- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 13 (1911/1912) /
122

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 19 november 1911 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

— Du vet, att jag bott där ett år, svarade
mannen. Jag arbetade på den kemiska fabriken. Men
inte fick jag se mycket på den tiden.

— Så skall jag" bli din guide, jublade hon. Jag
känner hvarje vrå. När pappa lefde, tog han mig
ofta med hit, och medan han själf for omkring i
Tyskland på sina affärsresor, fick jag bo i ett
pen-sinat, tills han kom och hämtade mig. Då gick jag
ensam omkring och såg allt, åh, det var förfärligt
roligt så där på egen hand. Men vet du, fortsatte
hon hemlighetsfullt, vet du, hvad som är det allra
vackraste i hela Köpenhamn vid den här tiden?
Qissa!

— Det vackraste har ju inte landstigit än, sade
han med nygift pliktskyldighet.

— Du är dum! Qissa ordentligt!

— Thorvaldsens museum då?

— Usch! Nej, du kan säkert inte gissa rätt. Det
är något, som jag funderat ut alldeles ensam. Men
jag säger inte hvad det är. Jag skall binda för dina
ögon och leda dig dit.

— Tänk, sade han godmodigt, hvad kan det vara
för ett mirakel. Jag dör af nyfikenhet.

— Just hvad det är, ett mirakel. Du skall se!
Vi ska söka upp det redan i eftermiddag.

Och när staden började svepas i den första
solnedgångens ljusflor, och Charlottenborgs fasad lyste
guldgrå mot hösthimlen, stego de i en automobil,
och frun gaf själf en hviskande order till chauffören.
De foro genom de människomyllrande, dämpadt
sorlande gatorna; det låg en svag rosendoft öfver
asfalten, men det luktade också ost från de många
källrarna. Vid Fredriksbergs Have stego de af.

Parken låg höstbrokig och högtidlig, skymningen
hängde som fin rökelse mellan de jättestora träden.
Ett tunnt solsken glittrade i de långa spindel
väf-varna, som sväfvade öfver gräsmattor och kanaler.
Mannen blef litet orolig, ty denna trakt var honom
alltför välbekant från hans yngre år. Det gamla
stilla Fredriksberg... Han hade minnen därifrån,
som icke lämpligen borde uppfriskas just nu. Här
hade han ofta gått med den lilla, riterskan, som på
den tiden gaf honom ett surrogat för lyckan och
förljufvade så många lediga stunder för honom.
Efter sina promenader i parken brukade de draga
sig tillbaka till ett litet rum, som han hyrt för
ändamålet, ett undangömdt näste inåt en gammal gård
i en af de tystaste gatorna, helt nära. Han
mindes ännu oljetrycket på väggen med Frederik VII
till häst, skumrasket därinne och den nästan
landtliga stillheten, när natten smög in öfver de.
hvit-målade fönsterkarmarna. Och flickan? Hvar kunde
hon nu vara? Hon drömde visst om att bli en
stor målarinna. Han fann det egendomligt, att han
numera tydligare erinrade sig rummets utseende än
hennes. De höllo i alla fall rätt mycket af
hvarandra, fast de båda drifvits samman af ren
tråkighet. Brytningen med henne hade icke varit
särdeles påkostande, och han hade intet att förebrå sig,
men ofta hade han i alla fall tyckt synd om henne,
ty någon dussinflicka var hon icke. Och plötsligt
såg han för sig hennes ögon, skygga, begärliga,
hastigt upptindrande och i nästa nu liksom
slocknande ... Han spratt till och blygdes för sina
vilsegångna drömmerier vid hustruns sida.

