Hvar 8 dag / Årg. 13 (1911/1912) / 314 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 11 februari 1912 - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HERMAN BANGS SISTA UTRESA: Fotografi af snöstorm. Tagen ombord å ångaren "Moltke" den 13 januari. Efter fotografi från Herman Bang. (Se diktarens anteckning å fotona).

"Ludvigsbakke-, "Det hvide Hus", "Det graa Hus",
"Mikael" och "De uden Faedreland", genom hvilka
han skaffade sig rätt att med större skäl än de flesta
moderna skandinaviska diktare kallas en tolkare och
förklarare af våra lidelser.

Teatern var Herman Bangs stora kärlek, men
egendomligt nog har han för scenen endast skrifvit
några mindre betydande ting. Hans verksamhet som
regissör och
teaterskriftställare, bl. a. i arbetena "Teatret"
och "Masker og Mennesker",
har emellertid varit af den
största betydelse.

Ända in i det sista var
Bang verksam som
journalist. Han gladde sig åt att
på sin stora resa finna
egenartade motiv och hade lofvat
att sända flere skandinaviska
publikationer — äfven H. 8. D.,
som länge haft äran räkna
honom bland sina
medarbetare — en rad at sina alltid
i hög grad fängslande
resebref. Som en vemodig
hälsning återgifves här ett par
fotografier, som han sände
denna tidskrift, kort efter han
satt foten på Amerikas jord,
endast några dagar innan döden
plötsligt afbröt hans rika,
oroliga och smärtfyllda lif.

Som ofvan antydts har
Herman Bangs berömmelse gått
vida utom hans fäderneslands
gränser. Hans diktning, som
i icke ringa grad påverkats
af den franska naturalismen,
äger ovanligt stora
förutsättningar för att blifva vidt skilda
folks egendom, och på senare
år har han framiör allt i den
tyska världen och i Ryssland
kommit att räknas med bland
samtidens mest lästa
författare.

Till hans ryktbarhet bidrog icke
icke minst de uppläsningsresor,
som han tid efter annan företog
och som han ägnade åt tolkandet
af sin diktnings mästerstycken.
Det är ju icke länge sedan han i
sin egenskap af uppläsare stod
midt ibland oss här hemma och
hänryckte alla genom sin
fulländade konst. Som den intime
kännare af skådespelskonst han
var förstod Bang att med ett
mästerskap, till hvars höjd ingen af
hans samtida har nått, afväga
proportionerna mellan de starkare
och enkla medlen. Hvarje ord
fick lif, hvarje paus bidrog att
forma linjerna skarpare, och utan
att hans framställning blef
egentligen dramatisk fogades efter hand
färger, rörelser, ordens finaste
skiftningar, tonfallens hastiga
växlingar tillsammans till taflor, hvars
alla detaljer etsades in i åhöraren.
För Bangs uppläsningskonst var,
liksom för hans diktning, det mest karaktäristiska,
att han som få ägde förmåga att låta hela det
strömmande lifvet med alla dess oförberedda händelser,
all dess plötslighet och inkonsekvens bryta in i
skildringen och färga den, så att den darrade af
högspänd rörelse. Hans suveräna tekniska skicklighet
som uppläsare var helt enkelt förbluffande, och
man förstår väl den Wien-kritiker, som efter Bangs
första offentliga framträdande
i Österrikes hufvudstad med
tydlig öfverraskning
konstaterade: "Jag har icke varit i
tillfälle att lära känna, om
Herman Bang är en stor
diktare; men säkert är, att han
är en af samtidens störste
skådespelare."

Vid sin uppläsningsresa här
i Sverige för några månader
sedan hade Bang gärna på
programmet en af sina största,
mest kräfvande uppgifter,
tolkningen af Claude Zorets,
mässtarens, död i den stora
Parisromanen "Mikael". Så
som Bang gaf oss denna
gripande dikt om den store
ensammes död såg man fullt
och klart, hur alla detaljer i
denna skildring glänsa af
ursprunglig iakttagelse och
poetisk skönhet; man förnam,
hur vidöppet diktarens öra
varit för hvarje själarnes
minsta rörelse och hur mäktiga
och dock så intima uttryck
han funnit för människornas
lidelser och vanmakt.

Qvidam Qvidamsson.

Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre. MONUMENT ÖFVER NOBELPRISTAGAREN SULLY PRUDHOMME. hvilket inom kort skall aftäckas i Paris.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>