Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 21 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DURBAREN I DELHI. — KRÖNINGEN I SIAM.
Till illustrationerna Jrän dessa festligheter.
Den engelska kolonialpolitiken har under sekler
gått efter ett system, som kunnat förefalla andra
folk rätt underligt men dock i nästan hvarje fall
krönts af storartad slutlig framgång. Först trefvande,
nästan klumpiga försök, hvilka ofta ulförts af
enskilda personer i ständig konflikt med den
byråkratiskt tillbakahållande utrikesledningen; så några
starkare grepp, som mestadels vållat stora
svårigheter och ofta visat sig vara missgrepp, sättande
det redan vunna i fara; och så slutligen en
glänsande godtgörelse af misstagen, ett utslag af
vidsyntaste statsmannakonst. Knappast vid mer än
ett tillfälle har slutgreppet uppskjutits så länge, att
felen icke kunnat åter godtgöras; det var i
moderlandets politik gent emot de nordamerikanska
fristaterna.
Systemet har kanske genomförts allra mest ut
präglat i Indien, hvars eröfrande ju sköttes af ett
vanligt handelsbolag och som öfvergick i brittiska
statens ägo först efter det fruktansvärda upproret
för femtio år sedan. Både före och efter "the Mutiny"
har den engelska politiken i Indien begått en serie
af misstag, men alltid till sist "sluddrat sig igenom",
såsom lörd Rosebery en gång dräpande kvickt
betecknade denna statskonst. Och till sist såg det
ett ögonblick ut som om Curzons "imperialistiska",
öfvermodigt utmanande åtgärder skulle skapa så
starkt missnöje, att ett nytt uppror vore att vänta,
samtidigt med att den goda föregående åtgärden
att kraftigt befrämja folkupplysningen åstadkommit
ett litterärt proletariat, som af sig själft vållade
mycken jäsning.
Hufvudfelet var tydligen en i anglosachsarnes
gamla eröfrarestolthet och starka hvita raskänsla
bottnande oförmåga att sätta sig in i och taga
hänsyn till befolkningens urgamla traditioner och ömtåliga
känslolif. Om man kränker ett gammalt kulturfolks
innersta känslor, hjälpa goda praktiska reformer föga.
Men nu synes det stora godtgörande greppet ha
kommit. Ty den indiska hufvudstadens flyttning
till den urgamla indiska kejsarstaden, det " heliga
Delhi, måste karaktäriseras såsom en handling af
storstilad, djupt förstående, frisinnad statskonst. Af
allt att döma har kung Georg, hvars bestämmande
rådgifvare härvid varit den öfverlägset statskloke,
frisinnade politikern med det starka historiska sinnet,
lörd John Morley, genom proklamationen vid
durbaren i Delhi med ett slag godgjort allt det som
under långa år väckt befolkningens missnöje och
och tagit ett fast grepp i dess djupaste känslolif.
Helt säkert skulle inga praktiska reformåtgärder,
hur vidtgående som helst, kunnat väcka så allmän
och intensiv tillfredsställelse i hela landet och så
starkt befästa det britiska väldet. I infödingarnas
ögon kommer detta nu att te sig som en direkt
fortsättning på landets urgamla styrelsetraditioner
och omgifvas med en religiös och historisk helgd,
som det aldrig skulle kunnat få i den mera
europeiska än indiska händels- och industristaden Calcutta.
Samtidigt finns det ju också flera tungt vägande
rent praktiska skäl för förflyttningen, och denna
har äfven sammanknutits med en förändring i
Bengalen, hvars godtyckliga delning under Curzons lid
kom missnöjet att blossa upp som häftigast men
som nu i det väsentliga återfått sin traditionella
administration. Härvid har också en anledning till kif
och split mellan hinduer och muhammedaner
af-lägsnats, en splittring som väl kunnat tillfälligt gagna
det britiska väldet i enlighet med principen "söndra
och härska" men säkerligen i längen skulle blifvit
mycket ödesdiger.
