- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 12 (1910/1911) /
506

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 7 Maj 1911 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

o

PLANBOKEN, af hjalmar bergman.

FÖR HVAR 8 DAG.

Efraim Ahlberg rullade ut genom "Källarens" låga
och trånga port. De mån-liknande båglamporna
lyste på Efraims ansikte, som också liknade månen,
i’undt och fett och blekt och vänligt mysande.

En och tio, mumlade Efraim Ahlberg. En och
tio för punsch och vatten och dricks. En och tio.
Ja, minsann, är det inte dyrt att lefva. Men man
lefver ju bara en gång. Här på jorden, förstås, här
i jämmerdalen — hm — hm —

Andäktigt knäppte han sina feta händer öfver
magen. Men ställningen var obekväm och uppgafs.
Med sakta svängande armar rullade han utför
Hamngatan, myste åt båglamporna, log mot Vår Herres
stjärnor. Efter en väl använd dag kan man -ju
bestå sig några glas punsch och en smula godt humör.
Icke sannt?

Efraim Ahlbergs dagar voro städse lika väl
använda. Stilla och oförarglig skötte kan sin lilla affär
nere vid hamnen. Någon guldgrufva var det icke.
Men under årens lopp hade den dock gifvit honom ett
litet kapital, som genom en klokt bedrifven
fullständigt privat lånerörelse blifvit i hög grad
räntebärande.

Efraim Ahlberg var således
typen för en god och omtänksam
medborgare. Och stadens
båglampor lyste mildt öfver denne
trogne skattedragares klotrunda
hufvud. Och likaså gjorde Vår
Herres stjärnor i höjden.

Si — si — mumlade Efraim.
Si där kommer en tiggare.

Icke ett uns af fariseisk
själf-belåtenhet eller förakt för den
olycklige grumlade den
Ahlberg-ska själen. Han vände sitt
mysande anlete mot trasmannen,
och nästan inbjudande saktade
han stegen.

Tiggaren lyfte på hatten:

— Skulle min herre vilja låna
mig en krona? Ja, det vill säga,
jag kan icke betala igen — —

Ahlberg stannade och
betraktade honom. Tydligen en
människa, som sett bättre dagar,
tydligen, tydligen. Ahlberg sade":

— Hvarför just en, min gode
man? Hvarför inte lika gärna
tio? Hm. Hvasa?

— Jo, ifall herrn inte har växlat — så tackar jag
förbindligast. Som min herre ser, är toiletten en
smula bristfällig. Behöfver upphjälpas —

— Kyligt väder tör den, som inte har någon
öfverrock, anmärkte Ahlberg. Tiggaren skrattade till
— någonting midt emellan skratt och tandhackning.

— Det har min herre rätt i. Och man måste ju
lefva, försöka åtminstone —

— Just det! Det är min tanke. Si nu på mig,
herrn. Titta på min person. En frisk och ståtlig
karl, tycks det. Hvasa? Men det ska herrn inte
tro. Jag har socker. Soc-ker-sju-ka!

— Aååh! beklagade tiggaren.

— Ja, känner herrn till det? Det är en farlig
sjukdom. Och så säger jag till doktorn — jag har
husläkare sir herrn - så säger jag: Snälla
doktorn, laga nu, att jag blir frisk. — Ja, säger han, då
måste herr Ahlberg först höra upp med att dricka
punsch. — Ja, säger jag, om doktorn garanterar, att
iag blir frisk. — Men nej, sir herrn, det gör han
inte. Och ändå be-ta-lar jag honom. Hundra
kronor om året för rakt ingenting. Hvasa?

— Är det med herr Efraim Ahlberg jag har den
äran — ?

— Jo jo mensann. Är jag känd? — Nej, det är
minsann inte lätt att dra sig fram, ska herrn si. Ja,
godnatt, godnatt.

Tiggaren rörde hastigt och lätt vid hans arm.

— Nå, hur går det med kronan?

Ahlberg skakade på hufvudet.

— Kan inte veta det, min gode man.
Fattigvården kanske, eller Frälsningsarmén. Och så ha vi
ju grosshandlarnes snälla fruntimmer. Eller skrif
till Carnegie. Han har visst mer, än han behöfver.
Så är det med den saken, ja. Oodnatt, godnatt.
Akta sig för polisen bara.

Och herr Ahlberg höll sig icke för god att klappa
trasmannen på axeln. Förnöjd och till och med en
smula rörd öfver sin godhet och sitt demokratiska
tänkesätt rullade han vidare. En annan skulle
minsann inte ha stått och pratat med en tiggare fulla
fem minuter. En annan skulle ha kallat på polis.
Men hvarför det? Hvarför skall man icke behandla
alla människor lika? Höfligt och vänligt. Äro vi
icke alla lika inför Vår Herre? Jodå.

Efter f itoornfl. Kliché: l;*v’/t Silfversparre.

itONUNG GUSTAF BESÖKER KONSTUTSTÄLLNINGEN I ROM.
Se äfven föreg. sida.

Så fredliga och välvilliga tankar sysselsatte herr
Ahlberg, allt under det att tiggaren lömskt smög
sig fram i skuggan af hans breda rygg. När de
kommit ned till hamnen, där det var ganska mörkt,
lade tiggaren hand på den feta personen och sade:

— Nu skall herr Ahlberg göra mig en tjänst.
Jag känner ju nog par renommé, att herrn icke gör
tjänster gratis. Men saken är den, att jag hittat en
plånbok på gatan —

— Stulit, sade Ahlberg.

— Inga impertinenser om jag få be! Tiggaren
svängde honom rundt, och Efraim kände med
bäfvan, att trasmannen var den vida starkare.

— Den innehåller endast några bref. Men
plånboken är i godt skick och af finaste ryssläder.
Bröder emellan är den värd tjugu —

— Vi är inga bröder, sade Ahlberg.

— Herrn ska få den för tio. Han tog upp
plånboken och höll den under Ahlbergs ögon. Det var
visserligen för mörkt för en grundlig granskning.
Men Ahlbergs fina näsa kände en svag doft af parfym.
Alltså har den tillhört en elegant människa, tänkte
han, och alltså bör den vara värd sina pängar. Herr

- 506 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:04:45 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/12/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free