- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 12 (1910/1911) /
606

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 18 Juni 1911 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR S DAG

henne, men numera tröttades han af stora
bjudningar och lät henne oftast gå ensam. Det var
kanske inte rätt. Hon hade varit så missnöjd öfver
detta förr, nu tog hon det som en själffallen sak och
talade aldrig därom. — — —

Samtidigt härmed satt Marianne, hans hustru, och
talade med en annan man. Han var ung och blond
med en atlets lemmar och en världsmans lediga
hållning, och när hans klara blå ögon under samtalet
fästes på Marianne flammade de af beundran.

Det hem till hvilket de båda voro inbjudna
tillhörde en litterär storhet och kretsen som samlats
där bestod nästan uteslutande af författare, konstnärer
och kritici, men denne man var ingendera. Kanske
var det för att han inte gjorde anspråk på
berömdhet i något afseende — "jag är helt jordbunden,
hänger fast vid torfvan" brukade han skämtsamt
säga — som han föreföll dem alla så uppfriskande
och omedelbar. Åtminstone tyckte Marianne så.
De hade träffats flere gånger i detta samma hem
han var bror till värdinnan och hans affärer, han
var stor godsägare inte långt från Stockholm, förde
honom allt emellanåt upp till hufvudstaden — och
iör hvar gång tilltalade han henne allt mera. — Han
dryftade inga frågor, uppställde inga problem, han
var endast en ganska vanlig man, men med sunda
åsikter och med mod att erkänna och förfäkta dem.
Det var något helgjutet hos honom som hon tyckte
så mycket om, något manligt och starkt och ömt,
och så hade han tid att tala med henne, och intresse
det hade hennes man så sällan haft, han var
oftast så upptagen, och de voro också så olika. —

Tror ni på kärlekens beständighet, iru
Marianne? - Frågan kom helt omotiveradt utan något
sorts samband med deras föregående samtal, och
han lutade sig fram iör att bättre kunna se henne
när han framställde den. — Det var efter middagen
och gästerna hade spridt sig i de olika rummen,
somliga vid spelborden, andra samlade kring
för-friskningarna. De två sutto för tillfället ensamma i
ett litet kabinett för hvilkets enda ingång en dyrbar
portiére hängde i tunga, skylande veck. Det var
en händelse att de befunno sig där tillsammans,
afskilda från det öfriga sällskapet — de hade inte
sökt ensamheten, men de kände dess inflytande. —
Hon drog sig en smula undan; en skugga
förmörkade hennes nyss så glada och liffulla ansikte.

- Jag tror inte på beständighet hos något — eller
någon, sade hon litet bittert, vi människor äro alla
så svaga och bräckliga.

- Men om —, hans röst blef otydligare och
ögonen fingo en varmare, mer glänsande blick, om
den kanske en gång funnits och sedan dött, sådant
händer ju stundom — kan ej då i den gamlas ställe
en ny växa upp och hjärtat blomma igen ännu en
gång?

Det skälfde till kring hennes läppar och hon fällde
ögonlocken.

Som en blomma skjuter upp ur en graf, sade
hon på ett s itt som skulle vara gäckande, men som
endast blef sorgset. Akta er för grafblomster,
brukspatron Hall, de bära olycka med sig.

- Och om jag ville bära olyckan —, han försökte
fatta hennes hand. men hon drog hastigt undan den.

Få människor äro värda att man väljer olyckan
för deras skull, sade hon med ett tvunget leende,
— jag allraminst!

Marianne!

Tyst! hon vände sig ifrån honom, någon
kommer.

Steg närmade sig och stannade tätt invid den
halft fördragna portièren, ett par röster skiljde sig
från sorlet i salongen utanför och orden hördes tyd-

ligt: — gick illa åt Langes sista bok. Han
frånkänner honom talang och kompositionsförmåga och
talar om afmattning och onatur.

— Det är orättvist — Lange har talang, eller har
haft. Men han är inte smidig nog, vill absolut inte
lämpa sig efter smaken för dagen.

— Nej! Därför står han ensam numer och
kallas gammalmodig, hvilket i vår framåtskridande tid
är det värsta klander som kan drabba någon —
äfven där det gamla är bättre än det nya!

— Skämtare!

De båda herrarna skrattade och gingo förbi.

Marianne och hennes kavaljer sutto tysta
bredvid hvarandra; han undvek att se på henne.

— Jag hoppas fru Lange inte fäster sig vid —,
började han slutligen förlägen.

— Nej, jag fäster mig inte vid det alls. —
Hennes hvita tänder beto hårdt i underläppen och
foten rörde sig otåligt mot mattan. Hon tänkte. —
Den kritik som åsyftades kände hon till: den
härrörde från en personlig ovän till hennes man och
när hon läste den hade den retat henne, men bon
hade ändå tyckt, att det låg något berättigadt däri.
Hon kände och uppskattade sin mans begåfning,
men med sitt något torra, praktiska förstånd sade
hon sig, att det var både oklokt och orätt att ej
använda denna i den riktning där största framgången
kunde vinnas. Hon var ej sentimental och hon
kände ett visst förakt för denna hängifvenhet för
ideal, hvilka hon närmast karaktäriserade som
skugglika drömmar. — Detta hade varit hennes tankar,
men nu när hon hörde dem uttalas af andra
verkade det på henne på ett helt annat sätt. Hon
kände på en gång en ödmjuk beundran för
mannen, som stod så ensam — och så obruten. Hon
kände att hon var stolt öfver honom. Och hennes
hjärta blef varmt och fullt.

Med en hastig åtbörd reste hon sig och samlade
ihop sitt släp för att gå. Mannen bredvid sig hade
hon glömt.

— Fru Lange, han gjorde en rörelse som för att
hålla henne kvar, inte skola vi skiljas så? Hvart
går ni?

Hon ryckte till.. — Hem, sade hon otåligt, hem

— till min man. — Men när hon mötte hans
sorgset, bedjande blick hejdade hon sig och veknade.

— Ni gjorde mig en fråga nyss, sade hon mildt,
jag ville inte svara då, men jag skall göra det nu.

— Det finns en kärlek på hvars beständighet jag
tror, men det är också den enda. Det är den som
vuxit sig fast i ens sinne under årens
sammanlef-nad och hvardagarnas glädje och bekymmer; —
den som man kanske inte alltid känner, men som
ändå alltid finnes i ens hjärta, färdig att väckas af
motgången, att styrkas af bekymren — kärleken
mellan man och hustru.

Han gick fram och höll upp portièren för henne.

— Farväl, fru Marianne! sade han sakta — sorgset.

— Farväl! hennes varma, bruna ögon sågo
stadigt in i hans — det låg mera än afskedstagandet
för en kväll i de få växlade orden.

I nästa minut var hon gången. —

När hon skyndade uppför trappan till sitt hem
mötte hon Tom Grahn. Hon förstod att han kom
från hennes man och besvarade vänligt hans hälsning.

Frank Lange såg helt förvånad ut när hon kom in.

— Är du redan hemma, sade han och lade bort
tidningen, jag väntade dig ej på ett par timmar.

— Åh jo! — middagen var slut redan klockan
sju. Och jag var trött; — jag har varit borta så
mycket under de här sista veckorna. Hon strök
hastigt, nervöst af sig de långa handskarna och drog
en stol fram till skrifbordet.

(Forts, à sista sid.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:44:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/12/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free