En oangenäm aning genomfor honom, och han
betraktade i smyg sin hustru: skulle høn möjligen
kunna ha misstänkt något om detta förhållande,
ville hon kanske föra honom till valplatsen för denna
ungdomshistoria för att där hålla rannsakning med
hans förflutna, hvarom han icke yppat något för
henne. Hon kunde ju ha fått reda pä saken, fast
han icke visste hur? Men hennes ansikte var lugnt

och sorglöst, det gömde inga hemligheter
behärskade ingen oro. Käck, litet högröstad förde hon
sin man genom den skymmande parken; hon var
beskäftigheten själf, och det lönade sig icke att göra
invändningar.

— Nu äro vi strax framme! ropade hon.

— Vackert är här, det medger jag gärna. Men
litet fuktigt. Du fryser väl inte? Kanske vore det
i alla fall bäst att vi vände om? Vi ska ju också
hinna kläda om oss till teatern.

— Nej! förklarade hon. Min plats måste du se
först, den är det viktigaste af alltsamman!

Småningom förstod han, att hon menade det
bekanta sceneriet vid källan. Om han kände den
platsen? Ack, det var just där han allrahelst
brukade sitta med den lilla danskan förr i tiden. De
kunde dröja kvar, tills alla färger slocknade och
kinderna blefvo hvita af den stigande nattkylan. Den
platsen var hon verkligen icke ensam om, men nu
måste han ju visa sig öfverraskad och hänryckt.

De voro framme. Hon gjorde en stor
handrörelse och frågade: — Hvad säger du?

Han stannade och kände sig verkligen alldeles
slagen af platsens vemodiga, dubbla förtrollning. Inga
promenerande syntes till utom de. Endast en
gammal parkvakt stod och språkade med gumman, som
slagit upp sitt lilla stånd i halfrundeln vid källan.

Men på andra sidan af den stilla kanalen reste sig
ett stort hagtornsträd med hela kronan öfverspunnen
af purpurrödt och brandgult vildvin, som i yfviga
arabesker hängde ned på alla håll, återspeglade i det
rosenbruna vattnet. Vissna blad flöto ljudlöst förbi
och tycktes vara lefvande väsen, som endast med
saknad kunde skilja sig från den tjusande visionen
på stranden. Det var en naturlig paviljong, byggd
af idel höstmärkta löf, en pagod åt själfva höstens
hemlighetsfulla gudom. Hvarje gren tycktes behängd
med tusentals glödande lyktor, och inne mellan
grenarna var dunklet ekläreradt af oktobersolen.
Vissheten om att allt detta var invigdt åt döden gaf åt
den skimrande, liksom krenelerade bräckligheten ett
aflägset, nästan buddhistiskt skönhetsdrag. En första
stjärna blixtrade fram på himmelsgrunden; det var
overkligt, äfventyrligt vackert, och de båda
människorna försjönko i tankar.

Mannen sökte värna sig mot bilden af sin flyktiga
ungdomskäresta, men han förmådde icke. Hvad var
det med honom, en sund och förståndig karl? Han
frös till, när han hörde hustruns röst, liksom långt
borta:

— Tänk att stå här med dig och se allt detta
vackra...

Han blef rörd och grep hennes hand; han
mumlade:

— Mitt kära barn.

— Se på mig, sade hon. Du ser ju ledsen ut.

— Nej, nej, hviskade han. Det är ingenting.

— Är du inte tacksam för att jag fört dig hit?

— Jo visst, kära, jo visst.

— Du är så okänslig ibland, svarade hon. — Jag
för min del skulle kunna skrika af förtjusning.

— Det kan du tryggt göra, sade han med ett
försök att le, vakten har gått.

Qumman stod nu ensam vid sitt stånd. Hon såg
länge på det ensamma paret, och plötsligt närmade
hon sig. Den unga frun stod med ryggen mot
henne och stirrade åter på det röda trädet.
Qumman kom ända fram, oaflåtligt betraktande herrns
ansikte:

— Nej se herrn, sade hon lifligt. Det var så
längesen! Och ändtligen är herrskapet nu gifta!
Det var då för väl. Gratulerar, gratulerar!

Herrn ryckte till och betraktade stelt den gamla,

- 122 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/13/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free