Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 11 Juni 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Blodet sköt upp mot tinningarna på honom — Elsa,
som var hans kamrat och vän och den enda flicka
han höll af! Så klok och god som hon var ingen,
en liten, varm kvinna var hon i jämförelse med de
öfriga — dockorna, bplprinsessorna. — Hvad är
det åt dig, sade Olof på nytt — du ser ju. ut som
om du ville slåss.
Och i detsamma tog en hand i dörren till
klassrummet, den gick upp och rektorn vinkade
högtidligt åt dem alla att följa med.
De flesta försökte se ut som det hela var en
tillställning som icke rörde dem det bittersta, men de
voro alla bleka och upprörda när de intogo sina
platser i bönsalen och rektorn grep listan öfver
"de mogne förklarade". Långsamt blef namn efter
namn läst upp och när Thor hörde sitt eget andades
han befriadt ut. Men han kände ingen häftig glädje
såsom många af de andra, hvars blekhet nu
efter-trädts af en varm rodnad med strålande ögon, men
han kände sig med ens vuxen manbar, och befrielsen
var närmast som ett nytt ansvar hvilket han gladt
iklädde sig.
I själfva verket var han mera vuxen än de öfriga,
han hade redan lärt något af lifvet, utan att förlora
sin käcka ungdom och sitt förhoppningsfulla mod,
räknade han dock annorlunda med förhållandena än
dessa ynglingar som sutto vid hans sida och ännu
voro pappas gossar, med pappas åsikter i hjärnan
och hans pengar i plånboken.
Nu slutade rektorn och tog dem alla i handen till
farväl, till dem, hvilkas namn icke funnits på listan
hade han ett par vänliga ord dessutom, och när hela
skaran passerat förbi och störtade ner för att plundra
bordet med de halfthundrade mössorna, förblef han
stilla stående och såg efter dem — medan en
plötslig trötthet slappade hans drag och gjorde honom
tio års äldre.
När Thor fått sin mössa, dröjde han betänksamt
ett ögonblick innan han gick ut genom den nu
uppslagna ekporten från hvilken hördes hurrarop,
skratt och lyckönskningar.
Så fattade han sitt beslut och steg ut på trappan.
Med ett språng var han förbi moderns häpna ansikte,
efter några knuffar kom han genom hopen, och
innan ännu någon hunnit fästa en blomma i hans
frackuppslag stod han framför en liten blond
strålande kvinna som fäste en jättestor bukett af
liljekonvalje och rosor på hans bröst.
Och så lade han sina grofva händer på hennes
axlar och sade skrattande:
— Nu är jag student, Elsa.
Och därpå allvarligt.
— Kom i parken till festen i kväll.
Så svängde han mössan och ilade bort till modern,
men innan han hunnit så långt var han omgifven
af sju unga damer som icke släppte hans kläder
förrän han stod höljd i blommor från axlarna ner
öiver höfterna.
Och ett par kamrater lyfte honom i gullstol och
hurrade och skrek och "höll på att förstöra hela
stassen.
Ändtligen blef han fri, och då stod modern redan
nära honom.
— Bättre sent än aldrig, sade hon och band en
Krans vid hans vänstra axel, och där var en nyans
bitterhet i tonen.
Men när hon såg sin gosse i den hvita mössan,
så stor och manlig, kysste hon honom på båda
kinderna och sade:
— Lycka till, Thor.
Och Thor, som var beredd på att förklara sig,
blott log.
Arm i arm gick man till fotografen, medan
skolgården ännu böljade af munterhet och lif, och
därifrån hem, och öfverallt mötte de bekanta som
ropade och viftade.
— Gratulerar, gratulerar!
— Du går och tänker på något, sade modern, du
ser icke riktigt glad ut.
— Ah det är ingenting, svarade Thor, men när
de kommit hem och blombuketterna med sina
vidhängande visitkort aftogos och granskades och sattes
i vaser och krukor och bringare, så att hela
rummet liknade en vinterträdgård, tog han Elsas bukett
och sade utan att se på modern: — Vet mor, hvem
jag fått denna af?
— Ja, jag såg det.
Så blef det tyst en lång stund.
— Det är den bukett jag sätter mest värde på,
fortsatte Thor och nu såg han upp.
— Ja, jag förstår det ej, svarade modern och
började syssla med servisen på bordet.
Men Thor tog buketten och sköt den ner i en
stor porslinskruka och ställde den vid sitt kuvert.
Och han sade underligt stilla:
— Mor, hvarför tycker du så illa om henne?
Hon är dock den bästa af allesammans. De små
konditoriprinsessorna bryr jag mig inte om.
Åtminstone icke på allvar. Jag är kanske för klok
för att vara nittonårig student. Men det var Elsa
som lärde mig att arbeta — annars hade jag inte
varit student i dag. Du vet ju hur det var för ett
år sedan — jag hade fem underbetyg att läsa upp
på sommaren. Hade jag inte råkat Elsa, så hade
det aldrig blifvit någonting till.
Och när modern gjorde en rörelse för att afbryta
honom, fortsatte han omedelbart.
— Hon är en fattig flicka. Men hon är dock
finare än dem allesamman som människa. Mor du
vet ej hur hon har kommit att själf arbeta för sitt
uppehälle. Men jag vet det. Jag behöfver icke tala
om det nu. Jag vill blott säga dig, att hon är den
enda flicka jag håller af.
Därefter, när han såg ett spörjande intresse i
moderns ögon, sade han lifligt, småleende:
— Vet du mor, hon förhörde mig på läxorna. När
vi råkades sade hon alltid — nå, Thor kan du dina
läxor. Och det gick inte att narras. Ibland sade
hon: Thor, tycker du ej det är på tiden att du
upphör att sitta på skolbänken hos smågossarna.
— Men jag är ju inte student ännu, sade jag.
— Nå ställ om att du blir det då sade hon, och
var alldeles allvarlig.
När han hade sagt detta såg han åter ner. Men
modern gick fram till honom och lyfte upp hans
hufvud och såg länge in i hans ansikte.
Thor rådnade under denna blick.
— Nej, mor, sade han hårdt, tro icke detta, du
känner icke henne.
— Du älskar henne alltså, du vill gifta dig med
henne — är det så Thor.
— Ja, svarade han knappt hörbart, men såg fast
in i moderns ansikte.
— Är det därför som du har läst så flitigt, är det
därför du blifvit så stilla och allvarlig, så förstår
jag att det är en duktig flicka.
Och så får vi, hon och jag, väl se till att vi enas
om dig. Vi gå tillsamman till festen i kväll för att
se pä vår gosse — vår, ty jag förstår att jag icke
på ett år rådt om dig ensa"m.
Och hon log mot sin store, vackre gosse och
böjde sig djupt ner öfver buketten hvars rosor och
liljekonvaljer friska och doftande voro flätade i
hvarandra.
- 582 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
