf/ersätta de magnifika
inledningsraderna. Han öfversatte visst icke utan
smak — och ändå! Hur kall och liflös klang icke
den Heidenstamska prosan på engelsmannens läppar,
hur främmande! Då slog mig ett faktum, som mången
skall finna enkelt nog — det nämligen, att Heidenstams
språk var mitt och icke hans, aldrig heller skulle
kunna blifva hans, hur mycket han än ville studera
det, och att Heidenstam aldrig helt skulle kunna
för-stås af någon annan än en svensk!

Det var en fläkt af något, som liknade lycka, jag
kände den gången i Rom — en egendomlig lycka
öfver att tala ett språk, som var en liten nations och
därför på sitt sätt Privilegieradt. Denna lycka skall
kosmopoliten aldrig ana — och det är just
kosmo-politens olycka.

Nu skall nationen fira Heidenstams 50-årsdag.
Dik-tarjubileer äro som bekant icke så unika företeelser
längre — svenska folket har på senare år varit rätt
hårdt anlitadt för sådana tillfällen — och att en diktare
som andra dödliga fyller 50 år är ju, noga sedt, icke
särdeles sensationellt trots det kinesiska ordstäf, som
vill göra gällande, att skalder sakna ålder liksom
kvinnorna! Men det faller väl ingen in att förväxla
betydelsen af detta diktarjubileum med*några andras,
och hyllningen till honom, Heidenstam, svensken och
stordiktaren, är så exceptionellt beiättigad just därför,
att han så helt är vår, vår och intet annat folks. Han
är den oöfversättliga svensken. Europa ,har just icke
lagt många strån i kors för att taga honom från oss,
och själf har han ännu mindre bekymrat sig om den
s. k. kontinentala berömmelsen. God svensk dikt
kan väl vinna gehör och anseende ute i världen, men
hvem värderar den därefter? Det är så många
speciella tillskyndelser, som afgöra en svensk boks
rykte därute — besläktade strömningar i utlandets
egen litteratur, nyfiken snobbism och vittert
turistintresse — och reklam. Det djupast, allvarligast,
skönast svenska kan aldrig blifva någon annans egendom,
dikten tillhör ett land som dess flora och fauna, lånar
•intima lokalfärger från jordens och hjärtanas tysta
ljuflighet, lefver i denna och för denna. Och Heidenstams
dikt, i hvars mäktiga vingar så många reflexer från
de stilla fjärdarnas ödslighet vattnar sig!

Det är betecknande, att Heidenstams arbeten äro
relativt litet öfversatta, och att Karolinerna hvarken
på tyska eller franska väckt någon mera
utomordentlig uppmärksamhet. Möjligt är ju, att konjunkturerna
härvidlag förbättras, men ur synpunkten af hans
storhet för oss är detta betydelselöst. Det bästa i hans
dikt — och det vill säga det mesta — må förblifva
•en liten nations prydnad och högfärd, oresonlig kanske
ii världens ögon.

Musiken i en Heidenstamsk strof — hvad är det
månne i den, som talar så enträget, så inträngande
till det tystast hvilande i vårt väsen, urgamla
instinkter om hvad som för oss genom tiderna varit
skönhet och heder och storhet? Äfven dygderna äro ju
nationellt betingade, och de svenska dygderna har
ingen sedan Almquist sett med så skarpa ögon som
Heidenstam. Man kan älska sitt fosterland på många
vis, och somliga säga, att den älskar mest, som,
aldrig användt annat kärleksredskap än gisslet Men
kärlekens ljusa tålamod— är det då mindre, den
långa kärleken, som stundom är blind, därför att grår
ten så lätt stiger den i ögonen? Den kärleken har
blifvit Heidenstams lifsmusik, och den höres i hans
ord som orgeln från en ensligt belägen skogskyrka:

Hvar gungar blåsten säden
med sådant sus som hemma?

Dessa dikter äro våra, och ingen svensk diktare
sedan Tegnér liar gifvit sitt folk så härliga
högtidsskänker — arfguld och arfsilfver för släkten. En
framtid, för hvars domar vi kunna vara ganska trygga,
skall vid betraktandet af dem kanske också \änka
vackert om oss — för dessa dikters skull. Man har
sett exempel på sådant. Det är min tro, att Heiden*
stams lyrik åter och åter skall lefva upp i det svenska
folkets bröst, äfven om hans prosa kvantitativt läses
mera. Dess signifikans är så oförstörbar, dess flykt
är så lång, stilla, högburen. En dikt sådan som
Sommarnatten, flickan med brudkronan på håret, stående
vid takluckan i den daggigt gröna morgonen, skall
upplefvas af ständigt nya. Generation efter
generation skall se henne som hon står där med
brudkronan på håret, en uppenbarelse af sommarnatten$
blondaste mystik, barn och sagofé — älska henne!
Ty hon är det Heidenstamska som syn och uppled
velse, och när jag just nu tänker på henne, frågar
jag mig själf, ön hon icke kunde vara hans musa.
Den gyllne solen badar hennes ansikte, men tätt
bakom sig har hon allt det hemlighetsfulla, kistorna,
minnena," natten.

Heidenstams lyrik upptager icke många band i hans
produktion, och det vore kanske en lämplig önskan
på hans dag, om vi ville önska oss ett nytt band
dikter. Hans senast publicerade ha stenstilens manligt
lugna hållning, en skönhet som är tankens egen,
framställd med enklaste medel, utan all rytmisk
påhittighet. Det lilla Heidenstam skapat af lyrik är
emellertid outtömligt — så outtömligt, att hvar och
en skall kunna få sitt och tillräckligt ändå finnas kvar,
oåtkomligt hägrande och frestande som aftonstjärnans
ljus öfver den öken, som enligt en annan af hans
stora dikter är grubblarnas paradis. Transcendental
känsla skall alltid finnas kvar i hans lyrik.

Hans prosaverk ser jag som en enda jättelik väfnad
med förbryllande, figurrik komposition. Kungar
vandra där och helgon, hillebarder och kräklor glittra.
Fruktträden blomma hvitt utanför det tyska värdshus,
där Hans Alienus filosoferade, och Sardanapals
tempel lyser af mångfärgad marmor. Birgitta står på
skeppet i det ädelstensblå Medelhafvet, och Karl XII
fäktar på tröskeln af det rykande huset i Bender.
Men bakom alla dessa brokiga grupper rullar längst i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free