Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 12 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN DET GYLLENE LANDET.
minnen från alaska och yukow. upptecknade för h. 8. d. af A. LILIUS.
rjler fotoyr»/U
RESAN MED HUNDSLÄDE STARTAS. "
körare till belåtenhet, är minnsann intet nöje. — Hvarje
släde är förspänd af fem hundar, stora, duktiga
hundar, — hvilka ej ha den minsta likhet med något
slags "vargafkomma" à la Jack London.
När kvällen kommer och det börjar mörkna, göres
halt, tälten slås upp, en stor eld göres i fronten af
hvarje tält, en stor järngryta hänges upp och om en
stund kokas bönor och stekes fläsk, bacon, och så
matas hundarna. Hungriga, glupska kasta de sig
öfver maten, och hvarje afton upprepas samma vilda,
blodiga slagsmål om godbitarne, och nu måste
hundpiskan fram. Obarmhärtigt falla slagen, men smärtan
gör hundarna rasande, tills man själf får blanda sig
i leken och skilja bestarne åt med fara att bli biten.
Ögonblicket därpå är allt åter tyst, några af våra
fyr-fota dragare ha rullat sig ihop till stora, ulliga klot
och de sofva, att döma af deras lugna, djupa
andetag, andra åter ha krupit in i hörnet af tältet och
slicka de i bataljen erhållna såren.
Uttröttad efter dagens resor, söker man sin
sof-säck, kryper in i den och om ett ögonblick har man
glömt världen, alla resans besvär och mödor,
hundbataljer och drömmer.
I soluppgången purras, man och i tur och ordning
har vi att koka maten. Åter består menun i
hafre-grynsgröt och bacon, men hundarna få denna gång
UPPFÖR STICKINE FLODEN. j»* «.<~
VkrjMv-tf-ur. AFGUDABILDER I FORT WRANGEL.
Huru mästerligt enkelt, men gripande skildrar ej
Jack London Alaskafararens mödor och besvär, —
och huru besviken blir man ej, då man själf får vara
med om en dylik resa. Att sitta hemma i en varm
våning vid aftonlampans sken med en bok — "Skriet
från Vildmarken", "Varglarsen" eller "För mycket
guld" och låta fantasien få fritt spelrum, man känner
sig slutligen hågad att en gång pröfva på, slita hund
och se iarorna modigt an. Och ändå finns intet
långtrådigare, mera själsdödande än just en dylik
"hundresa" längs med Yukow-dalen. Ständigt samma
omgifning, ständigt samma kala, hvita isfält framför
och bakom, och så hundarnas ständiga regelbundna
galopprörelse, upp och ned, upp och ned.
Stränderna äro bevuxna med svarta, dystra skogar och
här och där ett ensamt, skyhögt snöhöljdt berg. Ibland
följer dock en hel rad af höga bergsryggar, ibland
pressar sig den nu döda, hvita
Yukow mellan två branta
bergväggar, för att ögonblicket därpå
breda ut sig till ett stort isfält.
När en af seltygens remmar
brister, blir man" glad i hågen,
eller för hvarje annan malör,
ty det ger omväxling. Och att
lata den långa hundpiskan
alltjämt hvina öfver de stackars
hundarna, hvilka ändå hela
tiden göra allt för att vara sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
