Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 17 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
flicka, som — alls icke kunde gengälda hans
svärmeri. Han gjorde henne sin förklaring, men fick
lika ärligt svar. Han blef ledsen, ja, förtviflad, tycktes
det. Och hon sörjde öfver att ofrivilligt nödgas
välla honom så mycket lidande. Men han ville
inte ge tappt, han vägrade att ta’ hennes nej på
allvar. Han förnyade sitt frieri, en, två, flera gånger,
han tiggde och bad. Men hon hade inte det att ge
honom, som han begärde, — kärlek, förstår du.
Slutligen gick han, henne oåtspord, till hennes
föräldrar och anhöll om hennes hand. De voro för
sin del högst benägna att göra honom till viljes.
Men till en början tvekade de att rent ut tvinga
flickan till en förbindelse, som — ja, du har hört.
— Ja, mamma, — svarade Alvar doft.
— Familjen reste bort, delvis för att ta’ sin dotter
bort från hans närhet. Men han for efter, han sög
sig fast vid henne som en igel, han trugade, han
tiggde och grät. Till sist ansågo föräldrarne, att de
icke längre hade rätt att neka honom, hvad de också
gärna ville ge honom. Och, — så måste hon böja sig
under den faderliga myndigheten. Det där har du och
din tids ungdom kanske en smula svårt att fatta.
Men, han fick i alla fall sin vilja fram.
— Nå? Och äktenskapet — ? —
— Ja. Lille Alvar, det blef, som hon hade fruktat.
Efter några år af den mest öfverdrifvet stormande
kärlek från hans sida, — aldrig af hjärtat besvarad
från hennes, — blef det sådant, som du nu kan
se det hvarje dag här i ditt hem.
— Här? — Det vill då säga — ? —
Han hade i sin tur gripit moderns hand och
stirrade förfärad in i hennes ögon. De mötte hans,
lugnt, fast, — så sällsamt trygga i sorgen.
— Ja, det är sagan om din far och mor. —
En god stund var det tyst i det lilla mörka
rummet. Åter talade kanslirådinnan:
— Vet du, hvarför jag nu berättat dig den?
Alvar teg, men hon hörde, hur tungt och oroligt hans
bröst arbetade. Så reste hon sig — hon ville ej
nu störa sonen - och tände ett ljus pä
spegelbordet bakom dem.
— Se här, min gosse! sade hon, och ofrivilligt
skälfvande plockade hon ur syskrinet fram de två bref,
hon förut så grundligt studerat. Hon räckte honom
dem, och nästan hviskade:
— De kommo mig tillhanda — i dag.
Alvar tog dem, och hukade sig, som stungen i
midjan, fram öfver sina knän — och läste.
Det ena var ett kärleksbref, där hvarannan rad
tiggde och hvarannan hotade, där de vildaste
förebråelser följdes af de ödmjukaste, mest brinnande
böner. Och det var undertecknads. "Din alltid, trots
allt, okufligt älskande Alvar".
Med fingrar, som skälfde värre än moderns nyss,
lyfte han det andra brefvet; det löd:
"Fru kanslirådinna.
Härmed tillåter jag mig att för min dotters och
eder sons bästa begå en djärfhet, som Ni, Fru
kanslirådinna, säkerligen torde förlåta mig. Jag ber Eder
läsa det bref till min dotter från Eder son, kandidat
Alvar, som här närslutes. Hans muntliga
kärleksförklaringar och uppträdande i öfrigt gentemot min
dotter ha alltför länge gått i samma stil. Och med
dylika skrifvelser har han alltför länge behagat att
— rent af förfölja flickan, som för sin del icke bättre
önskar än att hädanefter bli denna uppvaktning
kvitt. Vi finna den verkligen både löjlig och
besvärlig. Jag ber Eder i vårt gemensamma intresse
godhetsfullt göra hvad på Eder ankommer för att
tillmötesgå hennes och min rimliga önskan."
Och detta bref var förbindligast undertecknadt af
modern till den unga flicka, han sedan ett år
tillbaka lidelsefullt och hopplöst dyrkade. — — —
Alvar satt som bedöfvad eller inslumrad, envist
kvar i samma ställning, nästan framstupa öfver de
två skrifvelser, som tycktes honom stadfästa hans
lyckas dödsdom. —
Kanslirådinnan betraktade sin son, och hela
hennes varelse genombäfvades af medkänsla. Hon
förstod att hans hjärta var tungt af sorg, hans hufvud
af förtviflad skam. Och hon tänkte: — måtte det
hjälpa, måtte smärtan bränna hans hjärta friskt igen,
måtte förödmjukelsen tvinga hans hufvud till trots,
så att han sedan reser sig upp ur förtrollningen.
Varsamt, åter halft hviskande, sporde hon:
— Var det inte rätt af mig, att visa dig dessa bref?
Han nickade tyst till svar. Hon fortfor:
— Och förstår"du nu, hvarför jag berättade sagan?
Ater nickade han. —
Ett doft buller hördes genom våningen. Det var
kanslirådet, som vaknat och börjat göra sig i
ordning till aftonens fest. — — —
Alvar rätade sig med ett svagt stönande och lade
brefven i moderns knä. Hon såg på honom, och
hennes annars så klara blick stod daggbeslöjad af
tårar:
— Nej, gossen min, — sade hon mildt: — behåll
dem du, — och kom ihåg varningen! För dig —
är det ännu inte — för sent. —
Vid Forshaga
Sulfitfabrik i
Värmland utbröt
den 5 mars en
våldsam
eldsvåda därvid
ångpannehus och
kokerier
ned-brunno medan
öfrigadelarafden
dyrbara
anläggningen räddades.
Skadan uppgårtill
omkring 100,000
kronor.
Återuppbyggandet af det
nedbrunna
vidtages omedelbart, hvarigenom
arbetarne i stor
utsträckning
skola beredas
arbetstillfälle.
Foto. Nyström, Furshaga. 0
ELDSVADAN VID FORSHAGA SULFITFABRIK DEN 5 MARS.
- 396 -
1Kliché: Bena t Silfversparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
