Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 14 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
sett den så oändligt många gånger på brefven till
Stellan, att jag genast kände igen den. Då jag
lämnade honom brefvet, blef jag röd som blod öfver
ansiktet.
Jenne märkte det och bet sig i läppen.
— Vill ni låta mig gå ur ett ögonblick, medan
iag läser detta?
Jag nickade och höll hästen inne.
Han ögnade hastigt igenom papperet. Och när
han såg upp, kände jag knappast igen honom. Så
fick han åter ett af sina våldsamma hostanfall, innan
han kom upp i den ranka karriolen.
— Nu är det slut med drömmen, sade han.
Alldeles förb. slut, förstår ni, för ni begriper i alla fall
hvad det är fråga om!
Hesa och härda föllo orden. Så vände han sig
åt sidan och grep mig i armen.
— Ni förstår en människa som kämpar för sitt
lif... och Rosa är mitt lif. . mitt lif... mitt lif...
De första orden skrek han ut. De sista kommo
osäkra och snyftande. Och så läste han sitt arma
hjärtas syndabekännelse, stötvis i vild yra, stötvis i
gränslös "vemodsömhet, tills orden dogo bort, medan
de hvita läpparna ännu rörde sig.
Jag stirrade rakt framför mig, medveten om min
skyldighet att tala nu. —
Ni har väckt hennes intresse, medgaf jag, har
haff annat att säga henne än hvad som ligger oss
på läppen, och den moral ni predikat har troligen
varit henne en söt lukt. Men Rosa har alldeles för
god urskiljning, alldeles för kallt hufvud, för att
slutligen tveka i valet mellan S.ellan och er. Hon
förstår att det skulle blifva en klen affär. Ni skulle
draga henne in i kretsar med konstnärliga vyer och
estetiska åsikter. Men dessa skulle dryftas i någon
liten hyrd lägenhet i hufvudstaden eller på banala
gulikrogar. Hon skulle söka att förstå men ej kunna,
tappa bort sig bland alla edra riktningar och kotterier
och skolor och hon skulle längta ater till det hon
lämnat. Ty hennes själ tillhör det gamla folket;
hos de andra blir hon aldrig annat än en nyfiken
och flyktig turist. Hon är fastkedjad vid lyxen, vid
det flotta lifvet på herrgårdarna och på kontinenten.
Därför lämnar hon aldrig Stellan, ty han har entré
till allt det där. Det är inte bara traditionerna, utan
själfva —
— Ack ni med era murkna traditioner! Kom
ihåg att kärleken spränger alla band, och att den
nva moralen, vår moral —
’— Nej, låt bli den, afbröt jag. Och kom ihåg,
att förhållandet man och kvinna — tyvärr och
lyckligtvis — i alla tiders tider varit alldeles precis
likadant som nu, fast det är de nymodiga skribenterna,
som skvallrat ur skolan, dragit undan sparlakanen!
— Det där hör inte hit. Utan allting och det
hela är Rosa och jag. Hon måste följa sin kärlek
och mig!
— Herr Jenne, sade jag, låt mig vara er
skyddsängel. En tarflig skyddsängel, som ni ser alltifrån
smorlädersstöflarna till mössan, men låt mig nu rädda
er själf och oss alla. Glöm Rosa, om ni kan, göm
henne i ert innersta inre. Men gå ur hennes väg.
Annars blir det illa — jag känner Brandlingarna!
— Värre än det är, kan det inte bli, sade han
tonlöst.
— Annars blir det illa, upprepade jag. Ty nu
hade vi hunnit upp till trappan.
Mot elfvatiden på kvällen, då dansen yrade som
vildast, kom Stellan till mig där jag stod i ett hörn och
titiade på. Han var glad och het, och ögonen glittrade.
Du är bestämt ledig, tyckte han, så att du kan
följa mig upp till biljarden och dra ett bloss.
- 253 -
8 DAG
Vi gingo en trappa upp, följde långa korridoren
och kommo så till det oupplysta biljardrummet,
hvilket var inrymdt i öfre våningen af den med
corps de logis’et sammanbyggda flygeln. Just som
vi stego in, hörde jag något prassla i
fönstersmygen till höger.
De som åstadkommo detta buller, kunde inte
hafva blifvit mera förskräckta än jag själf.
— Kom slå vi oss ned här, föreslog jag, och drog
Stellan till motsatta fönstret, där månljuset flöt in i
en bred ström, hvilken glittrade mot de jaktvapen,
hvarmed väggarna voro behängda.
— Tror du på spöken? sporde Stellan med
cigarren i munnen medan han tog ned och lade om
remmen på en studsare. Tror du verkligen på spöken?
— Jag skulle önska att jag inte gjorde det, sade
jag utan att egentligen veta hvad jag sade. Men
jag skulle ha lust att gå ned igen.
— Pà ögonblicket. Jag skall bara dra ett par
bloss till.
Vi sutto där och rökte. Inte för mitt lif kunde
jag bryta tystnaden. Min tunga var låst. En olidlig
ångest" arbetade sig upp inom mig. Bara vi kunde
komma härifrån innan något hände, ned till vimlet
och musiken igen.
Det ljusa leendet glittrade i Stellans skimrande
grå ögon. Och blef detta mitt sista minne af den
gamle Stellan. Stackars gosse! Detta blef hans
sista lyckliga minut i lifvet. Sedan vardt alltihop
vanvett och utsväfningar och ruelse.
En hostattack hördes från den mörka
fönstersmygen. Jennes hosta.
— Nej, nu tror jag sannerligen också att här
spökar, ropade han och vred på den elektriska knappen.
Det blef ljust.
Ingiald Jenne hade rest sig och stod där, med
armarna utsträckta, liksom för att skydda Rosa fö;
en fara.
Hvarför skulle han göra så där! Hvarför i h—e
skulle han bära sig åt på det sättet! Ännu skulle
alltihop kanske kunnat försvaras eller förklaras med
att de velat skrämma oss eller något dylikt.
Men den dumma karlen stod där i sin aktörspose,
teatralisk och simpel och förstörde alltihop. Eller
kände han, att han nu ledde trådarne i ett spel,
förde handlingen in i nya spår, och att han, i
lydnad för lagar, som stodo öfver honom, måste spela
stycket till slut.
— Hvarför står ni där! ropade Stellan, medan
han drog det sista blosset på den c;garr han tändt
för några minuter sedan. Det sista blosset på denna
cigarr, som börjat så bra. — Hvarför står ni så där!
— Därför att det är min rätt.
— Hvad för en rätt?
— Min rätt att skydda denna kvinna.
Nu reste sig Rosa och flydde, med händerna för
ansiktet. Flydde som Eva, då hon såg att hon var
naken.
— Hör du Arvid, huru dåren yrar, sade Stellan,
och blicken blänkte och stack — och undvek min. —
— Jag hör det, svarade jag. Du Stellan, lämna
oss nu båda ensamma, så skall jag ge honom ett
kok stryk och kasta ut honom. Det blir det lugnaste.
— Nej, det blir min affär, och jag ber dig att gå
härifrån.
— Aldrig i lifvet, bedyrade jag, och gick ed på
hvad jag sagt.
— Jag lämnar åt herrarna att debattera den
saken, bugade Jenne och närmade sig dörren.
— Nej, nee|! röt Stellan, ställande sig för honom
bröst mot bröst, öga mot öga.
Då förstod jag, att jag profeterat rätt på
förmiddagen, och att detta skulle sluta illa.
(Forts, å sista sidan/.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
