Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 15 Januari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VEDERGÄLLNING, för hvar s dag af bengt berg.
En gång kände jag en man som förlorat en båt
i ett fjällvatten och var nödgad att vandra fyra långa
dygn för att finna närmaste människor.
Snön låg redan och det var mörka nätter. Han
hade två skott i sitt gevär och elddon och knif.
Förresten hade han några brödstycken och visste
hur landet låg.
Första dygnet gick han i ett sträck af ängslan
för att ej finna skidor på ett ställe där lapparne
alltid brukade lämna några. När han funnit dem
lägrade han sig för natten och gjorde eld i en
klippvrå. I gryningen hörde han en tjäder och smög
efter den." Sköt den och lyddes efter om han skulle
höra fler. Det var tre dygns färd igen och o>äkert att
träffa så stora fåglar. Och han hade bara ett skott kvar.
När han inte hörde någon lät han den döda tuppen
ligga och gick vidare upp öfver skogen för att lyssna.
Stundom hörde han hur en fågel lyfte eller s£g
den skymta emellan kronorna. Det var en hel
ilock däruppe. Men de hade b.ifvit rädda vid skottet
och mannen kom inte nära nog. Ibland var han
väl så nära att han kunde räckt en höna, men då
töfvade han och menade att han kunde sä gärna
vänta till dess han finge en tupp i håll. Det var
dubbelt kött. Och han hade ba.a ett skott kvar
och tre dygn till människor.
Så smög han från träd till träd. Från kulle till
kulle. Upp igenom fjällsidan och tillbaka i ring
allteftersom tjädrarna togo kosan. De flögo ii te
långt och han hade ständigt sikte på någon, men
de voro alltid på vingarna och i skydd just när
han skulle skjuta. Vid en krök i fjället togo
plötsligt ett par tjädrar kosan rätt ut, så långt ned öfver
skogen att mannen inte kunde skönja dem mera.
Och efter dem flögo de andra, en efter en. Mannen
trodde alltjämt att någon ännu var kvar men han fann
ingen och kom plötsligt att tänka på att dagen var
half-gången. Och han hadetre dygn till närmaste människor.
Han vände och följde sitt spår, för att finna stället
där han lagt tjädern. När han kom i synhåll visste
han väl hvar den skulle ligga, på en snöhöljd sten.
Men han kunde inte se den. Han måste hälla
inne och se sig om, kanske han in-.e gått rätt.
Men han stod ju i sitt eget spår och kände igen
trädet där tuppen >uttit. Och stenen. Men nu fanns
där ingen tjäder. Mannen gled fram till stenen.
Där var en fördjupning i snön där fågeln legat och
bloddroppar här och hvar. Men där var också två
spår efter en järf. Det ena ledde ned ur fjällsidan
till stenen. Det andra ledde samma väg tillbaka.
Det kom något kattlikt öfver mannen när han
lutade sig ned och följde spåret. Det var inte en
timma gammal och stod snedt upp mot fjället.
Där syntes märken efter hur tjädern släpat i snön
och på ett par ställen hade järfven stannat och
huggit bättre grepp öfver fågeln. Vid en brant
kulle ledde spåret rätt uppför och mannen som
följde det uppåt med ögonen upptäckte plötsligt
iärfven som stod vädrande på kanten däruppe. Han
hade väl hört att någon kom efter honom och så
hade han gått tillbaka för att vädra och se sig för.
Men vinden var ogynnsam för honom.
Mannen dröjde inte ett ögonblick utan höll på
hvad han såg af den mörka kroppen och klämde
till. Röken hindrade honom att se, men han hörde
hur järfven skrek. Han släppte bössan, sparkade af sig
skidorna och löpte uppför kullen med knifven i hand.
Det fanns ingen järf däruppe. Där fanns bara
ett blodspår efter ett trebent djur och lämningarna
efter en tjäder.
Mannen for utför igen, kom på skidorna och
rände omkring kullen till dess han träffade järfspåret.
