Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 29 oktober 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLVAR GULLSTRAND.
tilldelad årets nobelpris i medicin.
Vetenskapens arbetsfält ligga i allmänhet afsides
från de normala intressenas allmänning. Somliga äro
dock ännu nog närbelägna för att till stor del vara
tillgängliga för de meniges blickar. Men andra
förlora sig så i fjärran, att äfven de ansenligaste
odlingens framsteg förbli osynliga för de bildades flertal
och blott ovisst skönjbara för vida närmare stående.
Och frukterna, vinsten pä praktiska områden, de synas
visserligen, beundras och bli oumbärliga — men hur
mången anar arbetet som skapat dem!
Af denna art — epokgörande, men i det stora hela
beläget långt bortom den normala andliga
synkretsen — är den mans verk, hvilken årets medicinska
Nobelpris nyss blifvit tillerkändt. Detta
"monu-mentum aere perennius" utgör, i korthet sagdt, ej
blott en långt förd, på många punkter väl slutförd
utveckling, utan i väsentlig mån äfven en nydaning
af dioptriken, läran om den optiska afbildningen,
jämte en på denna grundval byggd utredning af ögats
Ijusbrytningstörhållanden. Dioptrikens närmast
föregående epok präglas af dess nära anslutning till den
konstruktiva optiken, de optiska instrumentens,
särskildt mikroskopets, teori. De på detta område
mötande uppgifterna voro ännu af nog speciell karaktär
för att tillåta fasthållandet vid ett rent ideellt fall,
den s. k. kollineara afbildningen, såsom ett slags
norm för den reella verkligheten — i det att antingen
denna senare ansågs kunna i tillräcklig tillnärmelse
representeras af nämda norm, eller ock man
uppsökte och bestämde vissa särskilda, i de optiska
instrumenten förverkligade fall, där afvikelserna i ett
eller annat hänseende voro minimala. Denna väg,
banad väsentligen af Abbé, har fört bl. a. till
mikroskopets nu föreliggande fullkomning. Tages
emellertid steget öfver till afbildningen i ögat, så
möta med ens så långt allmännare, mera
komplicerade förhållanden, att nyssnämda åskådningssätt blir
oanvändbart, ja missledande, detta så mycket mer
som det ej nog betonar, och därför förvanskar,
gränserna mellan realitet och fiktion. Här nödvändiggöres
i första hand en behandling af afbildningsproblemet
i dess allmännaste, reella form, hvilket, historiskt
sedt, är att ansluta till den punkt af utvecklingen,
som representeras af den berömde irländske
matematikern W. R. Hamilton (i början af 1800-talet).
Först därefter och på den så vunna grundvalen kan
undersökningen af afbildningen i ögat taga vid. Det
är denna kort antydda, enormt vidsträckta och
invecklade uppgift — såsom tillhörande den
matematiska fysiken, tänkbar endast för en fulländad
matematisk förmåga — som prof. Q. förelagt sig och
löst. Detta verk faller inom en tid af omkring två
decennier och är nedlagdt i doktorsafhandlingen
"Bidrag till asiigmatismens teori" (1890) samt i tre
större afhandlingar, "Allgemeine Theorie der mono
chromatischen Aberrationen und ihre nächsten
Erge-bnisse für d e Ophthalmologie" (1900), "Die reelle
optische Abbildung" (1906) samt "Die optische
Ab-bildung in heterogenen Medien und die Dioptrik
der Krystallinse des Menschen- (1908) — arbeten
af främsta vetenskapliga rang, innebärande en
omgestaltning och fulländning af dioptriken, särskildt
ögats, och öppnande oöfverskådliga
utvecklingsmöjligheter.
Jämsides med detta stora verk har uppstått en
rad undersökningar öfver mera speciella, mer eller
mindre närstående ämnen — från rent matematiska
till sådana som röra den kliniska och operativa
ögonläkekonsten. Blott några af de viktigare kunna
här omnämnas.
