Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 28 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 278.)
i morgon. Men i dag säljer jag mössan. De hade
hunnit bort till det stora varumagasinet, där han
köpt pjäsen, och hon gick raskt in, och sade till
häliten vänd mot honom:
— Väntar du här — jag kommer strax.
I samma ögonblick hon försvunnit bakom den
stora svängdörren, förstod han fullt ut hvilken svår
nödvändighet hon underkastade sig.
Hade det nu stått i hans makt att rycka henne
tillbaka hade han gjort det.
Var icke detta helvetet, sade han till sig själf.
Dessa ständiga penningbekymmer, denna eviga
kamp för brödbiten. Som en mara låg fattigdomen
öfver honom och tryckte ner hans arbetslust,
förgiftade förhållandet mellan honom och den kvinna,
han likväl varmt älskade. Fattigdomen var som en
hemlig makt, hvilken tvang dem att tala fientliga
ord till hvarandra. Och fastän de i sina handlingar
röjde hjärtais forna ömhet och uppoffring, blef aldrig
eri smekning växlad dem emellan.
Detta, som hon nu gjorde — var icke detta en
kärleksuppoffring. Jo visst var det så. Nu stod
hon O.ärinne och vecklade upp papperet. Nu tog
hon fram pjäsen.
Han såg tydligt expeditrisens först häpna, så
undersökande "och till sist försmädliga min.
Att han ändå tillät detta — så stor var alltså
nöden.
Men han ville be henne om förlåtelse, han ville
rycka bort den förställningens slöja, som dolde
deras hjärtan för hvarandra.
Det ömma förtroendet, den sanna tillgifvenheten
skulle återkomma. Deras stunder af gemensam
kärlekslycka, skulle mildra bitterheten i deras kamp
för tillvaron.
De skulle åter bli goda mot hvarandra.
Och han var öfvertygad om, att han skulle säga
henne allt detta, när hon kom ut.
Men när han verkligen såg henne stiga ut på
trappan, seende sig om efter honom, när han såg
hennes allvarliga, skamfulla ansikte, kunde han
icke få ett ord öfver sina läppar. Och hon
missförstod hans tystnad, och sade:
— Intresserar det dig icke att höra hur det gick?
Jag fick tre kronor — vet du, de trodde strax att
jag stulit den.
Och hon skrattade bittert.
De gingo längs kanalen, där fiskbåtarna lägga till.
På kajen stodo grupper af köpande, och den fjälliga
fisken glänste i lyktskenet, när den vägdes upp i
korgarna.
Hans målaröga väcktes af det pittoreska i
sceneriet och han sade:
— Se så vackert — ljuset öfver kajen och de
mörka seglen mot himlen.
Men hon svarade;
— Ja — när jag rest, kanske du kan arbeta.
De fortsatte sin vandring under tystnad. Men
han kände huru intrycken sköljde öfver honom,
friska, lifgifvande. Hans artistblod sattes i
gung-ning, det bankade under hans hud.
— Se — sade han, se, och han var glad som en
pojke.
Vid en af de stora svängbroarna kom en
lastångare dragen af en tjutande bogserbåt.
Varningsklockorna ringde, trafiken afstannade, hvisselpipan
skar genom luften och det mäktiga maskineriet
svängde den stora järnbron ett halft hvarf, så att
ångaren kunde passera.
Han hade åter blifvit dyster, sluten och tänkte
på hennes ord.
— Skall du resa, sade han, hvarför?
— Det förstår du nog, svarade hon.
Och de fortsatte att gå längs kajen ned mot
skeppsvarfvet, där kanalen öppnade sig ut mot sjön.
Snedt bakom sig hade de stadens centrum, med
sina tusen upplysta fönsterrader, sina bodar, i hvilka
båglamporna hängde som strålande pärlor.
Framför dem på andra sidan låg varfvets fabriker
med svarta skorstenar mot den blå natthimlen, med
jätterutor gnistrande af ugnarnes eld. Och långt
ute öppnade sig sjön, blänkande under månens ljus.
Målaren stannade betagen, och åter brusade det
i hans blod.
Han måste se detta, måla det, just så — hvilket
motiv.
Han såg sig om efter en lämplig plats — där han
kunde få stå i fred.
Kajen, som här bildade tre breda trappsteg ner
mut vattnet, var ej folktom vid denna tid.
Men om han steg ner — om han kunde få plats
på det nedersta trappsteget.
Han hade glömt kvinnan vid sin sida, och steg
raskt ner.
Men när han satte foten på den lägsta afsatsen,
kände han plötsligt hennes armai hårdt om sin hals,
och han såg sin hustrus likbleka ansikte vändt tätt
in mot sitt, medan hon nästan i ett skrik sade: —
Ludvig —! hvad gör du —?
Han stirrade förvånad på henne.
Men i ett nu förstod han.
Och i det han hårdt slöt henne in till sig, sade
han mellan kyssarna:
— Älskade - nu teser du icke.
— Nu när jag funnit ett nytt, vidunderligt motiv,
på samma gång jag fann dig åter.
Hon snyftade i hans aimar, men hennes ögon
logo förhoppningsfullt och hon sade:
— Om du kastat dig ner — där, så hade jag följt dig.
O. S D,. STOCKllOLMSrOTOGlUP. ..
DROTTNINGHOLMS GAMLA VÄRDSHUS I RUINER.
Den 14 januari pà morgonen utbröt eld i Drottningsholms 200
àr gamla värdshus, som trots energiskt släckningsarbete, i
grund nedbrann. Tack vare flodsprutan Sankt Erik, som
efter-telefonerats från Stockholm, lyckades man begränsa elden till
själfva värdshuset. — Hur elden uppstått vet man ännu ej med
säkerhet. — Den brunna byggnaden tillhör Kungsgården och var
försäkrad för 12,000 kronor. Med Drottlingholms värdshus’
brand har en mycket populär tillflyktsort i hufvudstadens
grannskap försvunnit.
ENMEHÄIL
Fredrik Barnekow †. — August Strirdbergs dag. — Porträtt
och bilder lör dagen, — Lungsotssanatoriet i Svenshögen. —
"Motivet" af Q. Adrian-Nilsson. — Orkesterföreningens i Uefle
första konsert. — Frän konungens besök i (jefle. — Den nya
centralbanken. — Det högtidliga öppnandet af 1912 àrs riksdag.
— Vid förra representationsformen. — När
Equitable-jättebvgg-naden i Newyork brann ned. — Den nya franska ministärens
första konselj. — Veckans porträttgalleri.
F. A. B. HVAR 8 DAOS TRYCKERI. QÖ1LJORQ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
