Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 12 Mars 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
han. Ute hade det blifvit ljummare, och nu såg och
hörde och förnam han våren i allting. 1 solen på
takkrönen, i hundarnas lek, i de blixtrande rutorna,
i spårvagnsklockorna, i automobilernas afskyvärda
tutande som hade fått en ton af oförskämd lifsglädje,
i rännstenarna som speglade blått, i dufvornas kurr,
i vattnet under Norrbro, i vimplar och flaggor och
ångbåtsrökar och en full käring som polisen tog.
Han greps af en oresonlig ilska, lian var
naturligtvis för gammal. Bara han, han ensam af allt
lefvande fick inte vara med. Men han skulle vara med.
Det var en märkvärdig dag.
Och innan han visste ordet af satt han i en droska
på väg ut till Djurgårdsbrunn. Sin middag skulle
han ha, och han ’skulle dricka champagne, som han
afskydde, och äta dyrt och godt. Våren skulle inte
försöka smita förbi hans dörr. Han tog den i
vingpennorna och tvang den att skåla för gamla Johan
Balke, som kunde vara ung ännu med sina sextio
år och med en systerson som valt den olämpligaste
dag under året att vara gammal på.
Han fick ett rum en trappa upp i restauranten,
och medan flickan dukade stod han och såg ut på
den tomma gårdsplanen där ett par lediga kypare
slogos. Han såg också på flickan ibland och gjorde
till och med ett försök att lägga armen om lifvet
på henne. Det hade ingen nämnvärd effekt. Hon
smålog litet förvånad åt den kuriösa gamla herrn,
men utan ovilja och utan nöje. Och revisorn
lugnade sig i soffhörnet med sin kaviar, sina färserade
oliver och sin ödäkra.
När champagnen kom slog han upp ett glas åt
flickan. Hon drack på stående fot och vederbörligt
afstånd, tackade och neg. Så firade gamla Balke
vårens ankomst.
Och åter föll han tillbaka i soffhörnet. Han kände
inte längre något ondt i hjärtat och inte heller den
plötsliga ilskan som för ett par timmar sedan. Ett
vått vemod lade sig öfver ögonen; han begrep inte
hvarför han satt här, men han beslöt att låta frågan
anstå. En obekant makt hade med våld ryckt
honom utanför den cirkel, som omfattade hans
tillvaro, och det hade varit tillräckligt med ett enda
steg för att få honom hit. Det är det första steget
som är det afgörande. Om han inte tagit permission
i förmiddags, så hade Kristin, hushållerskan, nu
dukat fram köttbullarna och buljongen. Det var en
märkvärdig dag.
Plötsligt spratt han till vid en biltrumpet. Han
gick till fönstret och såg just en stor elegant låda
hålla utanför grinden. Ett ungt par steg ur.
Han dök hastigt bakom gardinen. I den unge
mannen hade han kännt igen sin systerson, och
det tog ett tag i hjärtat på honom. En blodsky for
uppåt hufvudet. Han stod stilla och höll andan,
medan han hörde den gamla trätrappan knarra
under stegen. Så öppnades dörren till rummet
bredvid hans, det beställdes middag, dörren flög igen
och något lät som en kyss, som många kyssar.
Och så skrattades det och rasades, och så blef det
tyst. Bara några hviskningar och suckar.
Revisorn höll fortfarande andan. Ett ögonblick
flög det igenom hans hufvud att rusa in och ta den
goda herrn i örat. Men hans krafter voro på
något vis slut. Han kände sig förlamad och mycket
trött och mycket gammal. Det gjorde ondt i sidan,
i magen, i nacken. Nu började också ögonen svida,
och ju högre de skrattade därinne desto värre gjorde
det. Men värst var det när det blef alldeles tyst.
