Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 23 Oktober 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Hon räckte honom sin fasta hand, och han kysste
den lätt.
Det blef en liten paus och i tystnaden hörde de
ånghvisslorna från sion. Kvällen slöt sig omkring
dem med sin hemvärme och sitt lugna välbehag.
Plötsligt skakade diktaren upp sig.
— Kan du gissa hvar jag varit i kväll? På teatern,
du, och sett på mig själf.
— "Den röda elden?"
— Ja. Den gamla hurran är inte så dålig i alla fall.
— Hvem har sagt det då?
— Jag.
— Jaså, ingen annan.
— Det satt en ung man och en ung flicka strax
framför mig. De älskade hvarandra. Det är deras
förtjänst att pjäsen blef bättre än när jag såg den sist.
— Jag minns också när jag såg den sist, sade
fru Ebet. Det är sexton, sjutton år sen.
— Tackar så mycket. Ett mästerverk har dock
anspråk, min fru.
— Jag minns, tog hon vid med en litet annan
röst. Jag var inte längre ung då. Jag var nära
trettio, och "Den röda elden" hade satt dig i ropet.
Männen flockades kring dig, och kvinnorna också.
Att jag var med i skocken märkte du inte. Men
en kväll, en af de första gångerna pjäsen gafs, satt
jag ensam i en vrå — — och när man kom till det
där stället där Vanda står och fryser vid fönstret
och ser på stjärnskotten och de gula
papperslapparna till höstlöf släppas ner, förstod jag att jag
älskade dig.
Diktaren gjorde en rörelse i sin fåtölj.
— Och det sa du aldrig ...
— Nej, jag aktade mig. Erotiska äfventyrligheter
äro min fasa. Jag har inte det minsta sinne för den
stora kärleken — den som slutar med att man
kastar kastruller på hvarandra. Den är så liten. Det
är den lilla — brackans, hvardagens — som är stor.
Och den skulle du aldrig begripit, Emil. Det är
bara i kväll du är huskatt. Jag tror nog att jag
kunde fått dig kär i mig, det kan man alltid om
man vill och lättast är det med intelligent folk, men
jag tyckte det var synd på Ebet Stille ...
— Och så lät du henne bli Ebet Lang.
— Ja, skrattade hon så att det lyste.
— Du är en bracka, Ebet.
— Ja, ja.
— Och du har inte det minsta hjärta.
— Nej. Men nu får du gå. Jag är så förskräck-
etterfotografi- en märklig bild ur portugals historia. "•<*•’s^ «»-*-<*■
FAMILJEN BRAGANZA| LÄMNAR PORTUGALS JORD: Fotografien tagen då konung Manuel samt änkedrottningarna Amelia och
Maria Pia i Ericeira inskeppa sig i en fiskarbåt för att bege sig till den utanför liggande kungajakten "Amelia" med hertigen af
Oporto ombord. ■ Därefter styrde jakten kursen på Gibraltar. — Flere olika versioner om huru det verkligen tillgick vid
konungafamiljens flykt förefinnas ju; denna bild bekräftar berättelsen om konungens färd öfver Cintra och Mafra till Ericeira.
- 52 -
ligt sömnig, och jag har så många källargluggar att
se till i morgon. Tack för i kväll. Och hälsa den.
stora kärleken! Alma lyser dig utför trapporna.
Diktaren vindlade sigförsiktigt ner. En
jättinne-lik piga, grym och slapp i köttet af vaka, jagade
honom framför sig med lampan. Han flydde som.
en skugga och nattblåsten tog honom, när han kom
ut, och lät honom försvinna bland de andra
skuggorna.
Det var kallt; träden i Berzelii park höllo på att
tappa sitt sista hår, och bastmattorna täckte några.
blomgrupper mot frosten. Det stora
nöjesetablisse-mentet hade skrällt slut för dagen och lyste blott:
med enstaka ljusprickar. Han svor öfver att det:
inte fanns nattkaféer i denna beskedliga
osedlighets-stad, där synden var enkel och tarflig och ingaf
vämjelse, men sällan glädje. Nu måste han gå hem
och lägga sig fast han visste att ingen veronal längre
hjälpte honom till sömns kvällar som denna.
Böckerna hade han ju, men den medicinen var också
missbrukad. Det enda som återstod var att försöka
med palindromerna i en gammal familjejournal.
Just som han sneddade öfver åt teatern, såg han.
ett ungt par komma gångbanan fram. Under en
lykta kände han igen den unge mannen och den
unga flickan från i kväll. De gingo sammantryckta,
och hviskade. Den farliga mustaschen var inte
längre så oklanderligt spetsig och den runda kinden
bredvid syntes blek.
Den röda elden ...
Han följde paret till sitt gathörn och när klockan
slog half två i Östermalmskyrkan stack han nyckeln
i sin port. Med släpande steg kom han in till sig:
och satte sig att lösa rebusar för att få sofva —
medan kärlekens rebus höll honom vaken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
