Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 26 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIIAR C D.iG
svärdet i högra handen, tyda
på en krigare i stället för’ en
präst. Porträttet är mera lustigt
än vackert, och ansiktet är icke
det vanliga Luthersansiktet. Men
draget kring munnen synes vara
igenkänligt. Sannoligt vill dock
bilden vara en personifikation af
den andens stridsman
reformatorn var. — Här läses: "D.
Martinus Lutherus Redux ex Pathmo
Wittebergam A. 1522."
Tredje porträttet, med den
veckrika kappan, korset i bandet kring
halsen, den utsträckta handen
med sina ifrigt utspärrade fingrar
och mest af allt, ögonen som
lysa af trosvisshet och andlig
styrka samt den förnämt
prela-tensiska hållningen utgör en
ståtlig typ af den kyrkans furste den
lille scholares hade blifvit. Bilden
är gjord i Amsterdam, ty
inskriptionen lyder: "Martinus Lutherus
S. S. Th. Doctor et Prof.
Witte-berg. Qeboren te Eisleben den 10 Novemb. 1483
en aldaar Overleden den 18 Febr. 1546. Amst.
./. C. Schoots van Cappelle en J. Mosterre
Excud."
Om detta porträtt är en typisk bild af prelaten
Luther, är den här näst följande n:r fyra nästan bilden
at en diplomat — om nu Luther var en diplomat
någonsin. Kanhända, då man besinnar hur väl han
stod till boks hos flera af tidens furstar; icke till
den arge fursten djäfvulen, på hvilken han slängde
bläckhornet i Wartburgs slott. Man ser emellertid
här en man, van att tala med furstar och bli hörd
af dem; mannen, som lärt sig känna människorna
och värdesätta dem, det syns på det satiriska draget
kring munnen. Den fina pälsbrämade kappan kläder
så väl denna gestalt, och ansiktets uttryck skvallrar
om att han insett sanningen af sina egna ord: "den
ej älskar kvinnor, vin och sång, han är en narr sin
lefnad lång". Det lär ingalunda vara äretörigt att
påstå detta, se bara på detta liffulla ansikte! —
Underskriften här är en vers, som lyder:
"Den wakkren Leeraar, steeds gehaat, vervolgdt,
gedoemd;
Dien, pleitend’ voor Qods eer, noch ban noch
boei deed beeven;
Den Kerkhervormer, op wiens moed gantsch
Saxen roemt;
Den grooten Luther ziet ge in dit tasreel
naar’t leven."
Ett helt annat uttryck har nästföljande bild. Rak
och oböjd står ännu den mäktiga gestalten, striderna
ha väl mättat hans kroppskrafter, men icke
underkufvat honom, tack vare den starka ande, som bodde
där inne. Han har sett, hur genom hans arbete,
hans brinnande nit, mörkret skingrats i
människohjärtans djup; han har fått bevittna hur hans starka
tro lyft tusenden ur villfarelsens natt, han kunde
hoppas att den af honom reformerade kyrkan skulle
bestå i kampen mot påfven och hans härskara af
helgon. Nöjd tänker han på sitt stora verk, lugn
ser han framtiden till mötes. Allvarlig och lugn är
hans blick, det satiriska löjet är borta från dessa
fast slutna läppar. Boken han håller i händerna
uppslagen mot åskådaren, är den sköld bakom
hvilken han kämpat sin kamp, och han vet, att denna
bok, denna sköld, skall lefva och gifva tröst och
styrKa åt kommande släkten. — Den store Lucas
Cranach har målat det porträtt,
efter hvilket detta är en
reproduktion. "D. Martinus Lutherus
ä Luca Cranachio pictus. I con
servatur in Bibliotheca Senatus
Lips". står textadt under bilden.
Skulle originalet möjligen finnas
i Leipzig?
Martin Luthers långa och
dådkraftiga arbetsdag såg omsider
aftonen nalkas medförande hvila
för den trötte kämpen. Det
porträtt, som föreställer honom på
dödslägret är ganska
egendomligt. Det tyckes vara gjort efter
ett Cranachsporträtt, att döma af
inskriptionen. Ser man bilden
från sidan, kan man tänka sig
honom hvila på sin sista bädd.
Här är han en gammal man, som
mot en kudde lutar sitt trötta
hufvud. Från de slutna ögonen
blixtrar ingen stråle mer, denna
mun skall ej mera uttala hvarken
lag eller evangelium. Den hvita
kåpan med kråset kring halsen och de korslagda
händerna är svepdräkten, som omhöljde hans stoft.
— Här står skrifvet: Effigies Doct. MartiniLutheri
Anno M. D. XL VI. In Domino lesu Defuncti e
Crana-chii Archetypo Diligenter Imitata".
Dessa sex porträtt äro de intressantaste i den
klemmingska samlingen. Många andra finnas ju
där af nästan lika stort intresse, men så typiska
som dessa torde man få söka efter. Det vore orätt,
att icke ur samlingen också taga en bild
föreställande Luthers hustru, Catharina von Bohra Så såg
hon ut, den fromma nunnan i klostret, som af
munken Luther lärde sig känna den jordiska
kärlekens kraft och sitt eget hjärtas kraf på lycka. Fina
och ädla äro de anletsdrag, som voro hennes,
själfullt och gladt deras uttryck och förnämt hennes
skick. Ack, det var nog inte så nöjsamt att höra
smädelserna från dem, som antingen hånade eller
fördömde nunnan, för att hon bröt sitt klosterlöfte
och gaf sig en man i våld, som glömde den
himmelske brudgum hon svurit trohet, för att följa en
jordisk man och vara hans ledsagerska. Visst måste
Catharina von Bohra
lidit mycket, innan
hon kom till klarhet
med sig själf, men
därefter kom lyckan,
som lönade och
stärkte. Genom
faror och stormar,
men också genom
lycka och ljus, följde
denna ädla kvinna
den man, som
påstås en gång sagt
till henne, kanske
efter någon hård och
hotfull påtryckning
från romerskt håll:
"Jag har tagit dig;
därför behåller jag
dig, och vill ock så
gerna hafva dig".
Det var hennes
belöning för att hon
varit modig, och
denna lön var henne
nog. Tyska Riksdagen.
Wcr pvHrM. £W<
cahtarina von bohra.
abbé wetterle, de
fransknationelles i Elsass-Lotteringen ifrigaste
och kraftigaste förespråkare —
straffad med tvä män. fängelse för sitt
arbete för franska språkets
vidmakthållande i de eröfrade Rikslanden
har nyligen af sitt parti med stor
majoritet blifvit väld tilI ledamot uf
- 134 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