* *
Under utvecklande af österländsk prakt har
nyligen i Bangkok den unge siamesiske konungens
kröning försiggått. Det lysande skådespelet har icke
minst här i Europa varit föremål för stor
uppmärksamhet, mindre på grund af högtidligheternas
färgrika karaktär, utan i främsta rummet genom de
starka ekonomiska intressen, som olika länder i
Europa efterhand fått att bevaka i Siam.
Till kröningen hade infunit sig en lång rad
europeiska furstligheter, och äfven de nordiska
ländernas konungahus voro representerade där, Sveriges
af prins Vilhelm med gemål och Danmarks af kung
Frederiks broder, prins Valdemar. Enligt hvad
dags-prässen redan hunnit meddela blefvo dessa
långväga gäster föremål för smickrande
artighetsbetygel-ser från den unge konungens sida; vårt populära
hertigpar innehade sålunda vid flere tillfällen de
främsta hedersplatserna vid taffeln.
Här i Norden är det som bekant egentligen
danskarne som upptäckt Siam såsom en tacksam
marknad och ett land, där företagsamma främlingar äro
välkomna såsom medarbetare vid den hastiga
ekonomiska utveckling, som där försiggår. Det danska
ostasiatiska kompaniet har i Siam skapat sig en
stormaktsställning; dess väldiga ångare saknas sällan
i hamnarne här borta; stora gummiplantager ha på
danskt initiativ drifvits till hög kultur; och den
nordiska industriens olika alster ha sedan många år
blifvit hjärtligt mottagna på den siamesiska
marknaden.
Genom bildandet af det svenska ostasiatiska
kompaniet har Sverige fatt ökade intressen att
öfvervaka i Siam: med tillfredsställelse ser man de
vackra fartyg, som sedan några år tillbaka från våra
hamnar föra svenska varor till den yttersta östern,
och det lider intet tvifvel att det svenska
fursteparets besök vid kröningen i Bangkok är att
betrakta som ett ingalunda oviktigt led i sträfvandena
att bereda svensk företagsamhet ökat utrymme i
"den hvita elefantens" intressanta land.
Efter ett halft àrs tillvaro har ministären Caillaux blifvit
upplöst. Sà särdeles säker har den nu aldrig suttit, och det gör
öfverhufvud taget icke någon ministär och mindre än andra en
fransk. Och denna senaste var ej populär, sà när som pà
Del-cassé. väl en af Frankrikes störste nu lefvande statsmän, farlig
för freden i sin kraft för Frankrikes maktställning. Caillaux
själf hade något af lycksökar-anseende öfver sig, kanske nog
sà oberättigadt, ty hvad man nu än kan säga till hans nackdel,
sà vann Frankrike under hans regeringsledning dock Marocko,
och det under en utomordentligt svår och äfventyrlig situation.
Det som främst föranledde krisen var utrikesministerns ytterst
olämpliga uppträdande i kammaren, därvid han sökte
kompromettera Caillaux men själf föll för ett klargörande anfall från
Clemenceau, "ministärfördärfvaren". De Selves fick genast
afgå och Caillaux skulle bilda ny ministär men misslyckades
tillfölje vilkor som Delcassé uppställt. Nu blef det i stället
Poincaré som redan bildat ministären i hvilken ingå Briand,
Bourgois och Millerand. Poincaré har förut varit minister, är
f. 1860 och har ett ansedt namn i franska politiken.
De tyska valen visa främst betydande framgångar tör det
socialdemokratiska partiet, hvilket tack var en energisk och
målmedveten valteknik minst sà mycket som partilärans egen kraft,
lyckades organisera en utomordentligt stark väljarhär. Och
med den har partiet eröfrat ett stort antal mandat frän andra
partier.
Hela Sverige håller tal i H. 8. D:s täflan om det
bästa skåltalet. Oerhörda massor af tal
strömma in. Pris till kronor 200 äro utfästa. Den
27 januari är senaste dagen vi mottaga svar
— och skola dessa vara märkta "Pristal" och
helst vara försedda med välgörenhetsmärke.
Täflingen utlystes i N:o 15, som innehåller
närmare bestämmelser. Skynda er deltaga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
