Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 7 Maj 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ahlberg tog följaktligen fram en femma, räckte den
med en frikostig åtbörd till trasmannen, stoppade
den nyförvärfvade plånboken i fickan och rullade
fortast möjligast ned mot sin bostad.
Hemkommen tände han lampan och slog sig ner
vid bordet. Han granskade plånboken på alla håll
och kanter och mumlade:
— Si, si, är inte Ahlberg en stor slarfver. Där
går han och kastar en femma hit och en femma
dit bara för att hjälpa okända strykare. Det
är på det sättet man ruinerar sig, sir han min
kära Ahlberg. Ny kunde den ha varit värd en
trettio, men nu får du knappt hälften. Aj, aj, aj,
och så finns där ett monogram till på köpet.
Ett R. S. i guld krönt at en adlig krona. Efraim
började gräfva i facken. Det var ju inte alldeles
otänkbart, att en smal liten femma kunnat förirra
sig in bland de parfymerade brefven.
Fruntimmersbref! Ahlberg smackade — af
blygsel och förtrytelse. Han började läsa brefven för
att möjligen uppspåra f. d. ägarens namn. Men alla
namn, alla öfver- och underskrifter voro sorgfälligt
öfverstrukna med tjocka bläckstreck. Något
person-historiskt intresse ägde således icke brefven. Och
ej heller dök någon liten femma fram bland de
rosafärgade papperen.
Men å andra sidan var det rätt intressant att få
en liten inblick i det lif, som föres af denna
världens barn. Efraim smackade, rynkade de ljusa,
nästan osynliga ögonbrynen och våndades inför det
ohöljda lättsinne, som skuttade fram öfver sidorna
på violetta kråkfötter.
Slutligen blef det honom för mycket. Han
samlade alla brefven, lästa och olästa, i en hög och
reste sig för att kasta dem i kakelugnen.
Detta beslut torde ur många synpunkter sedt
hafva varit särdeles prisvärdt. Och säkert är att hr
Ahlbergs hälsa, ekonomi, medborgerliga anseende
och själslugn skulle ha undgått många och stora
faror, ifall han stått fast vid sitt beslut.
Men det gjorde han icke. Han tänkte: Det kan
vara bra att ha någonting att läsa, när man kommer
i sängen. Alltså lade han de återstående brefven
på nattduksbordet. Och sedan afklädnings- och
isängkrypnings-proceduren lyckligen afslutats,
torkade han brillorna med lakanet, satte dem på
näsan och fortsatte läsningen.
Sist kom en liten lapp, en bit af ett bref, som i
motsats till de öfriga synbarligen skrifvits af en
manlig hand.
— "men i morgon komma utmätningsmännen.
Det enda jag kan och vill undansnilla har jag gömt
i lönlådan. Du vet — i Marie Antoinettes chiffonjé.
Någonting för dig–-" — ma petite–"
överstruket, öfverstruket. Efraim stånkade,
pustade, släckte ljuset och blundade. Men han kunde
icke sofva. Det var icke de många ljufva uttrycken
af kärlek och glädje, som höll honom vaken. Den
styggelsen hade spårlöst dragit förbi hans fromma
sinne. Icke heller sysslade hans tankar med det
lilla äfventyret på gatan eller med den alltför
lättsinnigt bortkastade femman.
Nej, det var ordet "undansnilla" som surrade i
Efraims hjärna. Undansnilla? Hvem hade
undansnillat? Hvem? Hvad? Hvar? När?
Han låg både länge och väl och funderade på den
där lilla breflappen. Hans intresse var ju egentligen
ganska opersonligt. En okänd människa hade gjort
konkurs och undansnillat någonting, hvad det nu
kunde vara — hvad och hvar och när —
Plötsligt satte han sig upp. Ett ögonblfck satt
han tyst och stilla i mörkret, stilla som om han
lyssnat till en inre röst. Sedan började han krafsa
efter tändstickorna. Och när han ändtligen fått ljus
och kommit upp ur sängen och ryckt till sig
plånboken och läst det krönta namnchiffret, sjönk han
pustande ned vid bordet.
