Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 6 November 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRISGIFVEN ÅT MÖRKRET. af ARTUR MÖLLER.
FÖR HVAR 8 DAG.
Vendela Hult lät tidningen sjunka.
— Ja, morfar, nu står det ingenting mer i den.
Den gamle hofgravören vände hufvudet mot henne
och sade misstroget:
— Har du sett efter ordentligt på sjunde sidan?
— Ja.
— Inga rättegångsnotiser?
— Nej.
— Inga sammanträden en gång?
— Nej, morfar.
Hofgravören suckade.
— Och hvad är klockan?
— Half två.
— Inte mer än half två! Ja, det är det jag sägei,
det står ingenting i tidningarna nu för tiden.
Han vred långsamt gungstolen mot fönstret.
— Ja, mitt barn, så får vi väl ta och tända oss
en cigarr då!
Vendela reste sin gängliga, ännu icke utvuxna
flickgestalt och hämtade cigarrlådan i hofgravörens
rum. Vid raspet af tändstickan höll han fram
cigarren och klappade henne med sin tunna gula hand
på kinden.
— Det är bra, kära barn. Och tack för
föreläsningen!
— Tack själf, morfar, svarade hon glädtigt.
— Och nu gör cigarren mig sällskap. Qå du nu
ut och lufta lite på dig, du kan behöfva lite annat
sällskap än en gammal gubbe.
Den unga flickan sköt fram en knyppeldyna till
fönstret och satte sig vid hans sida.
— Säg inte så morfar. Du vet nog hur gärna jag
sitter här — hon sänkte rösten lite flickförläget.
Gubben skakade tviflande på hufvudet, medan han
icke kunde hindra ett förnöjdt uttryck att lägga sig
kring munnen.
Från gatan steg det jämna fottrampet. Där fanns
ingen körtrafik, den var icke tillåten där. Solen
sken på nybygget tvärsöfver, som redan reste sig
i jämnhöjd med deras fönster.
— Det är visst vackert väder idag, sade
hofgravören och lyfte ansiktet liksom för att uppfånga
något ljus.
— Ja, en riktig sommardag för att vara i september.
Den gamle drog ett djupt bloss på sin cigarr och
sade, men liksom mer för sig själf:
— Ja, det var det den dagen också–. Du vet
kanske inte, att det är en bemärkelsedag för mig i
dag?
Den unga flickan reste sig öfverraskad från stolen:
— Nej, är det — —. Och jag, som inte ens har
tänkt på att köpa några blommor, fast det är det
bästa morfar vet — —.
Den gamle fann hennes arm med handen och
tryckte ned henne igen.
— Nej, mitt barn, det var bra, att du inte gett
mig några blommor idag. Det är inte min
födelsedag. Det är bara iämnt tiugo år idag sedan jag
blef blind.
Vendela bet sig i läppen och hennes ansikte
öfverföra af en plötslig blekhet.
Hofgravören drog på sin cigarr utan att lägga
märke till, att den slocknat.
— Jag kom gående öfver Norrbro och jag hade
brådtom, för jag skulle gå och se på en
sidenklädning, som jag tänkte ge Beate till vårt silfverbröllop.
Jag minns det som igår. Det var så klart i luften,
solen glimmade så vackert på strömmen och det
flaggade på slottet. Då — med ens — blef det
alldeles svart för ögonen på mig, alldeles svart, så
jag tog efter någonting att hålla mig fast vid–
Den vaxgula handens knogar hvitnade kring stolens
armstöd.
— Jag fick aldrig se Beates sidenklädning. Kan
du tänka dig, jag hade blifvit blind!
Ehuru Vendela så väl hade reda på historien, kände
hon på nytt ett styng af smärta och ångest i sitt
innersta. Hon fann ingenting att svara.
Äfven hofgravören satt orörlig. Det såg ut, som
om han stirrade ut genom fönstret.
Uppe på byggnadsställningen midtför stodo två
murare och halsade hvar sin butelj öl. Bredvid
dem satt en tredje och sof — en enda rörelse i
drömmen, och han skulle störta på hufvudet i
gatan.
Nu torkade den ene sig om munnen med
blusärmen och grep åter till slefven, medan han stämde
upp: Hafver ni sett Karlsson — —
Sången förnams bara helt svagt genom
dubbelfönstren, men den undgick inte hofgravörens skärpta
vaksamma hörsel.
— Hvem är det, som sjunger, sade han med sin
tunna, genomträngande röst. — Det kommer inte
från gatan.
Vendela svarade lite brydd.
— Nej, fönstren står öppna öfver hos
skeppsklarerarens, det är väl någon, som sjunger där.
— Hos skeppsklarerarens! Hvem skulle sjunga
där. Och den där nya slagdängan till på köpet!
Vendela såg sig blixtsnabbt kring i rummet efter
en räddande idé.
— Nu ser jag, de ha reparation i våningen. Det
var väl någon af tapetserarna, som sjöng — —
Hur fort hon än gjort sig färdig med svaret, hade
den korta tankepausen likväl väckt hofgravörens
misstro. — Hon såg honom vända de ljusblåa,
slocknade ögonen mot sig på det sätt, som kom
henne att skrika till, när hon var barn. Det blef en
så beklämd tystnad i rummet, att den gamla
pendylens försynta och trötta tick-tack inne på
kakelugnsfrisen ljöd pockande och otåligt för hennes öron.
I sådana stunder kunde det komma för Vendela,
att morfadern såg tvärs genom henne. Tänk, om
han bara spelade blind för att bättre genomskåda
sin omgifning! Där var ibland ett uttryck i hans
ansikte som om han dref med henne och med de
andra. Hon visste ju mycket väl, att det inte var
så, de förnämsta ögonspecialisterna i Stockholm
hade undersökt honom och förklarat hans blindhet
obotlig. Hon visste att han aldrig hade sett henne,
det var hans största sorg. Ofta strök han med
handen öfver hennes ansikte för att försöka bilda sig
en föreställning om, hur hans älsklingsbarn såg ut.
Hon såg genom fönstret ner på byggtomten. Där
förr den lilla vackra trädgården legat, höllo ett par
arbetare på med att släcka kalk i ett tråg.
— Nu ha snart uppbördsmannens stockrosor
blommat ut, sade hon som en afledare ur den olidliga
tystnaden.
— Jaså, ja, det kan jag tro, svarade hofgravören
intresserad, — Undras, om gubben har haft mycket
frukt i år. Förr brukade han alltid sända upp en
kappe i present på hösten, men det har han dragit
in på, blifvit gnidig på gamla dar, kantänka.
En eftertrycklig ringning på tamburklockan
befriade Vendela från att svara.
— Det är kamrer Sjöborg, sade Vendela lågmäldt,
i det hon återvände från tamburen, — han vill visst
tala med dig, morfar.
— Nej, hvad säger du! Upplifvad af att få besök,
ville hofgravören gå den främmande till mötes, men
kamrern, en medelålders, undersätsig man med något
- 85 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
