Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 4 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ti V AK O U/iU
ÖFVERLISTAD.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
Gamle Ifvarsson stod i slöjdsalen och putsadé ett
splitternytt skärbräde med sandpapper. — Där ,var
hans käraste tillhåll om kvällarna, när lektionerna
voro slut, middagen undanstökats och kriaböckerna
med möda rättats vid åtskilliga koppar starkt kaffe.
— — Han var en utmärkt finsnickare, Ifvarsson, och
hade lämnat Nääs med de allra högsta betyg i slöjd.
Plugget och fostrandet från katedern hade onekligen
börjat trötta äfven denne af brinnande nit och kärlek
till kallet uppfyllde lärare. Det var också så
besynnerligt med barnen nu för tiden, tyckte han. De
uppförde sig i regel så väl, man kunde begära, ja,
ofta mer än så. Snygga och ordentliga,
uppmärksamma och flitiga! — Smörj behöfdes allt mera
sällan. Men — det blef i stället allt svårare att lära
känna dem, att komma dem andligen nära. Ifvarsson
måste med saknad erinra sig de värsta vildbasare
och odàgor från längesedan utsläppta årgångar,
hvilkas hjärtan han vunnit trots dundrande bannor
och svidande rapp. — Och för det mesta hade det
blifvit präktigt folk af dem, de rysliga små rötäggen.
— Senare tiders ungdom, med förnumstiga, kalla
miner och allt för lite’ odygd i kroppen, ingaf
honom vemod, äckel och misströstan i blandning.
Han kände det som en lisa att få regla skolsalen
efter dem, och dagens ljufvaste stund blef hans idoga
ensamhet vid slöjdbänken. —
Den enkla hänglampan kastade genom de nakna
rutorna ett blekt, trist sken ut i den lilla trädgården,
som tillhörde lärarbostället. Man såg aplarnas
knotiga grenvirrvarr alldeles bara, och rabatternas täcken
af granruskor mörkt gröna, — aldrig fick man snöjul
mera, aldrig riktig jul med snö och klingande
barnajubel. — Ja, barnen, hans egna, hvart hade de
egentligen tagit vägen? — Bevars, han visste ju, de hade
det bra, alla de fyra, som flugit ur boet och byggt
egna bon. Den äldste, som valt faderris yrke,’ var
lyckligt gift, den yngre sonen, bokhandlaren, likaså
förlofvad; de två äldre döttrarna hade fatt goda,
aktningsvärda män, den yngre till och med en präst.
Men, ändå, och fast "dp knappt bodde mer än en
dagsresa från fädernehemmet, — hvad de kommit
långt fjärran från dess afüda! — Nu hade Ifvarssons
endast lilla Berta kvar. Nå, det var ju inte så
endast, det! För föräldrarna, kanske särskildt fadern,
var det som om hon, den muntra, blida
aderton-åringen ensam representerade lifvet, höll dem kvar
härnere och skänkte de sista tunga fjäten solsken
ännu i vintermörkret. —
- Men Berta är inte heller lik sig längre! —
utbrast gubben med en suck, bistert granskande sitt
arbete. Han hade vant sig att aldrig tala riktigt
allvarligt med yngsta dottern. I hennes person
envisades fadern att se det oförgängligt barnsliga, det
evigt ogrumladt klara och friska. Minsann, fick hon
inte den dag i dag heta "lillan", när hon bar in
maten eller serverade kaffet:
— Tack ska’ hon ha, lillan! Det var duktigt.
Det var pappas rara flicka!
Men nu, just i vinter, kanske sedan en månad,
tog hon inte emot hvarken joller eller smekningar
så gladt som förr. Inte som om hon visat dåligt
humör, nej, ovänlig kunde visst inte Berta vara,
allra mins. mot sin gamle pappa. Men leendet i
det skära, rundhyllta ansiktet blei ofta så tvunget,
och om än blicken mötte hans ärligt och klart, så
voro dock de stora, ljusblå ögonen tunga och allt
ibland rödkantade, som efier gråt. Men hvarken
far eller mor hade sett Berta gråta. Nå, han hade
ju så liten tid om dagen att se de sina. De husliga
göromålen skötte hon jämte mor ifrigt och vant.
