Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 4 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BAL FÖR FEMTIOFEM ÅR SEDAN, af wilma lindhé.
KONTURTECKNING FÖR H. 8. D.
Det var nyårsafton och bal i en af stadens bästa
familjer.
För att nu tala om staden var den mera små- än
storstad, men rymlig nog att gifva plats åt större
arbetsduglighet, tro och heder än de flesta städer,
nu för tiden, ha att skylta med. Af skyskrapor
fanns ej spår och knappast någon hyreskasern, men
godt om hemtrefna, solida "gårdar", hvilka vände
fasaden åt gatan och innersidan åt stora eller små
trädgårdar, och som gingo i arf från far till son samt
århundraden igenom buro ägarnes namn. Vackrare
belägenhet kunde en stad näppeligen hafva, ty tvärt
igenom den forsade en af fabriker, färgerier och
kvarnar kantad ström, på väg till Östersjön, och rundt
om den — ända bort till horisonten där blånande
skogsåsar togo vid — rådde iJel fruktbarhet och
grönska.
Att deras stad var vacker visste en hvar af dem
som. åkande eller gående, voro på väg till balen.
Men hvem tänker på sådant, i midvintermörkret,
när det gäller att leta sig fram genom gator, hvilka
endast med långa mellanrum belysas af en sömnig
hänglykta, och där man kommit till korta utan de
medhafda lanternorna.
Det var i brytningstiden mellan talg- och
stearinljus och rart nog för balgästerna att från mörker
och köld träda in i en sal där dessa senare ståtade
från spegellampetter och från öfver dörrarna
anbragta — af lingonris omkransade ljusramper — och
där möblerna voro undanröjda och svängrummet
vida större än i våra dagar.
Längst inne, i värdfolkets sängkammare — där
allt som påminde om sofrum var borttaget —
samlades de unga flickorna och ditin vågade sig
småningom de djärfvare ungherrarne. för att få sina namn
upptecknade i den ena eller andra ungmöns näpna,
vid skärpet fästade, i pärlemor bundna balbok.
Klädda i luftig hvit lenong eller tarlatan, men
också i mångfärgadt blommiga nättelduks- och
or-gandie-klädningar — med blygsamt urringade
snibb-lif och bara armar — sutto flickorna och väntade
pä den de hälst af allt ville dansa med.
Egentligen voro de gröna ungdomar allesammans,
som nyss lämnat skolan, setat i samma klass och
voro hjärtevänner.
Där sågos Laura och Amalia — skönheterna.
Jenny — kvickhufvudet. Ulrika — den blida,
hjälpande, med det rika ljusa håret. Augusta, som sjöng
så häpnadsväckande vackert och skulle till Paris för
att utbilda den stora rösten — hvilken sjukdom
tidigt nog fördärfvade. Där var Anna — skolans geni
— som skref sådana öfverdådiga krior och sonetter,
men som lifvet igenom gömde lyran under
sybordet och lät sin berömmelse gå tipp i den
framstående makens.
Där funnos flickor hvilka rycktes bort i unga år,
och andra som blefvo goda hustrur och mödrar och
lefvat — eller lefva — till välsignelse. Men i den
stunden voro de alla lika och bekymrade sig om
intet annat, än att få hvarje dans upptagen.
En bal var också af långt större betydelse förr
i världen. Inte bara för att man dansade så mycket
hellre, och var mera naiv och fordringslös, än nu,
utan för att en dylik var så godt som enda tillfället
då manlig och kvinlig ungdom träffades. Det fanns
inte så många nöjen att välja på, då sport och
utelif inte spelade någon roll och ungmön
knappast gick ut på promenad — och aldrig annat än i
söta mors sällskap.
Inte underligt således att en balbjudning hälsades
med ett jubel, som mer än en gång tog sig uttryck
i ett lyckoskri.
Bland de unga män, som vågat sig in i
jungfruringen, voro de flesta ingenting annat, ännu, än
möjligheter. Viljor, som sträfvade framåt mot ett
bestämdt mål — och viljor som slappades under
vägen. Ynglingar, som inte hunno bli män, och
andra som lefva än i dag. Sådana, äfven, som gingo
under på lifvets älf... men långt flera de, som
blefvo till heder för samhälle och fosterland.
I själfva verket är det rent märkvärdigt med
hvilken stor kontingent af betydande förmågor — läkare,
stats- och vetenskapsmän, industriidkare, präster,
köpmän, lärare, skalder, och publicister med mera
— den där staden, under årens lopp, bidragit till
sin egen och landets ära.
Men inte visste någon af dem — den kvällen för
femtiofem år sedan — hur deras öde skulle gestalta
sig, och inte tänkte de på annat än om den eller
den flickan hade en eller flera danser att skänka
bort.
Från balsalen trängde tonerna af piano och fiol
och ditut tågade ungdomsskaran till
promenadpolo-näsen. som inte var annat än en sirlig
hälsningsceremoni, under hvilken par efter par möttes för
att känna igen och buga sig för hvarandra.
Helt annat lif blef det när magyarvalsen brusade
fram, för att efterträdas af gamla ëlier nya fransäsen,
polka, vals och galopp, i ständig växling.
Mellan hvarje dans läskade man sig med
mandelmjölk, citronlemonad och bishof, och då stimmade
glada röster öfver hvarandra.
Bland flickorna, i tarlatan, tyll och lenong, fanns
en som bar en klädning af blekrödt schaly — ett
fint, mj,ukt ylletvg, som föll vackert och smög sig
efter dén späda figuren. Hals och armar, liksom det
i breda axflätor burna håret, pryddes af stora pärlor
— vaxpärlor bara, men som togo sig bra ut mot
det mjälla hullet, dräktens matta rosenfärg och
ögonens mörka glans.
Hon hade dansat med sångaren, hvilkens
smältande vackra tenor var lika oumbärlig i serenader,
kvartetter och festliga lag.....Sångaren — den
glada, känsliga själen — som hade lika lätt för löjen
och tårar och som gick ohjälpligt förlorad.
Det var nyårsafton, och när han drack henne till
frågade han" hvad hon önskade sig för det
kommande året.
Hon var mycket ung och från ett godt,
gammaldags hem, där gudsfruktan och glädtighet trifdes väl
tillsammans. Att dansa var roligare än allt annat,
och hon hade i hemlighet sysslat med så
högtflygande vyer, som att bli lindänserska.
Hon hade intet stoft på vingarna, ännu, och fått
lära att vara aktsam om dem. Att synd och sorg
funnos till visste hon lika väl af Guds ord och
nattvardsläsningen, som genom det urval af dåtida
romaner modern föreläst. Men ännu voro de ord
allenast. Ord utan innebörd — eller liksom ej afsedda
för henne, för hvilken tillvaron var en fager saga,
och som knappast hade råd sofva bort hvilans
timmar. Att hon syndade hvarje dag och stund, visste
hon äfven. Men huru och hvarigenom var svårare
att fatta... I att vara för lvcklig kanske?
Det var i alla fall nyårsäiton. och för den skull
hade hon bedt Gud ödmjukare än någonsin om
förlåtelse, och lofvat bli så snäll — så snäll och lydig
— nästa år, mot både honom och människor.
Därför besvarade hon också sångarens fråga, om hvad
hon hälst önskade sig, detta samma år. med ett
impulsivt: — att kunna lyckliggöra dem jag håller af.
Han teg ett ögonblick, som i förundran, men
gen-tog lika hastigt: — Och jag — jag önskar er en
fästman under årets lopp!
- 149 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