Jo, jag tackar. Sir man pä. Och det hade han
inte listat ut med detsamma. Som var så tydligt.
R. S. — Rickard Souza. Kammarherrn på ßålsta.
Som gjorde konkurs för femton år sedan. Jo jag
tackar. En sådan konkurs. 47 procent. Och så
hade han undansnillat. Sir man på. I en byrålåda.
Kanske både tio och tjugo tusen. — Å herre gud!
I en byrålåda — för någon liten väninna. Jo, jag
tackar. Kammarherrn var känd. Och han Efraim.
Efraim Ahlberg, hade förlorat tre tusen, i det
närmaste tre tusen riksdaler. Och så låg det kanske
både tjugu och trettio i en byrålåda.
Så småningom klarnade och ordnades Efraims till
en början något tumultuariska tankar. Han redde
upp saken medelst frågor och svar. Hade
kammarherrn verkligen skrifvit breflappen? Ja, ty det var
hans stil. Efraim hade aldrig personligen träffat sin
klient. Men de hade brefväxlat. Hade
kammarherrn vid konkursen undansnillat pängar? Ja, hvem
är så galen, att han undansnillar annat än pängar
eller möjligen smycken. Var det fråga om något
betydligare belopp? Sannolikt, kammarherrn hade
aldrig varit småaktig. Hade "ma petite" eller någon
annan tillägnat sig summan? Ovisst. Men
åtminstone tycktes ju "ma petite" aldrig ha fått det
upplysande brefvet. Konkursförvaltningen hade väl
omöjliggjort obehörigas inträngande i chiffonjén.
Kammarherrn hade som vanligt varit opraktisk.
Och hvad var nu att göra? Taga reda på, hvar
chiffonjén hamnat, i nödfall köpa den (billigt) och
under alla omständigheter granska dess lönlåda.
Och om han fann en större eller mindre summa,
hade han då rättighet att tillägna sig den med
förbigående af de andra fordringsägarne?
Denna fråga besvarade Efraim med att krypa i
sängen, draga täcket öfver hufvudet och nysa
kraftigt tre gånger. Glömsk af all försiktighet hade
han under timmar spankulerat af och an i blotta
nattskjortan. En elakartad förkylning hotade herr
Efraim Ahlbergs redan af sockersjukan undergräfda
hälsa. Plånbokens fatala verkan kunde redan spåras.
Att efter femton år återfinna en chiffonjé — en
chiffonjé blott och bart — utan särskilda
kännetecken — kan vara ganska kinkigt. Visserligen skulle
ju denna pjäs enligt uppgift hafva tillhört Marie
Antoinette. Men hafva icke de flesta möbler i Louis
XVI tillhört Marie Antoinette? Åtminstone
förefaller det, som om den olyckliga drottningen genom
inköp en masse velat gynna möbelindustrien.
Efraim Ahlberg, hvars" lifsuppgift det blef att finna
en chiffonie, som tillhört Marie Antoinette och
kammarherre Souza på Bälsta, fick ett utomordentligt
starkt intryck af detta drottningens möbelintresse.
Och det kostade honom dyra pängar. Hur
försiktigt och — låtom oss säga det — oförsynt han än
bedref sina efterforskningar, var han dock efter
ungefär ett års förlopp ägare till sex chiffonjerer i
Louis XVI. De hade kostat herr Ahlberg cirka fem
tusen kronor. Alla hade de tillhört Marie
Antoinette och sannolikt äfven kammarherrn på Bälsta. Alla
hade de lönlådor. Och alla lönlådor voro lika tomma.
Men Efraim Ahlberg förtviflade icke.
Motgångarna endast sporrade hans optimism — och hans
oförskämdhet. En siunde chiffonjé ville han på
inga villkor lägga sig till med. Han vågade därför
icke längre uppträda som spekulant.
I dess ställe trädde han i förbindelse med
tjänstefolk. Han gjorde bekantskap med tjänsteflickorna
i de hus, där han af en eller annan anledning trodde,
- 507 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