Och nätterna tillbragte hon uppe på sin lilla vinds-
- 297 -
kammare, där bröderna hållit till i gångna år. Då
kunde man nog få höra både stoj och tjut
däruppifrån, ibland. Berta gjorde inte oväsen. Tyst som
en råtta smög hon till sängs. Kanske grät hon sig
till sömn, med hufvudet under täcket! Men
hvarför? Var det något, hon ville ha, och ej kunde få?
Något, som hon inte vågade be om?
Gamle Ifvarsson blef högst förundrad, när det
plötsligt knackade på ytterdörren till den lilla flygel,
hvari slöjdsalen var inrymd.
— Stig in! — ropade han och vände sig med de
buskiga ögonbrynen hopdragna öfver brillorna, mot
den sene och oväntade besökaren.
Lärarens förvåning stegrades, när han igenkände
en at sina forna elever, — just en af de värsta
bråk-makare, han haft under ferlan.
— Nej, är det själfve Per Krumme? God afton,
god afton, kära Per!
— God afton, farbror! Jag får be om ursäkt, att
jag kommer så här sent och stör. Men — jag
såg från vägen, att det lyste, och så —. Ja, —
farbror står här och slöjdar precis som i gamla tider.
— Jah! — gubben skrattade till litet torrt, men
med en god glimt i ögat och ett kraftigt bandslag:
— så länge jag får ha syn och fingrar i behåll!
Det skulle bli en liten julklapp åt mor —. Det
behöfs ju nytt allt som oftast. Och han trummade
tankfull på skärbrädet: — Annars, är det ju mest
för nöjes skull, — tillade han.
Den unge mannen nickade och böjde sig lätt fram
som för att beundra den gamles verk. Och denne
betraktade den forne lärjungens sänkta hufvud med
ett underligt, oklart svårmod. Hur långt hade väl
denne ståtlige och älskvärde unge man farit vilse
på syndens och världslighetens irrvägar? 1 Ivarsson
hade på sistone tappat honom ur sikte. Men han
visste ju en hel del, - alldeles tillräckligt. Son till
en mycket burgen köpmansfamilj, hade Per tidigt
tagits ur folkskolan och skickats till staden, där han
visst gått vid flera och olika sorters läroverk. Att
han icke skött sig allt för väl, kände man till. Efter
afslutade studier vid ett handelsinstitut, hade han
rest utrikes och senare pröfvat sina krafter som
handelsresande. En duglig sådan ansågs han vara,
ej minst på grund af sina utomordentliga
sällskapstalanger. — Vid tanken på dessa gjorde gubben en
ful grimas. Men ögonblicket därpå förundrade han
sig öfver, hur föga detta lif tycktes ha tagit på Per.
Hans öppna, hurtiga väsen fanns åtminsione kvar.
Fastän dämpadt, ja, rent af förbundet med ett visst
manligt allvar.
— Och du är hemma igen, min gosse? sade
läraren, åter nyfiken på anledningen till besöket.
— Ja! — — Krumme rätade upp sig och smålog:
— jag är det sedan en månads tid. Jag tänker
starta egen affär här i bygden. Och så är det en
annan sak jag tänker — —
Han strök de små bruna mustascherna helt
hastigt, behärskande en dock tydlig nervositet.
— Jaså. Nå, det var glädjande! Du blir då m,era
stadig — jag menar bofast af dig?
— Hm. Ja.–Ater nickade den unge. Och
med en ton af pojklik blyghet sporde han:
— Får jag möjligen lof att tala med farbror om
den saken? Jag vet ju, att på farbror kan jag liia.
Gamle Ifvarsson blef rörd. Likväl tappade han
ej i första taget sin tillbörliga lärarvärdighet:
— Jaha, då! Det får du visst, Per. Sätt dig ner.
där på hyfvelbänken!
Och den gamle stödde sig mot densamma, läg-
(Forts å sid. 304.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