Det ledde snörrätt uppigenom skogen till fjälls och
det var hårdt arbete för mannen att komma efter.
Där lågo vindfällen kors och tvärs i vägen och på
ett ställe gick spåret in öfver ett klippland som
var omöjligt för skidor i det tunna föret. Men
mannen var efter ändå. Inte för pälsens skull.
Inte heller för skottpängarna, som fogden skulle
betala om han en gång komme till bygden med
djuret där. Men för det djurets egen skull och för
tjädern. Det sista köttstycket hade han stulit — den
tjufven — den satan. Han brukade så. Det var
kändt. Han passade alltid på och stal hvad han
kom öfver. Både i stolpebodar och snaror. En
tjuf var han och dö skulle han — den förbannade.
Mannen hade plötsligt kommit upp ur skogen
och såg järfven som en mörk punkt borta på
sluttningen. Det ena frambenet var afskjutet, högt uppe
i bogen och det var mycket blod i spåret. Mannen
satte bättre fart. Så märkte järfven sin förföljare.
Böjde af och sprang utför sluttningen mot ett
klipp-rös som stack upp ur snön. Där slank han in
under ett af blocken. Då var mannen hack i häl.
Sparkade af sig skidorna och lutade sig ned mot
öppningen där djuret krupit in. Det såg inte ut
att vara djupt. Han stack ned skidstafven. Järfven
var tillreds och högg. Mannen ryckte till sig stafven
och stack på nytr. Järfven högg igen. Han hade
kommit in i ett okändt gryt och hade knappt rum.
Han fräste och morrade. Mannen log och förbannade.
Han vältrade det största block han kunde röra tvärs
för öppningen och lade ännu en hop sten däröfver.
Så band han på skidorna och rände utför sluttningen.
Det hade börjat skymma och var bittert kallt. Och
mannen hade just ingenting ätit på två dygn. Hade inget
skott kvar och tre dygns färd till närmaste människor.
Han for utför tilldess han träffade reslig björkskog.
Där sökte han ut ett par raka sega slanor, så grofva
att han nätt och jämnt kunde rå på dem med
knifven. När han skurit af och kvistat dem tog
han åter vägen upp öfver fjället till grytet där järfven
gått in. Han satte sig ned vid öppningen och
lyssnade. Det var alldeles tyst därinne. Så tog han
iram knifven och skar ur ett läge för knifskaftet i
ändan af en slana. Han sökie länge efter något
att binda med. Till slut lossade han skoremmarna
och band med dem fast knifven som en spjutspets
vid slanan. Han profvade och drog ett par gånger
för att se om den satt stadigt. Först sedan han
var tillireds därmed, vältrade han undan klippblocken
från grytöppningen.
Järfven var i ögonblicket tillreds och ville ut.
Men han fick: ett slag öfver nosen och for in igen.
Så fick han en skarp björkslana in till sig. Han
högg i den och drog sig in i det innersta hörnet.
Mannen böjde sig in genom öppningen, strök eld
och lyste in. Slanan med knifven lade han bredvid
sig. Med den andra rände han fast järfven mot
klippan. Järfven vred sig lös och ville ut, men
öppningen var stängd till hälften och i den öppna
hälften mötte han en knifspets.
Hvar gång väntade mannen till dess han åter
kunde få in järfven i hörnet. Då sökte han honom
med slanan." Slutligen fick han honom fast. Då
rände han in den andra slanan och stack honom
med knifven. Riktade och stack till dess hans arm
tröttnade och järfven längesen upphört att röra sig.
Han tänkte inte på att det var natt och att han
var uppe i kala fjället. Bara förbannade tyst och log
och stack efter järfven. Det sista köttstycket hade
han stulit. Dö skulle han — den tjufven, den —
Och den mannen hade knappt ätit på två dygn,
hade inget skott kvar och tre dygns färd till närmaste
människor.
- 251 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
