Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 19 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTIAN LUNDEBERG †.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Den 10 nov. ingick från Stockholm underrättelse,
att Första kammarens talman, förutvarande
statsministern, brukspatron Christian Lundeberg därstädes
aflidit kl. 9 på aftonen. För några dagar sedan hade
han undergått operation för en svulstbildning i
tarmen med som det syntes tillfredsställande resultat,
men ofvannämnda dag gaf sig bukhinneinflammation
tillkänna och ledde omedelbart till en dödlig utgång.
Son till bruksägaren Johan Ulrik August
Lundeberg och hans maka Maria Benjamina Eckman var
Christian Lundeberg född på Forsbacka bruk i
Gästrikland den 14 juli 1842. Efter afslutad
skolbildning inträdde han på den militära banan, blef
1861 underlöjtnant och 1865 löjtnant vid
Dalregementet. Den rikliga tid, militärtjänsten icke
lämnade sysselsättning, lät han emellertid icke gå förbi
oanvänd, utan begagnade den att vinna utbildning
i praktiska värf. Åren 1863—65 genomgick han
sålunda Ultuna landtbruksinstitut och blef därefter
förvaltare vid det fadern tillhöriga Oslättfors’ bruk
i Gästrikland. År 1872 öfvertog han istället
disponentbefattningen vid Forsbacka bruk, sedermera
Forsbacka JärnverKsaktiebolag, och lämnade två är
senare krigstjänsten. Disponentbefattningen på
Forsbacka behöll han sedan, ända tills han för några år
sedan öfverlämnade ledningen af bolaget till sin
äldste son.
Det var emellertid mindre på det ekonomiska än
på det politiska o området Lundeberg skulle vinna
sin berömmelse. År 1881 invaldes han i Gäfleborgs
läns landsting, hvilket han sedan dess med
undantag för 1887 tillhört ända till sistlidet år, från 1893
som ordförande. Af detsamma erhöll han redan
1885 plats i Första kammaren, till hvars
protektionistiska och konservativa majoritet han anslöt sig.
Här gjorde sig hans klara och rediga hufvud samt
outtröttliga arbetsförmåga snart gällande, så att han
efter endast två beredelseår — han var suppleant i
statsutskottet 1886 och hade ordinarie plats i
lagutskottet 1887 — hedrades med uppdrag som
ordinarie ledamot af statsutskottet. När Gustaf Sparre
åtta år senare lämnade statsutskottet för
talmansplatsen, befanns Lundeberg mogen att öfvertaga
ordförandeklubban, som han också förde med aldrig
svikande säkerhet, ända till dess äfven han i sin
ordning 1908 kallades att blifva kammarens talman.
Han hade då redan i nio år beklädt vice talmansposten.
Till den raska riksdagskarriären bidrog
naturligtvis i sin mån, att rekryteringen af den nya
protektionistiska majoriteten inom Första kammaren
lämnat åtskilligt öfrigt att önska beträffande de
valdes kvalitet. Denna omständighet förklarar i sin
mån, att Lundeberg i trots af sin brist på ingående
politiska studier så tidigt som fallet blef gick fram
till en politisk ledareställning. Redan 1888 insattes
han i Första kammarens flertalspartis förtroenderåd
och vid 1898 års riksdag häfdade han sin plats som
den främste inom detta, äfven om Patrik
Reuter-svärd ännu nominellt spelade ledarerollen.
Lundeberg representerade vid denna tid den
ultrakon-servativa riktningen inom vår politik, medan Erik
Gustaf Boström däremot alltmera slog in på en
medlande, "rikspolitisk" väg. Sedermera har väl
äfven Lundebergs politiska uppfattning i någon mån
modifierats. Platsen som statsutskottets ordförande
tvang honom till kompromisser och lärde honom,
att ville man vinna ett större, var det nödvändigt
att underordna sig i det mindre. Att han tillägnat
sig denna lärdom visade han vid mer än ett
tillfälle, särskildt som ordförande i 1901 års särskilda
försvars- och 1905 års särskilda unionsutskott.
