- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 12 (1910/1911) /
132

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 27 November 1910 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIOÖRINGEN AF harald wägner.

SKISS FÖR H.8.D.

Ounnar Hoiz var bara 12 år men lång och
gänglig för sina år. Vacker var han inte: mager och
skranglig med stripigt hår och med det obehagligt
opålitliga och oroliga uttryck, som blicken får under
pojkårens ständiga krigstillstånd gentemot tillvaron.
Han såg så obehaglig ut i sina gamla och lappade
kläder, att han var skolans och klassens ständiga
syndabock, det hörde till pjäsen att han skulle bli
slagen och sparkad och hånad hvar han kom, och
han kände sig därför aldrig riktigt trygg i skolan.
Qlad var han aldrig, förrän han fick komma hem
och gömma sig i ett hörn af sitt lilla rum och när
han visste att hans far, kapten Holz, var för upptagen
att ägna sig åt hvad han kallade att utbilda sina
barns karaktär. Gunnar visste af erfarenhet att
denna utbildning aldrig aflöpte utan stryk, tårar och
skrik. Han darrade, hvar gång han hörde sin pappa
nämna ordet karaktär.

Han hade tidigt fått lära sig vanskligheten af att
få någon glädje ut af verkligheten och han hade
därför tidigt lärt sig att med ett steg förflytta sig
till fantasiens värld.

Och så fort han kom till ro i sitt hörn därhemma
och slöt ögonen, var han genast i sitt älskade
sagorike. Och hvem skulle icke vara lycklig i sagans
värld? Där guldet glimmar klarare an i verklighet,
och där allt som glimmar är guld. Där alla rätter
äro kostliga som honung. Där man bara behöfver
räcka ut handen för att nå de härligaste frukter.
Där de underskönaste prinsessor endast vänta på
att ge sin hand och halfva riket åt de trasigaste
pojkar.

Så begaf det sig en dag, att det blef marknad i
den lilla staden. Skolan fick lof, och alla
småpoj-karne störtade sig med hänryckning ut i
marknadsvimlet. Gunnar Holz gick med. Hvad det var
förtjusande! Här fanns ju all sagans härlighet, men
förverkligad, påtaglig utan detta skimmer af hopplös
och blek overklighet. Han spärrade upp ögonen i
obeskriflig häpnad. Ett sådant vimmèl af
människor! Där stod vagn vid vagn i långa rader, lastade
med frukter och blommor och bär och allsköns goda
ting. Det var ju precis som hos de rika och
mäktiga kungarne i’ Grimms sagor. Bördernas kampar
stodo och hängde vid sina hötappar’. Så ädla
springare hade han aldrig sett förr.

Han gick vidare och kom till leksaksstånden. Där
var ett öronbedöfvande buller, skratt och skrik och
rop. Där klang en dragharmonika; här tutades i
en trumpet, här peps det och skreks och fördes
oljud på alla upptänkliga sätt. Gunnar såg sig
omkring, och blef nästan utom sig af förtjusning. Hela
detta virrvarr af tusen ljud förtrollade honom, det
brokiga folklifvet elektriserade honom, han skulle
velat hoppa och dansa af förtjusning. Men bäst af
allt var i alla fall de vackra och brokiga sakerna,
så stiliga, att han aldrig drömt sig något sådant ens i
sina vildaste fantasier. Där funnos röda och blå
trähästar i de grannaste färgnyanser. Och sådana
vackra ballonger sedan! Aldrig hade han ägt
något sådant! Där fanns ett träsvärd, som riktigt
passade en sagoprins. Och tänk den, som hade ägt
den där bollen! Där fanns en röd tingest med den
förtjusande egenskapen, att om man blåste i
munstycket, spände gummit ut sig och gaf sedan ifrån
sig ett det mest hänförande ljud. Ja, där var all
världens härlighet.

Gunnar nästan svindlade inför allt detta ofattbara.

När han hade stått en stund, kom han till sig
själf. Då förstod han, att han inte kunde få det allra
minsta lilla tecken af allt det här. Han ägde
nämligen inte ett öre. Och i den smärtsamma stunden

gick det olycksaliga begreppet pängar för första
gången upp för honom.

Han såg att hans vän Kalle däremot hade två
kronor, och att Kalle snabbt och ledigt förslösade dem.
Han köpte ballonger och lät dem flyga i luften, han
hade fickorna fulla af äpplen och nötter. Han köpte
ryska smällare och kastade i ryggen på
bondpoj-karne, som stodo och drumlade vid sina lass, han
satte krokben för en full karl och band ihop två
gummor med ett snöre, kort sagdt han roade sig
kungligt.

Men Gunnar hade icke ett öre. Han vände sig
om och gick långsamt därifrån med hjärtat fullt af
bittra tankar. Kalles pappa var bara biträde i en
affär och förresten illa känd. Så mycket visste han.
Han hade ofta hört sina föräldrar tala med förakt
om Kalles pappa. Hur kan det då komma sig, att
Kalle har två kronor och jag inte ett öre? Min
pappa som är kapten! Det föreföll honom med
rätta orimligt. Jag skall be pappa om två kronor
när jag kommer hem, tänkte han. Det är omöjligt,
han kan neka mig det.

Men ju närmare han kom hemmet, dess
långsammare blefvo stegen, och han kände sig starkt
frestad att vända om igen utan att framställa denna
begäran. Men ä andra sidan, tänkte han, om jag
får det, om, om! Två kronor! Det hade han
alldeles klart för sig, att för två kronor skulle man
kunna få alltsamman, all världens härlighet.

Han stannade en stund utanför faderns rum och
funderade. Han hörde fadern harkla därinne.
Inkommen stannade han midt på golfvet, stel af skiäck
öfver sin egen djärihet. Han skulle just till att
smita, då fadern fick se hor.om, tog af glasögonen
och frågade: Hvad vill du?

Nu gällde det att vara djärf.

Gunnar tvekade ett ögonblick.

—i Får jag tio öre, snälla pappa, bad han.

— Hvad skall du med dem? frågade kaptener.
Gossen teg.

— Se mig i ögonen, pojke, och säg, hvad du
skall ha dem till!

— Ingenting, framstötte Gunnar.

— Ingenting? Hvad tjänar det då till?

— Jag ville bara gå på marknaden.

— Äsch, det är ju bara skräp det där. Hvad skall
du med sådant? Nej, det får du inga pängar till.
När du behöfver pängar till något nyttigt, skall du
få. Marsch nu, jag har brådtom! — —

När Gunnar kom utom dörren, märkte han att
han var våt i ögonen. Han ville skrika af ursinne.

När han gick förbi hvardagsrummet, såg han, att
hans moders kassaskrin stod där, öppet. Hon var
själf i rummet bredvid och talade med köksan om
middagen.

Kabeljo, hörde Gunnar att hon sade, och i samma
ögonblick tog han tio öre ur skrinet, stoppade dem
hastigt i fickan och försvann ljudlöst ut på gatan.

Han gick med steg, tunga som bly på väg till
marknadsstånden. Men då hände det sig, att
trumpeter och pipor, som förut klingat så vackert, de
tiöto nu som den värsta helvetesmusik i hans öron.
Och ballongerna och trähästarna och trummorna
och alltsamman det var ju bara skräp. Det hade
förresten pappa sagt. Tänk, hvad han ändå var
mycket förståndigare, slog det honom med ens.
Och det stack till i underlifvet, där han visste, att
sammvetet sitter, det gjorde ondt, det beklämde
honom ohyggligt.

Med ens förstod han, hvad det var som försiggick.
Han kom att tänka på katekesen, där han läst om

- 132 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:20:47 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/12/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free