"En praktisk metod att bestämma hornhinnans
astigmatism genom den s. k. denivelleringen af de
oftalmometriska bilderna" (1889). [Astigmatism är
ett optiskt fel af invecklad natur, hvilket i hög grad
nedsätter bildskärpan och därmed synskärpan, samt
vanligen förorsakas af främre hornhinnepartiets
afvikelse från jemn klotformig hvälfning].
Ifrågavarande metod tillåter denna viktiga bestämnings
utförande i en enda observation — ett vid det vanliga
förfaringssättet kännbart önskemål.
"Objektive Differentialdiagnostik und
photogra-phische Abbildung von Augenmuskellähmungen"
(1892): Efter hornhinnereflexens läge bedömes
den af ögonmuskelförlamningen förorsakade
felställningen af ögat, hvilken sedan leder till bestämning
af den förlamade muskeln. Utom sin exakthet samt
möjligheten att fotografiskt fixera
undersökningsresultatet har metoden värdet att vara objektiv, d. v.
s. ej referera till patientens utsago.
"Photographisch-ophthalmometrische und klinische
Untersuchungen tiber die Hornhautrefraktion" (1896)
grunda sig på ytterligt noggrann (mikrometrisk)
uppmätning af den fotograferade hornhinnereflexen
och hafva lemnat den hittills vida exaktaste och
fullständigaste kännedomen om hornhinnans form
under normala och abnorma förhållanden.
"Ober die Bedeutung der Dioptrie" (1899)
innehåller en utsträckning af det tidigare för linsers
brytande kraft använda måttbegreppet "dioptri", till
optiska system i allmänhet, samt en därpå grundad
omredigering af dithörande optiska formler,
hvarigenom en högst betydlig förenklig och
öfverskåd-lighet i dessas handhafvande ernås.
"Die Farbe der Macula centralis retinae", (1905)
samt "Zur Maculafrage" (1907) röra ett fysiologiskt
spörsmål. Qenom en serie, efter skilda metoder
anordnade försök och observationer bevisas, att
näthinnecentrum — stället för tydligaste seendet — ej,
som man förut allmänt hållit före, är gulfärgad, utan
helt färglös, hvarjemte vissa fenomen, som dittills
tolkats som uttryck för nämnda färgning, erhålla
sin riktiga förklaring.
"Die reflexlose Ophthalmoskopie" (1910) är i första
hand en ingående undersökning öfver ögonspegelns
(hvarmed det lefvande ögats botten undersökes)
teori, särskildt riktad på möjligheten att vid detta
instrument utesluta allt bildfrämmande ljus,
synnerligast det vid de speglande ytorna (i ögat och å
instrumentets linser) återkastade. Som praktiskt
re-suliat häraf framgå nya ögonspegeltyper, hvilka jämte
reflexfrihet äga ännu andra betydelsefulla fördelar:
förstoring, synfältsbredd och stereoskopisk effekt
vida öfver de hittills uppnådda, och som på grund
häraf äro bestämda till stor praktisk användning.
Sitt forskningsresultat har prof. Q. plägat
munt-ligen framföra i Svenska Läkarsällskapet, och har
ej blott ämnets rang utan äfven föredragets
utomordentliga logiska klarhet och eminenta
formfulländning förlänat dessa tillfällen en prägel af högiid.
Utrymmet medgifver ej att närmare omnämna,
på hvilka många andra sätt prof. G:s kapac tet varit
fruktbärande. Han har anlitats för marbeining af
vetenskapliga handböcker, hvaraf särskildt må märkas
första bandet af fysiologiska optikens "standard
work", Helmholtz berömda handbok (i 3:dje upplagan).
Ögonkliniken i Uppsala, utförd under prof. Q:s
öfverinseende, är, väl ej till storleken, men till inredning
och vetenskaplig utrustning en kanske ouppnådd
mönsteranstalt. Flera af den tekniska optikens nyaste
framsteg äro enbart utföranden af hans idéer.
Allvar Gullstrand är född i Landskrona den 5 juni
1862, blef student 1880, medicine kandidat 1884,
med. licentiat 1888 och med. doktor 1890. Inga
examensdata hänvisa på det centrala i hans veten-
- 66 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
