Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 13. Den 25 December 1910
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
människa af betydelse skulle befinna sig i salongen
vid detta tidiga klockslag, men han hade räknat fel.
Hela Paris var där, det riktiga, det hjärtlösa och
obarmhärtiga Paris. Endast klacken, som af
spar-samhetsskäl ej instuderats till detta
öfverflödighets-stycke, saknades för en enda gång ... Hur kom
de"t då sig att denna publik fyllde teatern från golf
till tak? Helt enkelt emedan"debutanten i
tvåmånader trots direktörens stränga förbud icke gjort
annat än utbredt ryktet om den förestående
händelsen. Det var genom butiken han nådde de tusen,
som skulle skratta ut honom; han hade bokstafligt
själf organiserat sin afrättning. En förfärlig afton
lär det ha varit. Jag var icke själf där, men dagen
efter talade man ju icke om annat. "Den kände
fabrikanten", skref en af de mest lästa
bulevardtid-ningarna, "spelade rollen som han tillverkar en viss
nyttig möbel. Tyvärr gick han till den grad upp i
sin verkliga sysselsättning att han kom att erinra
om möbeln i fråga, ja, blef den ..."
Nu skulle man tro att möbelhandlaren fått nog af
den dramatiska illusionen. Men så var icke
förhållandet. Direktören, som rasade öfver löjet och
fiaskot, var slug nog att låta offret blöda vidare.
Med skådespelerskans hjälp halade man den stackars
monsieur Treize allt längre ut på svag is. Man
före-speglade honom att en ny och helt annan uppgift
skulle godtgöra nederlagen och ändtligen låta hans
geni komma till sin rätt. Inbillningen, som är
starkast hos de misslyckade, besegrade honom. Jag
har hört sägas att hvarje ny roll kostade honom
två hundra tusen francs. Han fick i allt fem nya
roller. Efter den femte var han ruinerad.
De som togo hand om hans affär och ordnade
den, skaffade honom en liten lifränta. Och nu se
vi honom här hvar dag på d’Orsay. Men alltid
ensam och under de tysta timmarna. Ja, han har till
och med tagit försiktighetmåttet att vända stolen så
att han har ryggen åt kaféet. — Han har fått nog
af publiken ...
Men har ni sett hur han, som annars kan likna
en pajazzofigur, ibland, i något visst obemärkt och
stilla "ögonblick, får liksom en förklaringens svagt
skimrande gloria öfver clownhufvudet? En solstråle
lyser ned i piconglaset, och med ansiktet litet
sned-lutadt, ser det ut som om den utskrattade och så
hjärtlöst skojade handtverkaren ännu drömde om
gamla dagars brustna hopp, om ärans och konstens
teaterförgyllda papptinnar... Det är rörande.
Ibland har vi väl alla, här nere, önskat en liten
minutens förflugna tanke: ’Om jag vore född
fransman bara — — — Men jag tänker numera alltid:
nej, gud ske lof att jag tillhör en annan ras!
* *
*
Bastien serverade borta vid hörnbordet. Det var
en mulen dag och från järnvägshallen trängde lukten
af fuktig stenkolsrök.
Kaféet var nästan tomt. En vaktmästare kom
med stapeln af illustrerade tidningar inom de slitna,
blanksvarta läderpärmarna.
Monsieur Treize såg underligt och affekteradt
upphetsad ut. Han grimaserade och kastade med
hufvudet på ett utmanande sätt. Och till min förvåning
såg jag att han svängt stolen ut mot lokalens tomma
bord.
Han satt i Napoleonställning, med högra handen
instucken under den knäppta bonjourens knappslag.
Hans ögon sköto blixtar.
Det var min sista dag i Paris och jag dröjde till
konserten. Till min stora häpnad stannade också
monsieur Treize.
Då jag betaJade, påpekade jag detta för Bastien.
— Ja, sade han, och redan efter första Beställningen
fick jag en hel francs i drickespängar, monsieur...
Det betyder mycket medlidande... Mon Dieu
vingt sous!
Jag har senare hört förklaringen genom min vän,
medaljören. Samma kväll, jag reste, skulle monsieur
Treize uppträda som röfvarhöfding i ett stort
utstyrselstycke på en tredje klassens förstadsscen.
Den eviga illusionen!
Han hade lyckats på något sätt pantsätta sin lifränta.
(Forts. fr. sid. 1991.
tes en styrelse, och så småningom har det under
dennes energiska ledning, och med hjälp af varmt
intresserade medlemmar, lyckats arbeta fram
anstalten till den välsignelsebringande plats den nu
fyller i samhället.
Trettio barn fostras samtidigt i hemmet, och fastän
dessa tagas från de eländigaste kyffen, där
föräldrarna i många fall varit tuberkulösa, är det
anmärkningsvärdt hur friska barnen hållit sig sedan de fått
ordentlig omvårdnad. Vid vårt besök omtalade
föreståndarinnan, fröken Martinsson, att sedan hon för
något öfver tio år sedan åtog sig ansvaret såsom
"mor" för hemmet, har detta endast två gånger
varit utsatt för epidemi, och sällan har hon någon
liten sjukling länge i bädden innan han åter kry
och glad springer omkring bland sina kamrater.
Såsom goda syskon fostras barnen, ty från början
har man praktiserat den s. k. samskoleidéen, och
aldrig har man haft anledning ångra denna
metod. Barnen intagas vid två års ålder, och få i
allmänhet stanna tills de fyllt sexton, då flickorna
öfverflyttas till "Praktiska hushållsskolan" eller dylik
inrättning, samt gossarne sättas i för dem passande
yrken. För att de då ej genast skola beröfvas det
skydd barn vid den åldern så väl tarfva, få pojkarne
någon tid efter sedan de på detta sätt kommit ut i
världen bo kvar i stiftelsen. Ekedalens barnhem
har under dessa tjugo år uppfostrat åttiotvå
skydds-lingar, hvaraf ungefär femtio stycken nu helt
lämnat anstalten för att, såsom man hoppas, blifva
dugliga och goda samhällsmedlemmar.
Styrelsen för Ekedalens barnhem består f. n. af
kyrkoherde Pehrsson, ordförande, disponent
Helje-strand, doktor Hålén, kontorschef Hanson,
friherrinnan Lagerbring, doktorinnan Ekman samt fruarna
Bothén och Hübe.
Måtte den vackra tanke som ligger till grund för
en stiftelse sådan som denna, alltmer tränga sig
igenom, och må hvar och en i hvad han förmår söka
gynna framgången af dylik verksamhet!
"Trettio små skyddslirigar i Ekedalens barnhem få
nu snart se juleljusen tändas i den nya bostad där
de funnit en tillflykt undan köld och nöd. —
Reflexen från rosiga kinder och glädjestrålande
barnaögon skall säkerligen värma hjärtan, lätta
arbetsbördan samt skänka rik ersättning och julefrid åt
alla dem som bidragit till barnens lycka.
- 202 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:44:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/12/0222.html
