Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26, den 24 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
på gatan föreslog Wertheim mig att göra sällskap
till hans kontor för att få prata litet i lugn och ro.
Jag gjorde honom till viljes och i en bil åkte vi till
det stora affärspalatset. Genom en privat ingång
kommo vi upp på kontoret där vi serverade oss
själfva en utmärkt wisky och tände ett par goda
cigarrer. Vi tillbrakte ett par angenäma timmar
under intressant samtal om affärsläget i Italien med
anledning af kriget samt möjligheten af att öppna
en filial för Wertheim i Alingsås. Plötsligt kände
jag mig tvärsömnig och sade till Wertheim: käre
vän, skaffa mig en bil så jag får åka till mitt hotell.
— Aldrig, sade Wertheim, i mitt affärhus finns
allt, från och med knappnålar till och med hvita
elefanter, alltså äfven ett sofrum med alla
moderna bekvämligheter för en resande främling.
När ni går ut genom denna dörr, följer Ni en trappa
ned och till höger har ni ert rum. Allt är i ordning.
Jag själf stannar ännu en stund här uppe för att
göra upp planen till ett större inköp af mösskärmar
från Albanien. God natt.
Jag tog farväl, gick ut genom dörren, följde
trappan och kom till ett rum, stort och rymligt, inredt
till sängkammare. Där fanns allt hvad jag behöfde:
en elegant järnsäng, toalett, nattduksbord, tofflor
vid sängen och nattskjorta på kudden. En elektrisk
lampa stod vid sängen och på det lilla bordet låg
Forts. fr. sid. 410.
dylika tapeters utseende. I mina samlingar finnas
dock några sådana beskrifningar såsom för Johan
Henrich Cornelius’, hvars verksamhetstid infaller
omkring 1760—1798. Men han målade mest
blommor i urnor, små pojkbytingar med glänsande ögon
och lätta vingar på ryggen, insatta i ornamenterade
medaljonger och dylikt, fast han äfven målade
landskapsbilder och porträtt; då han fick privilegium på
tapetmåleri kallas han uttryckligen konterfejare.
Samtida med Cornelius var Johan Marshall,
sannolikt född af engelska föräldrar, sjökapten
Marshall och hans hustru Elisabet Williamson.
Marshalls "mästerstycke" målades för ett förnämt
adelshus vid Drottninggatan, men om det var
landskapet eller mytologien som fått vara modell kan ej
sägas, då hans mästareprof är oåterkalleligen
förstördt. Denne målare hade flera elever, bland hvilka
Anders Widblad fick göra en utländsk studieresa,
och Abraham Snack, en begåfvad men mycket
bråkig yngling, som vållade den skicklige och
tålmodige läraren den ena förargelsen efter den andra;
han var den värsta bråkstake som fanns i alla
Stockholms målareskrån.
Ibland kallas en tapetvåd för tafla, alltså en mindre
bit målad väf, icke afsedd att täcka en hel vägg.
1780 uppvisade sålunda Carl Fr. Christopherson en
sådan tapettafla för en samling tapetmålare, hvilka
ansågo den värdig att vara mästerstycke. De
tapeter. som i denna uppsats äro afbildade, äro sådana
"taflor" för stora till dörröfverstycken, för små att
för sig täcka en hel vägg och för fristående att
täckas sammanfogade täcka en stor väggyta. Men
de två Christophersönerna — de voro far och son —
voro för obetydliga för att man skulle kunna gissa
på dem som dessa tapeters mästare. — Såväl
ansikten som kroppar äro på dessa tapeter korrekt
tecknade och hvem vet, om ej den okände målaren
äfven konterfejade sina samtida i borgarkretsarna?
Det var ju så vanligt, att målaren både gjorde
porträtt, landskap och till och med vågade sig på
historiemålning. Så gjorde de båda Christman, far
och son porträttmålaren Carl Fredrik Swan och en
hop andra. Hvad Swan angår, sökte han så
porträttmålare han var, tilltånd att måla tapeter, och
fick det också. Med Christmans är det ju något
Berliner Tageblatts sista nummer. Jag klädde af
mig, lade mina kläder på en stol, läste en politisk
ledare i Tageblatt, släckte ljuset och somnade. Jag
har icke på länge sofvit så godt som denna natt.
