Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 14 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONSTIDER I KINA.
EFTER FOTOGRAFIER INSÄNDA AF EN H. 8. D:S LÄSARE I NANKING.
Jufter fotografier. Kliché: JJeugt Sitjvenpam.
FLYKTEN FRAN NANKING INNAN STADEN INTOGS AF DE REVOLUTIONÄRA: T. v.. Omkring 200,000 kineser som fly
genom stadsporten mot Jangtsefloden. — T. h.: När stadsporten stängdes. Se sid■ 247
DEN TRETTONDE OKTOBER.
FÖR HVAR 8 DAG AF MARI MIHI.
— Fanns det några bref till mig? frågade Ingiald
Jenne, när han kom in till mig på kontoret.
Han såg ynklig ut, var förkyld och hostade starkt.
— Neej.
— Ja, jag menar inte just bref, men en ilgodsavis.
— Nej, inte det heller.
— Kors så förargligt! Jag skulle ha eit par
blank-skinnsskor från Stockholm till balen i kväll. Ni
har väl inte ett par att låna mig?
Jag upplyste att jag aldrig i mitt lif ägt ett par
dylika plagg, förmodade att de möjligen kunde
komma med halfettan samt erbjöd honom att få låna
häst och vagn för att fara till stationen och hämta
dem. Detta, ehuru vi annars voro bra nog snåla på
skjutsar så här års. Ty höstplöjningen pågick som
bäst.
Han tackade, och jag ropade åt Anton, som krattade
gårdsplanen, att spänna för karriolen.
En stund därefter, — jag har i minnet upprepat
denna besynnerliga dag så många gånger, att jag
kommer ihåg den kvart för kvart — en stund
därefter, då jag satt och adderade dagsverkslistorna,
hörde jag en häst vrenskas ute på gården. Och då
jag tittade ut, fick jag se amanuensen Jenne sittande
i karriolen och dragande i tömmarna af alla krafter
— inte med händerna åt sidorna, utan hafvande sig
baklänges, efter stadsbors sed. Och detta hade till
följd, att han strukit, så att hela åket stod uppe i
en rabatt Qloire de Dijon.
Jag sprang ut på trappan och ropade att han skulle
släppa efter tömmarna.
— Nej, om jag det gör, så rusar han iväg så
förskräckligt.
— Men det är väl meningen också!
— Nej, det går alldeles för fort. — Rösten lät
gråtmild, och han hostade åter, våldsamt.
Jag gick ned, fattade betslet och drog hästen ur
rabatten. Ett stycke därifrån stod Anton, hvilken
kört upp karriolen, och storgrinade. I sin illslughet
hade han spänt för Cajus, en halfgalen sprakfåle med
tuppspatt, som var tämligen svårhandterad för en
ovan.
— Hvarför tog du just Cajus?
— Äsch, en sådan storkarl som herr Jenne skall
väl kunna köra hvilket ök som helst, tyckte Anton.
— Jenne var nu illa liden för sina öfversittarefasoner.
Jag tittade på Cajus, och Cajus på mig. Gammal
var han och sönderkörd redan i ungdomen, och
måste som krubbitare äta sin hackelse ur en
gjutjärnsholk. Han var ilsken och krånglig och skensk
när det föll sig och tungsint för jämnan, men jag
tyckte m.g se, att det beredt honom en alldeles
ogemen fröjd att taga tömmen med svansen för att
stryka in på rosenrabatten med den hjälplösa
människan.
Jag gick in efter hatten, kröp upp på hundsvotten
och kuskade ned Jenne den halfva milen till
stationen. Hela tiden satt han moltyst, utan att jag
begrep anledningen. Ty det där missödet med Cajus
var väl ingenting att grubbla på eller blifva skamsen
öfver.
Nå, vi fingo ilgodset vid stationen. Men just som
vi skulle ge oss af igen, kom stinsen med ett bref
som han glömt förut. Jag satt bakerst på
hundsvotten och tog brefvet. Det var adresseradt till
Amanuensen Jenne.
Och på kuvertet läste jag Rosa Copperus stil.
Uppåtvänd och litet förställd, förstås. Men jag hade
- 252 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
