Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 31 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Men gift dig för all del icke så att du kommer bort
från Moosheim.
— Från Moossheim vill jag heller inte, försäkrade
Therese.
En gammal klocka i salshörnet slog sju slag, som
klungo sällsamt starka i kvällstystnaden. Vi reste
oss.
— Ni stannar här en tid, inte sant? frågade mig
Therese.
— Tyvärr måste jag resa redan i morgon.
— Så fort färdig med Moosheim? Ni kunde
gärna stanna. Här trifvas alla, och ni skulle säkert
också trifvas. Er vän har ibland talat om er. Vi kunde
göra spatserturer tillsamman.
— Följ hellre med till Italien!
Therese skrattade med breda, hvita tänder,
kastade en snabb blick på min vän, blef åter allvarlig
och sade lågt och enkelt:
— Från Moosheim kommer jag aldrig.
På vägen till värdshuset frågade jag försiktigt min
vän, om hans hjärta icke hade en viss svaghet för
den unga flickan.
— Har haft, sade han. Mitt hjärta har varit som
ett’ droppande vax. Men sådant öf vervinner man här.
Värdshussalen hade långa, blankskurade furubord,
mörknade hjorthorn i taket och rappade nakna
väggar, mot hvilkas hvithet de kringsittandes hufvuden
karaktäristiskt aftecknade sig. Det var mest
ensamma, allvarliga män, som sutto hvar för sig vid
o-lika bordsändar, målare och diktare, som lefde i den
lilla staden. Alla hade något visst tillbakadraget och
i förtid åldradt öfver sig, ett vemodsdrag som
samtidigt vittnade om frodigt inre lif. Det var som ett
stilla brödraskap.
— "Qrüss Qott", hälsade de vid vårt inträde.
När vi tagit plats, sade min vän:
— Af alla dessa män finns knappast någon som
är född i Moosheim. De äro från skilda väderstreck,
ha kommit hit någon gång och stannat. Luften är
god att arbeta i. Den lär icke vara särskildt bra
för hälsan, men den gynnar andligt arbete, den är
anregend, som vi säga.
Jag nickade. Det var något i stämningen, som
betog, något världsfjärran, en karg idyll bortom
idyllerna. Kanske jag likväl borde stanna en tid...
— Ni, herr Heinrich, hur länge har ni bott i
Moosheim? frågade min vän en af de närmast sittande.
Denne såg upp, försänkt i djupa tankar öfver
ölkruset, och när han svarade, riktade han sin blick
mot mig, det främmande ansiktet.
— Hur länge? Mycket länge. Jag räknar inte
med år. Men vänta, tolf–-tretton år blir det
i oktober.
— Min vän här har kommit i dag och säger, att
han skall resa vidare i morgon. Är det inte
underligt?
— Ni stannar nog, sade mannen med ölkruset.
Jag ser på er, att ni hör hit.
Närmast disken satt ett lag högröstade bönder,
och den grofva dialekten rullade sömnigt genom
lokalen. Då och då skramlade en vagn förbi på
torgets stenläggning därutanför, och pelargonerna
skälfde till i sina fönsterkrukor. Så var det denna kväll
och så hade det varit alla kvällar och så skulle det
vara i många mansåldrar. Här var intet som störde,
intet obehörigt, som söndersliter tankens och
drömmens tålmodiga spindelväfvar. Här är staden, hvars
ljusstrålar bygga en bro till evigheten. Hvarför
resa, hvarför jaga från stad till stad och öfverallt
lämna något kvar af mig själf, ett stycke bortslarfvad
hjärtekraft och längtan? Hvarför söka ett äfventyr,
hvars färg likväl endast är återglansen af mitt eget
upptända blod? Det mesta är ju dock vemod.
Vi gingo nedåt gatan och kommo till det hus, där
min vän bodde. Helt nära brusade en kvarnbäck,
jag stannade vid broräcket och lyssnade. Min vän
gick in till sitt, och strax därefter tändes lampan i
hans atelier. Jag insöp med alla sinnen
omgifning-ens nattliga frid. Här har du allt, hvad du behöfver,
tänkte jag. Här är kvarnbäcken, till hvars friska
sorl jag kan lyssna, när melankolien sitter för hårdt
åt. Däruppe ligger värdshuset med det svarta ölet,
som är grubblarnas dryck. Ett stycke därifrån bor
Therese, som jag kanske skulle komma att hålla af.
Och ännu ett stycke längre bort ligger
kyrkogården, där jag en gång kunde sofva så välsignadt
bortglömd af alla människor. Ja, Moosheim har sin
stilla lockelse, och här kunde jag kanske nå den
lycka som består i frihet från önskningar.
Jag somnade in vid kvarnbäckens svala vaggvisa.
Och nu drömde jag en underlig dröm.
Jag drömde, att det åter var en dimmig kväll, och
att jag steg ensam in i värdshuset. Det var skumt
i portgången, men jag grep likväl vanemässigt rätt om
dörrklinkan. Därinne var salen tom, endast uppe i
hörnet, nära ugnen, satt en ensam, gråhårig man,
som jag icke kände. Han hade en grå pellerin öfver
axlarna och tycktes frysa. Då och då sade han
halfhögt något för sig själf, och när jag satte mig
midt emot honom nickade han vårdslöst bekant.
Rosa, skänkjungfrun, kom fram och ställde ett
ölkrus framför mig; när hon gått, sade min
bordsgranne helt omotiveradt:
— Känner ni Therese?
— Jag har träffat henne en gång, svarade jag
dröjande och med afsikt något förbehållsamt.
— Vi voro gifta en gång, fortsatte han. Det
varade i sju år, så skildes vi, och nu är hon omgift
med en kusin, som äger ett stort rödgarfveri.
— Ni skämtar, sade jag. Therese är ju knappt
mer än tjugo år.
Den andre skrattade till.
— Jag skämtar verkligen inte. Det var ett svårt
missgrepp af mig, detta äktenskap. Men jag kände
mig ensam på den tiden. Det är nu snart aderton
år sedan.
Jag stirrade på den underlige mannen, han måste
vara en dåre, förmodligen en känd, ofarlig och
populär dåre i Moosheim. Men jag ryckte till, ,när han
i vänlig ton fortsatte:
— Ni tillåter kanske, att jag talar ert språk, så
godt jag nu minns det. Vi äro nämligen landsmän,
min herre.
Med en djup suck fortsatte han nu på mitt språk:
— Jag kom hit en vacker februaridag för tjugo
år tillbaka. Jag hade en kär vän här, en målare som
nu är död. Han tyckte jag skulle stanna, fast det
egentligen var min afsikt att dagen därpå fortsätta
till Italien. Så blef jag här. För alltid.
Det var som om mitt hjärta skulle stanna. En
vild ångest grep mig, och jag stirrade honom rakt
in i ansiktet. Och nu såg jag, nu kände jag igen.
Mannen framför mig var jag själf, jag själf! Jag
upptäckte mina egna drag i hans, endast mera
fårade, genomplöjda af ensamhetens sorger. Likväl
låg det samtidigt ett sken af anspråkslös lycka
öfver hans panna, och den barnsliga frid som
människan får, när hon är sitt öde underdånig. När han
märkte min sinnesrörelse, log han lugnt, och detta
leende var som höstsolen på en graf:
— Ser jag verkligen så gammal ut? sade han,
liksom för att besvara mina tankar. Och likväl är jag
mycket äldre än mina år.
— Och hvad har du uträttat, hvad har du gjort
under alla dessa år? stammade jag efter en stunds
tystnad. Ditt lifsverk?
Forts, å sid. 432.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