Jag drömde också något mycket vackert, jag har
glömt hvad, men jag minns, ati jag vaknade vid ett
buller, ett sorl som af tusen röster. Jag satte mig
förskräckt upp i sängen, och till min fasa såg jag
flera hundra människor trängas vid min säng för
att få se mig. Man hurrade och skrek och viftade
med hattar. Poliser försökte hålla massan tillbaka,
men förgäfves. Med en snabb rörelse kröp jag ned
under täcket och genom ett hål i lakanet såg jag,
att en stor glasruta skilde mig från den jublande
folk högen. Jag hade gått och lagt mig i ett af
Wertheims skyltfönster. På en lapp i fönstret
stod: Fullständig sängkammarinredning med
Amor-säng 600 mark.
Jag fick ligga kvar i sängen under täcket i två
timmar tills man öppnade affären. Jag vågade ju
inte gå upp, ty då hade polismästare Jagow
säkerligen låtit häkta mig som ett oanständigt vykort.
Då jag berättat denna historia sade intervjuaren:
— Har denna historia verkligen händt eder?
- Nej, icke mig, men en historia behöfver icke
vara sann för att vara bra. Det är nästan bättre om
den bara är sannolik.
alldeles särskildt intressant, fast jag nu ej har
tillfälle att ingå i ärmare på deras historia. Familjen,
som för öfrigt hade sitt hus i närheten af
messings-slagare Brösells, var genomgående konstnärligt
anlagd, i deras verkstad vid Repslagaregatan målades
allt möjligt och bland deras elever märkes
åtminstone ett berömdt namn, porträttmålaren Olof Pilo.
Det urplock jag här gjort i listan på 1700-talets
stockholmska småmålare lämnar alltså fältet fritt
för gissningar öfver hvad dessa tapeters mäslare
måhända heta. Man kan gissa på Cornelius,
Marshall eller någon af dennes elever; och lika gärna
kan man anse dem utgångna från den Christmanska
verkstaden, ty Christman d. y:s änka skötte i mår ga
år svärfaderns och makens yrke, med sin måg
målaren Korn som ledande arbetskraft. Namnet Carl
Fr. Swan är ej heller uteslutet ur raden på dem som
kunna antagas hafva målat dem. Annat än
gissningar kan det dock tyvärr icke bli, ty dessa målare
voro anspråkslöst folk, som inte ritade sitt namn i
tumshöga fantastiska bokstäfver i hörnet på det
porträtt, den historietafla, den mytologiska eller
herdetapet de målade. De flesta af dem lefde för
dagen och, med få undantag, dogo i fattigdom.
Möter man deras namn i gamla papper, är det
mestadels i samband med gesäll- eller mästareprof, med
yrkesgräl dem inbördes emellan eller med
antecknande af lärpojkar. Hela deras vackra konst var
anonym och var i långa och många årtionden totalt
förgäten. Det har varit mig ett stort nöje att draga
dem och deras tapeter fram ur glömskan.
De tapeter som funnos i n:r 17 Hornsgatan sitta
nu på väggarna i fru Widerströms sal, i hennes hus
Götgatan n:r 5. Fru Widerström var omtänksam nog
att låta flytta dem ur sin dåvarande egendom, för
att de icke skulle rifvas i trasor då byggnaden
refs ned. Det har varit den vanliga gången
till förintelse för mässor af dylika gamla konstverk,
hvarmed 1700-talets stockholmare älskade att pryda
sina hem. 1 sin nuvarande omgifning af gamla,
stilfullt snidade mahognymöbler väcka de tanken
på en tid, hvars människor kanske voro mera
hemkära än nu, en tid, då utländskt modekrafs och
godtköpsgrannlåt betraktades med misstroende och
då folk satte en ära i att se sina hem prydda med
alster af inhemsk konstflit, gedigen och smakfull.
- 412 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
