Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
knalle i det ■förnämliga" Stockholm och där bygga
en liten borg eller en engelsk cacesXkåz., efter
ritning af någon af våra femtielfva smakkrångliga
arkitekter, köpa sig en gammal kåk på Söder och
omskapa den till en boning för smak och hemtrefnad!
Förunderligt — men sannt är det. Jag ber
vördsamt att få förevisa ett sådant omskapadt söderhus.
Men först skola vi se på den åldriga byggnad, som
i närvarande stund gör tjänst som skräplåda.
Det är det gamla Rumpfska huset, Götgatan 36.
Då de nederländska generalstaternas resident
Christian Constantin Rumpf vid Qötgatan byggde sitt
ståtliga hus, lät smycka det med praktfulla spislar
och rika skulpturer och i den stora salens tak satte
det vackra stuckornamentet, kunde han svårligen
drömma om att nära två hundra år därefter de allra
armaste af Katarina församlings inbyggare just i
detta hans hus skulle stämma möte én gång hvarje
dag för att få en bit mat ur fattigvårdens förråd.
Uppför den höga trappan, in i den stora salen med
dess höga fönster, med de fyra genierna i taket,
hvilka bära blommor och drufklasar, strömmade på
Rumpfs tid hans förnäma gäster, iklädda dyrbart
pälsverk och glänsande mjuk sammet, med
plyma-gerade hattar på sina väldiga allongeperuker, för
att vid den förnäme och rike värdens damasthöljda
tunga ekbord dricka ädla viner ur kristallpokaler
och silfverbägare. Och nu går en lång rad af
nödlidande uppför denna samma trappa, in i samma
sal, för att få hungerns plåga lindrad af det bröd,
som gifves åt de fattigaste.
Det synes dock, som om denna verkligt ståtliga
byggnad förtjänade ett bättre öde än att användas
för dylikt ändamål. Huset äges af Stockholms stad
och staden brukar just icke upplåta sina lägenheter
hyresfritt. Kunde "icke Katarina fattigvårdsnämnd
få" en annan lägenhet både för sina sammanträden
och för bespisningen? Stucktak och dyrbara
skulpturer äro väl icke alldeles nödvändiga för de
lokaler som fattigvården behöfver? Och hvad husets
öfriga hyresgäster angår, blefve väl icke de just de
första, som finge afflytta ur bostäder och butiker
i staden tillhöriga hus. Men hvad skulle staden
använda det gamla palatset till? Se här ett förslag.
Vid ett samtal jag nyligen hade med den för
Södermalms framåtgående så varmt arbetande
stadsfullmäktigen hr Josef Carlsson, yttrade denne, då
talet föll på denna byggnad, att då Stockholms
stad ej äger något museum för att inhysa det som
är vardt att tillvaratagas från gamla byggnader hvilka
rifvas, kunde man för detta ändamål använda detta
hus. Idén är god. Skulle man icke kunna få ihop
möbler, tapeier, husgeråd, porträtt o. s. v. och med
dessa saker ordna en fullständig våning ur ett
förnämligare herrehus från 1600-talet, och en annan
lägenhet för att visa hur man bodde i ett
välord-nadt borgarhem härstädes, exempelvis på 1700-talets
midt eller så omkring? Särskildt den sistnämda
tidens ännu här och hvar befintliga målade tapeter
borde här komma till sin rätt. Det behöfde ju ej
vara många rum för någondera tiden; ett litet, väl
ordnadt museum är bättre, verkar mer lärorikt än
ett stort, med alla möjliga ting i. Hela detta
projekt framkastas naturligtvis endast under förutsättning
att stadens fäder icke äro förståndiga nog att taga
det om några år lediga gamla rådhuset för detta
ändamål. Invändningen att Nordiska museum
uppfyller ett sådant anspråk håller icke streck, ty detta
museum är afsedt för hela landet, och att Sveriges
hufvudstad ej har ett särskildt museum är ett
fattigdoms- och liknöjdhetsbevis. Eller måhända någon
privatman med tillräckligt stort kapital har lust att,
för en troligtvis icke så alldeles ringa pänning, till-
handla sig byggnaden för att bebo den själf, hvarvid
i köpebrefvet borde stadgas, att han på inga villkor
finge uthyra så mycket som en liten skrubb, än
mindre någon butikslägenhet; och vidare, att
köparen ålades att möblera huset fullständigt i den
stil som var rådande då salig Rumpf regerade där.
Men — hvarför byggde inte titulus Rumpf sitt
palats på Ladugårdslandet!? Hvilken brist på
framsynthet hos en diplomat! Ja, det är ju för
jämmerligt ledsamt, att den vackra byggnaden skall
befinna sig på det obskyra Söder. "
Från Rumpfska huset är det endast fem minuters
väg till Högbergsgatan n:r 44, där vi skola göra en
kort visit. Inte ett spår märkvärdigt med detta hus
i historiskt intresse. Här stod vid början af
1730-talet ett litet oansenligt hus hvilket måhända
ombyggdes och något förstorades ett par årtionden
senare. Vid 1750-talet och långt senare ägdes det
af vägaren vid viktualievågen Appelgren, hvilken
tituleras herre både medan han var i tjänsten och
sedan han med pension, fast "utan förbättring på
caractären", lefde där till ålderns höst. Huset var ej
heller då stort, hade blott åtta fönsterlufter; troligen
är själfva bottenvåningen med sina tjocka murar kvar
från denna tid. Antingen hade en eldsvåda härjat
egendomen eller hade den af någon annan anledning
lämnats att förfalla, ty i många år, långt in på nästa
århundrade, stod den öde och obebodd och på
1830-talet säges tomten vara obebyggd, fastän som
sagdt, den nedersta våningen tyckes tydligt tala
om en högre ålder. Möjligen hade "hofconducteuren"
professor Bäck, som var dess ägare denna tid, tänkt
bygga sig ett hem där, men han gjorde konkurs
dessförinnan. Efter honom kom egendomen i
händerna på två byggmästare efter hvarandra, hvaraf
en hette Barklind — anherre till Calle Barcklind
kanske? — Då måtte det blifvit af att bygga. Man
var då öfver seklets midt, men byggde efter
gammal plan och med den för så många gamla
söderhus egendomliga takformen.
Med obetydliga ändringar har husets nuvarande
ägare, den nyss nämnde ledamoten af
stadsfullmäktige, här redt sig en bostad, hvilken är ett utmärkt
prof på hur en måttligt stor äldre byggnad kan
omskapas till ett idealiskt hem för en privatman med
god och odlad smak och med lust och tillgångar
att tillfredställa densamma. En blick in i hr Josef
Carlssons Tusculum skulle kanske locka andra att
tölja hans exempel.
NORRKÖPINGSSKEPPET "P. WIKSTRÖM J:R". om hvars
ödesdigra hemfärd från Haiti mycket skrifvits i dagspressen.
Tvà passagerare, en svensk och en dansk sjöman, afledo
nämligen pà resan, såsom det först uppgifvits af dålig föda: enligt
hvad nu af redaren påstås på grund af alkoholförgiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
