Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 1 Januari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ROCKVAKTMÄSTARE, af hasse z.
FÖR HVAR 8 DAG.
Vi hade slutat tala om konst — Israelsson fick
ena armen vrickad på två ställen och Hermansson
hade gått sin väg med bestämdt löfte att aldrig
vidare visa sig i sällskapet — då någon sade något
om rockvaktmästare. Detta föranledde Mårtensson
att berätta detta:
— Jag känner en hel del rockvaktmästare. Jag
har ju ätit på ställen i 20 år, så jag har varit med
om mycket — mina rockar också. Det finns så
olika rockvaktmästare. Först ha vi den som inte
är närvarande, när vi komma in i tamburen. Vi
hänga upp rocken och hatten ändå. Vi ställa också
in käppen och ta af oss galoscherna. När vi ha ätit
och druckit, då är vaktmästaren till hands, till hands
iör tioöringen. Han stirrar på oss som om vi vore
en uppenbarelse från en annan bättre värld, där det
inte finnes några rockar och där mannaregnet inte
generar så mycket att man behöfver paraply och
galoscher. Så tar han åt en röck och säger:"
— Ä de den här?
— Nej.
— Den här?
— Nej.
— Den här.
— Nej.
När jag hunnit så långt går jag fram till hängarna,
lyfter af hvarenda röck och låter dem falla i golfvet
tills jag funnit min egen. Sen går jag igenom
käpparna, väljer alltid ut min egen och så får
vaktmästaren sin tioöring. Det har han inte förtjänt — jag
ger honom den som ett hån, som en förkrossande
nådegåfva.
Så ha vi vaktmästaren som alltid frågar:
— Ä herrskapet i sällskap?
Jag kom en gång på en restaurant. Strax efter
mig kom en ung dam som jag inte kände. Hon
såg mycket bra ut. Hon hade gått in för att
telefonera.
— Ä herrskapet i sällskap? sade vaktmästaren.
— Ja, sade jag.
Då rodnade damen, men hon kom sig inte för att
göra motstånd. Vaktmästaren tog af oss
ytterplaggen och hängde dem ihop och vi gingo in i
matsalen och superade tillsammans. Vi hade
förtjusande trefligt.
— Det är lögn, sade någon i sällskapet.
— Ja, sade Mårtensson och fortsatte:
— En gång har jag träffat världens yppersta
rockvaktmästare, ja, många gånger, han var på Du Nord.
Jag har glömt hvad han hette, men han kunde
konsten med rockarna. Det hände aldrig att han tog
fel. Han älskade sitt yrke. Han är pensionerad nu,
sitter hemma och njuter sitt otium, jag är
öfvertygad om att han sitter i tamburen och räknar
familjens öfverrockar, hattar och kappor. Jag kan se
hans ansikte skina upp om någon vill gå ut och
vill ha sitt plagg.
I sin krafts dagar var han rent underbar. En
gång passade jag på då han inte var inne och lät
min röck byta plats med en annan. Från mitt bord
i matsalen såg jag honom komma tillbaka. På ett
ögonblick hade han upptäckt tilltaget, med ett
leende flyttade han om rockarna och intog sin plats
vid dörren.
Detta förargade mig och en afton beslöto Adolf
och jag att lura mannen. Det var mycket sent och
i matsalen fanns blott 6 gäster. Vi gingo in en
bakväg och hängde våra kläder i toalettrummet.
Därpå slogo vi oss ned i matsalen. Åhman, han
hette så, nu kommer jag ihåg det, satt och läste
en aftontidning. Han tyckte han hade tid till det
så dags. Men plötsligt såg han upp och fick syn
på oss. Han kastade en blick på rockarna. De
voro sex. Han reste sig upp och räknade oss
hastigt. Vi voro åtta. Ögonen gingo till rockarna
igen och så tillbaka till oss. Sex rockar och åtta
herrar! Detta är något på tok. Han funderade ett
ögonblick, så gick han rakt in i matsalen, fram till
bordet med de 6 herrarne och sade endast:
— Herrarne ä sex.
— Jojomensan, sade en af gästerna, om man
räknar en i taget och lägger ihop det så blir
slutsumman sex.
Åhman gick tillbaka till tamburen. Där hängde
fortfarande sex rockar. Han tog i dem hvar och
en, kände på dem och strök på dem. Så gick han
ut och ställde sig i porten. Under tiden passade vi
på och aflägsnade oss samma väg som vi kommit.
Dagen därpå smålog Åhman då han tog min röck.
Det var som en spöksyn försvunno. För honom
fanns inga människor, bara deras rockar.
Denne Åhman hade en bror, en elak och knarrig
gubbe. Han var också rockvaktmästare, på Qrand.
Han förargade mig en gång och jag beslöt hämnas.
Jag var tillfälligt i stån och bodde på Qrand. Men
det visste inte Åhman. På kvällen vid elfvatiden
gick jag in i barkaféet och drick en kopp kaffe.
Jag hängde min röck och hatt hos Åhman. När
jag druckit kaffet gick jag ut andra vägen åt stora
vestibulen, tog hissen upp till mitt rum och gick
till sängs. Rocken hängde kvar hos Åhman. Jag
låg och läste till klockan blef ett, då gick jag ut i
trappan och tittade ned i tamburen. Åhman satt
ensam på en stol och vaktade min röck. Jag gick
och lade mig igen somnade och sof några timmar.
När jag. vaknade var klockan fyra, jag gick ut i
trappan. Åhman satt fortfarande kvar med ögonen
stelt riktade på det ensamma plagget.
Då hvisslade jag. Han ryckte till.
— Åhman, ropade jag, inte behöfver Åhman vakta
min röck. Tag upp rocken hit!
Jag har sett många arga människor i min dar
men ingen så behärskadt arg som Åhman. Jag gai
honom två kr. — det var det värdt.
— Hvilket, sade någon. Det grymma nöjet för
dig eller besväret för honom?
— Bägge delarna.
— En gång gjorde mig en rockherre en tjänst,
sade Bengtsson, men det fick jag betala.
Jag kom en natt förbi en stor restaurant.
Klockan var öfver ett, men lokalen var starkt upplyst.
Jag tittade närmare efter och fann att man höll" en
karneval där. Jag försökte komma in. Qick inte.
Då jag mycket sorgsen drog mig tillbaka mötte
jag en ung herre som artigt hälsade och sade:
— Om direktörn kommer med mej. så går det bra.
Vi gingo öfver en gård, upp för en trappa och
genom en köksingång kommo vi in till stora
tamburen.
Jag och min hjälpare voro tillsammans den natten
och vi hade mycket roligt. Naturligtvis blefvo vi
bröder, det blir man för mindre här i landet. Han
hette Berglund och vi kommo öfverens om att
träffas många gånger och ofta.
Vi skiljdes åt på morgonkulan och se’n såg jag
inte Berglund. Men en dag kom jag in på
Rydberg för att äta middag med generaldirektör Fellman
och hans dotter, söt flicka. Rockvaktmästaren var
en ung man med ett alldagligt utseende. Då han
tog af mig rocken sade han högt och klart:
— Det var tusan så länge se’n jag såg dej, Bengtsson!
Tack ska du ha för sist förresten — det blef sent;
Forts. å sista sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
