Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 1 oktober 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DACi
Kltct*: ?tirrrrtpni
n. 8 n.-i sTocKitoLMSForocr.AF.
[-veterinärinstitutets nybyggnad.-]
{+veterinärin-
stitutets ny-
byggnad.+} — Vi
återge här en bild
af
Veterinärinsti-tutets nya byggnad
i Stockholm för att
senare återkomma
när det vackra
komplexet är fullt
färdigt.
(Forts. jr. sid. 12i
bart skulle gifva tecken på igenkännande, därest de
åter möttes. Kanske nästan omärkligt, blott med
en blick eller en flyktig skiftning i minen, en
darr-ning i ögonlocken, i munvinklarna! Men ändå, —
en stram, första hälsning! — Och i så fall skulle
han naturligtvis besvara den, — höfligt, men iskallt,
med den mest afvisande oberördhet. — — — Och
nu skred hon, som ett spöke, förbi honom, med
orubblig, fulländad likgiltighet! — Hon höll ord: icke
ens med en blick lät hon ana, att de känt hvarandra.
Hon, — som legat i hans famn, legat på knä för
honom! Rent mekaniskt bugade Per Tordell, — i
det han följde henne med ögonen, mer frågande, än
han själf visste. Helene böjde lätt på hufvudet, men
alldeles uttryckslös i uppsyn och hållning. Som om
han vore en bortglömd — en den mest flyktiga
bekantskap bland tusen andra. — Det var otroligt!
Han fortsatte sin middag liksom han hälsat, rent
förströdt, som i en sällsam dvala. Och så hade han
ju inte annat att göra, än stiga upp och lämna salen.
* *
#
Per Tordell var rof för en hos honom ovan
känslostrid: fåfängan och den nyvaknade kärleken stredo
inom honom. Flera dagar hade förflutit efter
återseendet, och alltjämnt bibehöll Helene sitt främmande,
utestängande sätt. — De gledo förbi hvarann som
spöken, tyckte han, med gemensamma minnen från
en svunnen värld, — nu evigt döda. — Af en slump
hörde han så en morgon hotellpersonalen nämna
hennes namn och snara afresa. En obetvinglig ångest
grep honom. Och redan en kort stund därefter stod
han framför henne på terrassen utåt haivet, — med
hatten i hand, liksom tiggande om nåd. —
H 8 D:S NYA FÖLJETONG.
Valet af följetong är ju alltid en ömtålig uppgift,
ej minst för en tidskrift som Hvar 8 Dag med dess
ofantligt vidsträckta och fordrande läskrets. Men
vid denna årgångs början har valet varit särskildt
svårt att träffa: å ena sidan ett urval af nya romaner,
å den andra en äfvenledes ny fortsättning af "Pam"
hvilken senare ju afslutades i ett af de närmast
föregående numren. Det är iu alltid roligt att kunna
tilliöra sina läsare en helt ny bekantskap, men å
andra sidan ha vi oss också väl bekant, hur
utomordentligt populär "Pam" blifvit, och hvilka stora
sympatier hon tillvunnit sig. Och i vissheten om
— Hvad ni är — förändrad, Helene? —
— Kanske. Mindre än ni tror, likväl. Min far —.
Han afbröt henne med en vördnadsfull gest:
— Jag förstår, och ber få betyga mitt deltagande!
— Tack, — sade Helene enkelt, men utan
eftertryck.
— Ni var en god dotter, — fortsatte han: — och
jag har lärt mig beundra er trofasthet.
— Hvad vet ni om den, Per Tordell? —
Hon lät verkligen ana ett småleende, ett rätt sorgset.
— Jo. — Jag vet nu, att ni kan hålla edra ord.
Det är, tro mig, mycket få, som kunna det. Jag
hade knappast väntat —
— Det af mig? inföll hon, ej utan bitterhet.
— Helene! Missförstå mig inte! Jag har kanske
blifvit älskad förr, — som det kallas, — men aldrig
mött någon, som velat offra något för mig. Af er
begärde jag det orimliga. Jag är mig lik. Nu —
begär jag endast förlåtelse! — Innan vi åter, — —
innan ni reser! —
Han betraktade hennes bleka, rena drag med en
undergifvet forskande ömhet. Och hon besvarade
hans blick med en mildhet, som sakta, men
oemotståndligt fyllde de stora, djupa ögonen med tårars
glans.
— Ni, du — Per, du har varit så ensam i lifvet,
midt i lifvet, — och så ville du ha mig ensam med
dig, helt ensam för dig själf? Inom lås och bom! —
— Ja! Nej —, jo tyvärr! — Han rodnade som en
brydd gosse. Helene’log åter, nu mera gladt.
— Nå. Du kan få det nu, — om du vill.
— Om jag vill, Helene! Ja, — men icke så! Utan
i allt efter din vilja. Den — skall bli mitt rättesnöre.
Jag behöfver det, — ty, jag har farit vilse! —
att skiljsmässan från henne utan kännedom om
hennes blifvande öden skulle vara mer än
ovälkommen för hennes otaliga svenska vänner och
väninnor, ha vi bestämt oss för att som den nya årgångens
följetong införa romanen "Hur det gick Pam."
På samma gång vilja vi påpeka, att denna är en
fullt sjäfständig bok för sig, som sålunda kan läsas
äfven af dem, som ej förut läst "Pam"; den synes
oss vara än mera rörlig och oinväxlande än den första
boken om Pam, och stärker därför ytterligare
sympatierna för denna förträffligt skildrade, sunda och
i högsta grad tilldragande engelska kvinnotyp.
Red.
- 14 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