Söker man efter det centrala i Christian Lundebergs
politiska personlighet, skall man ej länge behöfva
befinna sig i tvifvelsmål. Vårdandet af Sveriges
själfständighet stod för honom som det högsta, för
hvilket inga offer ens i fredstid vore för dyrbara.
Utvecklingen af vårt lands militära värnkraft har
kanske aldrig haft en ifrigare eller framgångsrikare
målsman än han. Som ledamot och ordförande i
statsutskottet hade han glädjen kunna verksamt
främja de stora flottanslag i slutet på 1890-talet, som
pånyttfödde en svensk marin. Som ledamot i 1897
års kommitté angående Sveriges fasta försvar fick
han vara med om grundandet i Boden af en fast
stödjepunkt för vår nordligaste landsdels försvar.
Som ordförande i 1901 års särskilda utskott har han
säkerligen haft en väsentlig förtjänst om, att det
året det afgörande steget blef taget till vårt lefvande
försvars organisation på värnpliktens grund.
Slutligen har han som ordförande i 1907 års stora
försvarskommitté varit med om uppdragandet af ett
framtidens försvarsprogram, hvilket törhända var
tilltaget i större mått, än våra finansiella krafter
tilläto, men hvars ursprung ur ett uppriktigt
försvarsnit ingen dristat ifrågasätta.
Intresset för den skandinaviska halföns försvar har
ock motiverat Lundebergs ståndpunkt i unionsfrågan.
En opartisk eftervärld skall bättre än nutiden vara
i stånd att bedöma, huruvida den
Lagerheim-Bo-strömska eller den Alin-Lundebergska unionspolitiken
var konstruerad på hållbara politiska förutsättningar.
Unionsupplösningen vållades af ingendera, utan af
vacklandet mellan båda. Men när det oväntade skett
och norrmännen på egen hand sprängt det sista
unionsbandet, kallades Lundeberg att dels som det
särskilda utskottets ordförande vid 1905 års förra
urtima riksdag, dels som chef för samma års
koncentrationsministär rädda hvad räddas kunde ur
spillrorna. Att Karlstadsöfverenskommelsen kom
till stånd, att krig mellan den skandinaviska halföns
båda broderfolk undveks och förutsättningar skapades
för deras fortfarande fredliga sammanlefnad, var till
mycket väsentlig del Lundebergs förtjänst och skall
alltid bevara åt hans namn en vacker sida i den
svenska häfden.
Äfven i sin ställning till rösträttsfrågan bestämdes
Lundeberg framför allt af sitt försvarsintresse. Ingen
kan befinna sig i tvifvel om, att hvarje eftersläppande
af de tidigare i vårt land maktägande klassernas
förhärskande ställning för honom kändes som
uppgifvande af något värdefullt. Men i den mån det
kunde väntas, att därigenom något vunnes för
stärkande af den inre solidariteten och därmed af
motståndskraften utåt, lät Lundeberg t. o. m. dessa sina
djupaste konservativa sympatier fara. Han uttalade
det öppet under 1900 års riksdags debatter angående
begränsningen af den kommunala röstskalan och
befanns 1902 också villig att taga allmän rösträtt
som konsekvens af allmän värnplikt. I det längsta
väntade man ock, att han 1907 som ordförande i det
särskilda rösträttsutskottet skulle funnit en brygga
mellan förstakammarståndpunkten och den lösning
af rösträttsfrågan på majoritetsvalens grund, som
folkmeningen syntes omfatta. Häruti misslyckades
han. Kanske hade 1905 års själsspänningar och
mödor redan brutit hans politiska dådkraft. Kanske
var det endast så, att yngre och kraftigare viljor
trängt fram och bemäktigat sig ledningen.
Bredvid sina offentliga uppdrag innehade
Lundeberg ett stort antal enskilda eller endast
halfoffent-liga. Af dessa må här endast nämnas, att han var
ordförande i styrelsen för konungariket Sveriges
stadshypotekskassa samt i styrelsen för
försäkringsaktiebolaget Skandia.
114 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