Nu åt man, och revisorn hade hunnit till kaffet
och cigarren. En aning om skymning smög in i
kabyssen. Trädens grenverk, ännu naket och tomt,
rörde sig oredigt utanför, en ångslup blåste jäm-
merligt i kanalen, allt var så tungt och
besynnerligt. Men det besynnerligaste af allt var att han.
den ovärdigt bedragna och af ödet förföljda revisor
Johan Jesper Balke, icke längre hyste något hat
hvarken till detta öde eller till bedragaren därinne
som sjöng en varietévisa med tarfliga ord och
vacker melodi.
— Jag kommer ändå aldrig att förlåta honom, tänkte
han. Och i samma stund hade han redan gjort det.
Hastigt ringde han på flickan och fick räkningen.
— Det tycks vara ett muntert par därinne, sade
han med låg röst.
— Ja, och så vackert.
Flickan såg helt förtjust ut. Inte en skymt af
afundsjuka. Hela hennes ansikte strålade,
skälmaktigt och halft moderligt på en gång. Revisorn
stirrade på henne nyfiken. En underlig dag var
det i alla fall, och nu fick han försöka att komma
härifrån. Nästan som en brottsling smög han sig utför
trappan, dödsskrämd för att dörren bredvid skulle
öppnas. Men det var ingen fara. Den hölls igen inifrån.
I en gammal ruggig droska med en ruggig häst
och en ännu ruggigare kusk trillade revisorn in till
staden igen i den fallande skymningen. Bilarna
susade förbi; så åkte våren. Hans ekipage föreföll
honom med ens fantastiskt, antediluvianskt,
overkligt i en ny tid. Och han föreföll sig själf på samma
sätt. Det var ju som en förvirrad dröm att han
befann sig härute på Djurgården, när han borde
ligga och sofva middag på sin soffa. Han hörde
inte till dem som gå ifrån sina vanor. Om man
det gör, tror man sig drömma. Därför fann
revisorn alltsammans overkligt, och han vaknade inte ur
drömmen förrän han satt på Östergötland groggdags
och lugnade sin gamle vän och ämbetsbror genom att
mäta det flytande guldet med stadig och gifmild hand.
Men morgonen därpå skref han till sin systerson.
"Kära gosse", skref han. "Det gladde mig ätt se din
flit. Jag hoppas din tentamen nu är lyckligt öfver,
och jag sänder dig här några tior att blöta den med.
Jag vet att tentamina bruka kosta pängar. Du får
söka dig ett annat sällskap än mitt för tillfället. Jag
är litet krasslig. Din tillgifne morbror Johan."
Och så gick revisor Balke upp i rätten. Han
återfann sina siffror, och de gjorde inte längre
något rrotstånd. Men ute blef det så småningom
riktigt vår, alldeles som det brukar bli en gång om
året, och en vacker dag kunde revisorn dricka sin
grogg ute. Då förstod han att det var sommar, och
han kände sig tacksam mot skapelsen som inte
gick ifrån sina vanor.
(Forts, frän sid. 378).
Öfvervarandet af den hädangångne
ministerkollegans jordfästning var ministären Briands sista
äm-betshandling — omedelbart därefter begåfvo sig
re-geringsmedlemmarne till Elysée för att ingifva sin
demissionsansökan.
Briands ministär bildades i juli 1909, då
Clemen-ceau störtades; efter den stora debatten om
järnvägsstrejken rekonstruerades kabinettet den 4 nov. 1910.
Det häftiga angrepp i deputeradekammaren, efter
hvilket ministären afgick, var riktadt mot Briands
förhållande till de återuppträdande kongregationerna,
gentemot hvilka han beskylldes för att ha uppträdt
alltför slappt.
Den nya regeringen, som torde beteckna en
förändring i radikal riktning af regeringspolitiken, har
bildats af senator Monis. Dess starka namn äro
storfinansiären Berteaux, som öfvertagit
krigsministerportföljen, hvilken han förut en gång beklädt,
och f. utrikesministern Delcassé hvilken nu skall
bekläda marinministertaburetten.
- 380 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
