Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 21 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
torde endast ha varit vårt respektingifvande yttre
(med gevär, pistoler, patronbälten och knifvar) som
bibringat röfvarna den tanken att ett öfverfall på
karavanen ej skulle löna sig. Vi anlände nämligen
efter 5 dagar gudskelof helbrägda till staden
Yen-An-Fu. Dessa dagar hade vi emellertid mött många
skaror af beväpnade desperadoes, men en blick på
våra moderna gevär och revolvrar, som vi alltid
höllo färdiga, tycktes lugna deras känslor.
1 Yen-An-Fu (i midten af Shensi) undsattes och
medtogs mr och mr:s Borst-Smith med en liten
baby. På vår väg söderut passerades kanske det
mest farliga territorium på vår färd.
Röfvar-förbundet Ko-Lao-Hui hade allt i sin makt till och med
tillsättande sina män på ämbetsmanna- poster. Flyende
mandariner försökte sälla sig till vår karavan,
därigenom ökande vår risk. Vid Lo-Chuan-Hsien (en
stad) kom en stor skara beväpnade män oss till
mötes; vi trodde det nu ändtligen skulle smälla och
det gjorde det också — men det var endast salut.
Folket hade fått för sig att 2,000 man europ,
trupper voro i annalkande och ville stryka oss medfjälls!
Men icke så vid den nästa staden I-Chun; när vi
nalkades, smälldes stadsportarne igen, 100-tals
beväpnade män strömmade upp på muren, en kanon
riktades mot oss och det var endast genom vår
kaptens, mr Sowerby’s rådighet och mod som
underhandlingar kunde inledas och genomföras. Den
natten hade vi mycket sträng vakthållning så länge
mörkret varade.
Strax söder om denna stad stannade vi en dag
för att fira julafton. Skall väl någon af deltagarne
glömma en sådan jul firad midt inne i fiendeland?
Emellertid arbetade alla friskt för att tillaga en
ståtlig julmiddag på 11 rätter och glädjen stod högt i
tak. Palmer och jag hade ridit 40 kilometer etter
en julgran och som ingen yxa fanns, sköts granen
af med revolverskott!
Tre dagar senare anlände karavanen till Si-An-Fu,
Shensis hufvudstad, hvarest expeditionen blef
mycket glad att se en stor skara missionärer, väntande
på att blifva eskorterade till kusten. Många
allvarliga diskussioner höllos för att utreda hvilken väg
skulle blifva bäst; men som en väg var lika farlig
som en annan beslöts att slå in en riktning rakt
mot öster mot järnvägen vid Honan-Fu.
I Si-An-Fu sågo vi förfärliga spår efter
revolutionen: hela mandschustaden nerbränd, många ben och
dödskallar efter de 15,000 som nedhuggits. Svenska
skolans ruiner besöktes och det var ohyggligt att
se de märken i muren där de stackars instängda
försökt gräfva sig ut (se bilden) innan de mötte sin död.
En väldig karavan, flera hundra meter lång,
ringlade sig nu mot kusten. Med kineserna var det
135 personer, 90 djur (se bilden). Att eskortera en
dylik var ingen lätt sak, men vi delade vår lilla styrka
i ett avant-garde och ett arrière-garde, Sowerby tog
befäl öfver det förra och jag öfver det senare.
Situationen var nu sådan att dagliga strider ägde
rum just på den väg där vi skulle passera, mellan
kejserliga och revolutionära trupper.
En dag när vi närmade oss stridslinjerna, skulle
Sowerby och jag rida förut för att arrangera
karavanens "genomfärd, men åsvnen af den revol. armén
i full flykt och granater som exploderade öfver deras
hufvuden, tvungo oss att vända om och varna
karavanen. Vi fingo denna hastigt in i ett värdshus
och sedan sattes alla man på vakt vid dörren när
den vilda mobben strömmade förbi. Nästa dag,
medan jag tog vård om karavanen, redo Sowerby och
Keyte fram och arrangerade vår genomfärd genom
bägge stridslinjerna. — Vi hörde sedermera att
svenske ministern Wallenberg i Peking genom
Yuan-Shih-Kais förmedling och order mycket underlättat
detta rätt seriösa problem.
Efter några dagar anlände vi till järnvägen, där
genom Britiske ministerns hiälp ett extratåg stod
färdigt att föra karavanen till Peking.
Vi hade eskorterat ut 13 svenska och 19
engelska missionärer. Hvar och en af medlemmarne fick
sedan följande skrifvelse från Svenska och
Engelska Legationens ministrar:
Peking, January 18:1912.
A de C. Sowerby, Esq.
Sir,
We beg that you will accept for yourself and will corney
indi-vidually to Messrs Nyström, Long, Evans, Warrington,
Denver-Jones, Fairburn, Keyte and Palmer, our heartfelt thanks for the
valuable serice your party has rendered to the British and Swedish
Governments by undertaking the expedition for the relief of the
missionaries in Shensi. — We have kept our Governments as
fully informed as possible of the progress of your expedition, and
now that we have the pleasure of welcoming your safe return
with the parties rescued from different parts of the provinces we
shall not fail to express to our Governments, as we désiré to
express to yourselves, our appreciation of the coarage and
devo-tion, which have enabled you and your companions to carry your
undertaking to a successful conciusion. We are, Sir, your
obe-dient ser vants.
Sign ed
./. N. JORDAN G. O. WALLENBERG.
KOMPOSITÖREN, för hvar s dag af bo bergman
OMPOS1TÖREN låg och sof middag.
Hans ansikte var gult och
gammalt, med säckar under ögonen och
repor och streck. Men nu gled ett
ljus öfver detta ansikte. Han
vaknade. Han brukade alltid känna sig
olycklig, när han återfick
medvetandet. 1 dag hade han en
besynnerlig känsla af välbefinnande, nästan lycka, fast
han på samma gång erinrade sig alla sina
bekymmer och fast dagen bara medfört nya förtretlighéter.
Han tyckte att han sväfvade öfver allting. Han
var illuminerad invärtes som en liten bondkyrka på
julottan. Och plötsligt började det spela i
bondkyrkan, men det var icke något spel af människors
händer, det var ett spel som lyfte taket och kom
väggarna att darra och de döda att vakna. Jag är
en eländig klockare, tänkte kompositören och fick
tårar i ögonen. Bröstkorgen arbetade som en bälg.
Han måste ha luft, och han kastade på sig
ytterkläderna och gick ut.
Samma märkvärdiga känsla af frigjordt och
tyngdlöst lif bar honom. Hans steg voro lätta som för
tjugo år sedan. En enda sak oroade honom, och
det var att allt detta i bröstet som var lågor och luft
och osynliga strängar och som höll på att forma
sig till ett motiv, att allt detta skulle öfverge
honom lika fort som det kommit. Han var femtio år,
och då är man rädd om idéerna som om kärleken.
De äro sparsamma med sina visiter. Och det är aldrig
så lätt att förlora dem som när man inte har råd till det.
Trettondagsaftonen stod tung och snöig öfver
Djurgårdsbrunnsviken, som gick öppen med
bläcksvart vatten. Men markerna voro hvita, och i
lyktskenet föllo lösa flingor. På Hasselbacken var det
dödt. Det satt en sångare i brons därinne och teg
med stela fingrar på lutan och ihjälfrusna melodier.
Kompositören dref ut på slätten. Här lågo
nöjes-etablissementen som upplysta glaslådor,
automobiler väntade, enstaka par döko upp ur mörkret och
försvunno igen. Från sjön läto ånghvisslorna som
förkylda strupar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
