Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 25 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
FRÅN KONUNGENS BESÖK I FALUN.
Foto. Boden, Borlänge.
Under det besök konung Gustaf nyligen aflade i Falun besåg
H. m:t Dalregementets kasernetablissement, vid hvilket tillfälle
ofvanstående gruppfotografi togs. Bland de bakom konungen
stående namnteckna vi: Krigsrådet Morton (1), öfverste Uggla
Kllcto: Kern. A.-It. r.en.rt SllJWr.,*,rr*, Sthlm Gbg.
(2), fötutvarande statsrådet, Qen.-major Malm (3),
Krigsministern, Statsrådet Bergström (4), Kab.-kammarh. Grefve
Lewenhaupt (5), Gen.-major Munthe (6), Qen.-löjtnant Uggla (7), Dalreg.
chef Öfverste Björkman (8) och Landshöfding Holmquist (9).
EN TROENDE.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
ppriktigt sagt, nog förbluffade han oss
från allra första början, när han kom
till vårt matlag. — Vi voro ett dussin
unga studerande, som möttes kring
gumman Svelanders bord tre gånger
om dagen, och alla hade vi införts i
kretsen genom frändskap eller andra
relationer. — Håkan Hell kom under
fru Svelanders eget beskydd. Det vill säga, hon hade
pro forma en middag leende framkastat frågan, om
någon af herrarne hade någonting emot kandidat
Håkan Hell. Och som endast lagets ålderman, eller
äldsta medlem, docenten Bokroth, ansågs målför i
saken, och intet hade att invända, blef Hell utan
svårighet antagen. Det var han för öfrigt i högsta
grad värd. Fast det blef ju en smula trångt kring
bordet.
Det var först och främst hans outsläckligt
strålande goda lynne, som väckte vår förundran. Hur
isigt grå än misten hängde öfver universitetsstaden,
eller hur förbittradt än regnstormen svepte hän
öfver slätten. — Håkan Hell steg alltid lika glad,
med sol i den klarblå blicken, gropar i de röda
kinderna och ett hjärtligt löje i det blonda skägget
in i fru Svelanders måttligt muntra våning. — Och
hvarje hälsning, vink eller handtryckning, besv?rade
han, varmt, fast, ja, broderligt." Och städse utan
åtskillnad. Han var ej den, som med sneda blickar
och sura miner prickade en stackars
annandags-bruten kamrat. Han låtsades ej ens förstå
värdinnans små gaffelstyng i det hänseendet. När lagets
erkänt främste syndare ibland till frukost begärde
— bara en ansjovis och en pilsner, och vi alla inför
fruns gapande mun och hopslagna händer brusto ut
i oförställd fnissning, såg sig Håkan Hell barnsligt om,
helt utanför, helt oinvigd.
Visst hade han sina mindre tilltalande sidor, den
gode Håkan. Nå, — han var ett äkta bondbarn,
och hade så att säga, fulländats i det äkta bondska,
i landtlig enkelhet och rättframhet.
Han hade efter präktig studentexamen verkat
såsom lärare vid en folkhögskola, och där vunnit
erkännande för nit och duglighet. För visso, särdeles
väl förtjänt. — Möjligt är dock, att äfven där
utbildningen i umgängessätt och bordskick varit något
bristfällig. Håkan Hell stack tryggt knifven i munnen,
sedan i smöret, i saltkaret, hvart som helst. Han
nös, hostade och gapskrattade tvärs öfver matbordet
med obehärskad och oskuldsfull intensitet. — När
laget efter mycken tvekan och långvariga
förhandlingar genom docenten Bokroth framställde
vänskaplig anmodan om någon ändring i dessa Hells
hvar-dagsvanor, svarade han:
— Ack, det hade jag ingen aning om! Men för
all del, jag rättar mig naturligtvis efter er!
Håkan Hell skulle bli präst, — han var redan mer
än halfvägs dit, när han inträdde i vårt lag. Med
sitt goda, varma hjärta och flärdfria väsen ägde han
också alldeles gifvet förutsättningar att bli en
värdefull själasörjare. Han hade den verkligt religiösa
människans naturliga takt gentemot andra, olika
tänkande, — hedningar eller likgiltiga. Han förde
intet konstladt gudligt tal, himlade ej vid en
svordom, — blef endast allvarsam och undvek svärjarens
blick. — Men, så fri från allt utmanande fariseiskt
han än var, slapp han ju inte gliringar och krokben
från sina syndiga bordskamrater. Aldrig var det
riktigt illa menadt, när någon af oss antastade Hell,
— men nog skulle en annan än han tagit illa vid
sig. Och gumman Svelander kunde rent af tappa
knif och gaffel och smälla hop händerna under hakan,
när Håkan Hell utsattes för världsbarnens
närgångenhet. — Men Håkan själf behöll oföränderlig sitt
jämnmod, sin älskvärdhet, och sin trosvisshet. Själf
- 345 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
