- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 13 (1911/1912) /
278

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 28 januari 1912 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MOTIVET.

FÖR HVAR 8 DAG AF G. ADRIAN-NILSSON.

Regelbundet vid half-tre-tiden hvar och en af de
tre sista dagarne hade Carla gått fram till det
mellersta atelierfönstret, öppnat det, och i det hon
sträckte öfverkroppen ut öfver gesimsen ifrigt spejat
upp åt gatan.

Och hon hade förblifvit i denna ställning en kvart
eller mer, tills hon så med en suck stängt fönstret,
och lika trumpen och tyst gått tillbaka till sina
broderiteckningar, som täckte halfva skifvan af det
gemensamma arbetsbordet.

Ibland hade Ludvig, som håglös och dyster
vandrade fram och åter öfver det brunfernissade golfvet,
frågande sett bort mot hennes plats, och hon hade,
utan att lyfta handen från papperet, där mönstret
allt tydligare framträdde, svarat:

— Nej — där var ingenting — han gick förbi.
Dessa för den oinvigda mystiska ord betydde helt
enkelt — postbudet med den väntade
postanvisningen hade passerat huset, utan att ens kasta en
blick på det.

Ludvig återtog sin promenad, ännu mera dyster
och håglös, från det vänstra hörnet till det högra,
medan han i förbifarten sparkade till en hög
half-färdiga uppspända dukar som åkt två centimeter
för långt ut öfver golftiljorna.

De ramlade samman med ett brak, och Carla
lyfte hufvudet och lät handen hvila medan blicken
hastigt gled öfver hans ansikte.

— Du kan ju sparka hål på duken, sade hon —
och där kan väl alltid bli något af det som redan
finns därpå.

Promenaden afstannade i ett ryck och där blef
efter en liten konstpaus sagdt:

— Såå — något, kan där verkligen bli något —
i hvarje fall kan där icke bli pengar.

— Nej, svarades där från ritbordet — icke nu,
men sen.

Då vi ha svultit ihjäl — du tänker på en
anständig begrafning kanske — och promenaden
återtogs häftigare än förr, och nu från rummets alla
fyra hörn omväxlande.

Blott klackarnas smällande mot golftiljorna afbröt
den tystnad, som nu följde.

Därute flöt luften som blankt silfvergrått vatten
öfver de brutna, vida taken, och dess ljus föll
i breda strimmor genom rummets tre fönster.

När han rätt såg efter upptäckte han att rummet
i detta ljus såg kallt och främmande ut och
kvinnan vid arbetsbordet fick andra färger än eljes,
hårets guldglans kallnade och hyn blef tunn och
blodfattig, som hos en sjuk.

Sjuk — han blef plötsligt stående stilla vid denna
tanke.

Hade det nu varit som förr, hade han gått bort
och tagit hennes hufvud i sina händer och tryckt
det mot sitt varma bröst, tills det som en ros
blommat upp under hans kyssar — men han gjorde
intet af detta, utan sade:

— Du ser dålig ut — du svälter.

Hon såg häpen upp, och sade med ett försök
att skämta:

— Ja - i morgon står där i tidningen — ohoj,
upprörande fall af vanvård, en ung målarinna
afliden i sin mans armar.

Hon ångrade det sista, så snart det var sagdt, och
såg hans mörka min.

— Du menar, sade han, det är min skuld, det är
jag — — — Och utan att afsluta meningen tillade
han häftigt: hvarför reser du icke, hvarför reser du
inte hem — härifrån.

Och han ritade en krets omkring sig öfver det
kalla, grå rummet.

Om det nu varit som förr, hade hon gått fram
till honom och lagt sitt hufvud mot hans famn och
smekt hans motsträfviga armar, tills de villigt och
ömt knutit sig kring hennes kropp, som om en
skatt de aldrig ville mista, men hon gjorde intet
af detta. I stället sade hon:

— Ja — det vore nog bäst.

Och hon var nära att falla i gråt.

Det blef åter tyst en lång stund — silfverluften
flöt bort öfver taken och två mörka moln, som
hastigt rullade upp bak kyrkans tvillingtorn,
förmörkade rummet.

Målaren, Ludvig Björk, hade sjunkit ner på en
stol i den mörkaste vrån, men medan Carla
långsamt packade in sina ritsaker, sade hon:

— Vi få gå ut och skaffa middag — nu — man ser
ju ingenting.

Men målaren hörde det ej. Han satt och
förbannade sitt lif.

— Hör du, återtog hon, nu gå vi ut och äta middag.

— Kallar du det middag — nå, låt gå — hvar skall
vi få den ifrån.

Och han lyfte hufvudet upp och försökte se
hennes ansikte.

Medan hon vände sig bort, och försökte tala så
lugnt och likgiltigt som möjligt, sade hon:

— Jag har den där broderade mössan, du gaf
mig i julas.

— Den går ju inte, sade han, det har vi ju försökt.

— Nej, sade hon, talande i samma ton, medan
hon böjde sig ner öfver en klädkista och tog fram
mössan, icke att pantsätta, men jag säljer den i
afiären, där du köpte den. Jag har ju icke alls
begagnat den. Det blir minst ett par kronor. Jag
kan ju låna — pengarna.

Han trodde henne ej — han kunde icke tro det

— att hon menade det, att hon verkligen ville göra
det. En sådan förödmjukelse.

Därför sade han, nästan hånfullt:

— Ja, gör det.

Hon vände sig häftigt om och öppnade läpparna
till ett svar, men sade ingenting, och mörkret dolde
hennes ansikte. Men när han hörde henne taga
på ytterplaggen, förstod han att hon var upprörd.

— Hvart skall du gå, sade han, när hon dröjde.

— Jag har ju sagt det, sade hon, och hon talade
kallt, som till en främmande man.

Och han förstod plötsligen, att det varit, att det
var hennes mening, detta med mössan, och han
ångrade sina ord, som nu föreföllo honom grymma.

Dröjande reste han sig, och gick bort mot henne

— men hon vek undan, och det förlåtande ordet
blef icke sagdt.

När de kommo ut på gatan, gingo de tysta vid
hvarandras sida.

Hans hjärna arbetade med att finna en utväg —
en utväg att skaffa pengar. Men han fann ingen

— de voro främlingar i en stor stad, och alla
resurser voro anlitade.

Till slut sade han:

— När får du dina broderiteckningar färdiga?

— I morgon — kanske, men jag får inga pengar
då — de skola först godkännas.

Han hade trott att man skulle kunna vänta att
äta tills i morgon.

— Men kanske jag får postanvisningen i morgon
sade hon åter, — jag har ju nu tiggt om pengarna
två gånger, och teckningarne äro ju antagna.

Hon förstod att han icke ville detta, som hon
beslutat sig för, att han ville bespara henne denna
förödmiukelse, och hon blef rörd.

Men’hon sade, utan att röja någonting: — Ja

(Forts, ä sid. 288.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/13/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free