Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 23 April 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Jag såg min kusin därborta på sadelplatsen.
Ska vi inte gå och hälsa på honom?
— Jo gärna. Det skall bli roligt!
Lydia stack sin arm under Agnetas och följde
genast med.
— Hvar är han? — Jaså där framme. Är det
han i den där grå sportkostymen? Den långe?
— Åh, Agneta! Kära, hvad han ser bra ut!
Hon klämde väninnans arm, och de stora, blå
ögonen började stråla och tindra med en farlig glans.
Lydia var lättrörd som hafsytan och oberäknelig
som den. Hvem hon ville förtjusa, undgick sällan
sitt öde. Agneta såg ned på henne. Hon kände
igen det där leendet, litet blyga och halft barnsliga
och den glittrande blicken, och visste, hvad det
hade att betyda. De små pärlhängena i örsnibbarna
glindrade och glittrade i solen och färgen steg
långsamt på Lydias smala kinder.
Visst var hon grann, det kunde icke förnekas.
1 synnerhet så här en vinterdag, ute på isen — i
solen. Kylan gaf färg åt ansiktet, och solen och
nöjet glans åt ögonen. — Hemma, i gråa
hvardags-laget, var charmen ej fullt lika stor.
Nu skulle det bli en kraftmätning alltså, tänkte
Agneta med en plötslig känsla af stramhet. — Lydia
älskade ju sådana. Agneta hade förr flera gånger
skrattat åt hennes lustiga relationer af kontroverser
med svartsjuka fruar och fästmör. Men nu
skrattade hon inte alls, kände sig stel och högtidlig och ond.
Åhnej, tänkte hon, någon täfling skulle det alls
ej bli af. Det brydde hon sig visst inte om. Det
var hon alldeles’ för stolt till. Var Axel så lätt
fångad, så ombytlig, så — inte skulle hon sörja
eller tvinga.
Men omedvetet var där något kallt och hårdt i
hennes hållning och min, då han strax efteråt vände
sig om, fick syn på henne och hälsande kom fram
mot dem.
Hon kände Lydias hand i en allt hårdare tryckning
om sin arm, men hennes lugn var orubbligt, det
blef allt mer isande.
Axel Fact höll sina klara, skarpa ögon fästade
på Agnetas ansikte. Han sade inte mycket, det
var som om orden blåst från honom, med detsamma
han fick se sin kusin. Nyss hade det varit så
mycket han velat säga, — nyss hade han stått och
längtat. — Men hon såg så isande stram ut.
Hon visste då redan! tänkte han. Ryktet gick
fort om att han misslyckats i loppet. Men —
bevars tog hon det så! Den saken redde väl eljest
han själf upp och ansvarade för. Hon behöide
ingalunda känna förödmjukelse på hans konto.
Han kände sig mycket obehagligt berörd, förargad.
Med ens blef han varse Lydia.
Agneta presenterade, och två minuter senare var
samtalet i full gång mellan de båda. Efter tio minuter
kände de sig redan bekanta, och då halftimmen
var till ända, började vänskapsförnimmelser af ganska
hög värmegrad gifva sig tillkänna.
Lydia reagerade villigt inför hvarje lifserfarenhet,
som mötte henne, och hon var redan öfver öronen
förälskad i Axel Facts vackra ögon, manliga ansikte,
ståtliga figur, klangfulla, fast mjuka stämma. Axel
tyckte, det var en rasande söt flicka. Och så pigg sen!
Han hade totalt glömt bort, hvad allt det var,
han velat tala vid Agneta om, och som nyss
förefallit honom så trängande nödvändigt. Han hade
till och med glömt bort hennes ovänliga min och
den harm han för en stund sedan kännt inom sig
för den orsakens skull.
Löpningen på två tusen meter var slut. Pausen
utfylldes af musiknummer. Människorna cirkulerade
åter, promenerade fram och tillbaka, stampade i
snön för att hålla värmen uppe, träffade på bekanta,
skrattade och pratade. Axel Fact och Lydia hade
alltjämt så mycket att säga hvarandra. Agneta gick
tyst bredvid dem, litet allvarsam, men inte spotsk
och hård längre.
Så nalkades tiden för nästa löpning. 1 den skulle
Nero deltaga.
Axel Fact gick bort till sin häst, språkade med
skötaren, synade att allt var i ordning, klappade
Nero på halsen och den breda glänsande länden
och talade uppmuntrande till honom. De båda
flickorna hade stannat ett stycke ifrån och sågo
intresserade, beundrande, på det ståtliga djuret — och
på hans herre.
Lydia pratade alltjämt. Hon var glittrande glad
och" uppsluppen. Agneta hörde på henne med ett
öra, men hela hennes uppmärksamhet var egentligen
koncentrerad på Nero nu, ej ens Neros herre såg
hon på eller tänkte på längre.
Plötsligt, under en liten paus i väninnans
pladd-rande svada, tog hon ett par steg fram mot dem,
stannade så åter, frågade med en liten tvekan i
rösten: — Skall du själf köra honom, Axel?
Han såg upp på henne, öfverraskad.
— Ja, naturligtvis!
— Du är så tung, sade hon.
Han skrattade till.
— Hvem annars?
— Åh — Kuno, förstås. Han är ju så duktig och
så van vid Nero.
— Kuno! — —
Han teg en stund, stod och såg ner på hästens
hofvar, hvilka Kuno just nu torkade med en mjuk
trasa.
— Jag tänkte du kanske ville anmäla dig,
framkastade han så ironiskt.
— Ja, gärna det, om du är med på det. Då tar
vi alldeles säkert priset, du och jag, gamle gosse!
tillade hon plötsligt munter, kom ända fram till Nero,
och ställde sig att klappa hans mjuka, hvita mule.
Det ryckte kring Axels läppar, men ögonen
glänste kalla.
— Du tror inte, att Nero och jag längre — —!
Ett misstroendevotum åt oss! — — Eller rättare åt
mig. Du menar, att jag inte kunde köra, det var
därför det misslyckades förra gången —
Hon lyfte hufvudet och stirrade frågande på honom.
— Hvad menar du? Förra gången?
— Ja — förra löpningen. Han gjorde det dåligt
då. Nu menar du alltså, att det var jag, som för
den ena eller andra orsakens skull hindrade Nero
från att vinna.
— Jag menar ingenting. Jag vet inte ens att ni
gjort någon löpning än.
— Åh, det såg jag väl på dig. Du såg så
förolämpad ut, då du kom nyss, som om du inte ville
kännas vid mig vidare. Du skämdes kolossalt för
att jag förlorat loppet, som jag gjort mig så säker
på förut. Det är dumt att vara säker, men
skämmas kan jag göra själf, om det skall vara
nödvändigt. Inte behöfver du göra det för min skull, inte!
De stodo nu båda framme vid Neros hufvud.
Axel förde handen genom hästens man åter och
åter, och talade mycket lågt, medan han såg skarpt på
sin kusin, som bleknat en smula under hans blick.
— Men Axel — du tar fullkomligt miste. Jag
vet inte, hvad du pratar. Jag har inte en aning
om, hvad som förefallit. Var kanske en smula
nervös, för att jag fått vänta på Lydia så länge. Jag
visste ju — trodde åtminstone — att du gick och
väntade på mig här nere och längtade efter mig.
- 476 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
