Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 24 december 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
SKÅNSK HEMSLÖJDUTSTÄLLNING KÖPENHAMN.
Efter fot/-groft.
INTERIÖRER FRÅN MALMÖHUS LÄNS
HEMSLÖJDFÖRENINGS UTSTÄLLNING
I INDUSTRIFÖRENINGENS LOKAL.
Den 14 dec. öppnades i närvaro af
drottningen (utställningens beskyddarinna), ko-
Klirhe: limit SitJvertj^irr^
nungen och öfriga medlemmar af danska
konungafamiljen samt ryska
änkekeisarin-nan Dagmar, en synnerligen vacker
utställning af skånsk hemslöjd, lifligt besökt och
med rätta beundrad.
SILHUETTEN. EN JULBERÄTTELSE FÖR HVAR 8 DAG AF nils lago-lengquist.
Hennes nåd, kammarrättsrådinnan, hade lyckligt
omhändertagits af en i trappafsatsen väntande
do-mestik. Stora porten hade med en dof skräll fallit
igen efter baron Anckar, som på öfligt sätt
kon-vojerat sin döfva kusin hem till familjens nedärfda
hus vid Järntorget. Och just nu slog klockan i
Tyska kyrkan elfva. En timma kvar således, tills
julnatten bröt in.
Vesterlånggatan framåt skar baronen staden
mellan broarna. I de smala grändprången uppdök
endast ett fåtal nattvandrare. De stora affärshusen
och modemagasinen hade släckt af sin praktfulla
illuminationsståt, rutorna lågo svarta och speglade
blott otydligt förbipasserande. Som en tung
ljudflod flöt dånet af kyrkklockorna ned för Tyska
brinken, klöf sig i ett otal ekande vågor, som skakade
husen, och slutade med att dö bort i diset med en
ton, som liknade en mistlurs klagande på hafvet.
Baron Anckar gick med långsamma steg gatan
fram. Käppens doppsko smällde mot stenarna, och
baronens högväxta gestalt verkade skrämmande
lång med den svarta cylindern och en onaturligt
tilltagen slagskugga. Samma väg hade han samma
dag och vid ungefär samma tid vandrat mera än
de femton sista åren, eller alltsedan det blef sed,
att släktkotteriet julaftonen församlades hos
rytt-mästarens. Denne hade ju familj och våning, och
det kändes som litet angenämare för de talrika
en-sittarna inom släkten, att denna dag få mötas, där
glammet af ungdom muntrade upp den eljest
skäligen dryga dagen.
Baronen hade kommit fram till Mynttorget, dök
in i skuggorna i passagen framför riksbankshuset,
där en frusen vaktpost gick och gjorde
öfningsrö-relser med geväret, och steg den provisoriska
trätrappan ned till Riksbron. Det fula broskelettet hängde
som ett fantastigt nätverk öfver Strömmen, och
baronen stannade för att kasta en blick ner i den
förbiflytande vattenfåran. Som han stod där med ett
starkt stjärnblink öfver hufvudet, där natthimlen
lyste frostig och klar, fick han ett plötsligt intryck
af, att han befann sig i Södern. Några ojämnt huggna
husprofiler skymtade som kulisser borta i väster,
och i öster sträckte Norrbro sin präktiga båge med
massiva spännhvalf. Baronen behöll ännu intrycket,
när han Drottninggatan framåt såg de två elektriska
ljusbanden, pärla vid pärla, mötas långt borta vid
Kungsbackskrönet. Och på hörnhuset mellan
Strömgatan och Drottninggatan hängde en ornamenterad
liten utbyggnad, påminnande om en af de där
nischerna, som i Södern bevarar en helgonbild med
en brinnande lampa framför.
Baronens blickar fastnade intresseradt vid
murnischen. Så såg han, att det hela inskränkte, sig
till en bonad gråstensdekoration. Namnet på ett
bekant bankinstitut skymtade i guld inbrändt på en
spegelruta bredvid.
Ett par försenade affärsbiträden skyndade under
tystnad förbi, men litet längre fram på gatan .var
storstadslifvet i full gång. Skratt, prat och stön af
bilar blandades.
Litet ur stämningen dök baronen ned i en
tvärgata, för att med en liten omväg komma fram till
sin ungkarlsvåning i Vasastaden.
De nedre våningarna i husen, de, där
affärslokalerna lågo, voro merendels mörka, men de högre
belägna utkastade ett festligt ljusskimmer genom
neddragna gardiner, eller läto skenet från tända
lampor och ljus fritt strömma ut.
Promenadpälsen kändes besvärande och tyngde,
eller kanske det var åldern, de sextiofem åren, som
på allvar läto känna af sig. Men baronen kände
sig plötsligt trött. Han hade kommit in på en
folktom gata med åldriga, mera anspråkslösa hus. Tungt
tog han stöd mot en vägg, fläktade den svettiga
pannan med näsduken, och hvilade bekvämt på
* käppen.
Huset bredvid det, han ställt sig, var af
utseendet att döma betydligt ålderstiget. Inte höll det
rättningen i gatulinjen, utan sköt ett par meter fram,
skar af trottoaren, och tvingade gångbanan att göra
en bred sväng ut mot gatans midtlinje. Dess fön-
(Forts, å sid. 208.)
201 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
