Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 21 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERSUCCÉS.
EMIL HILLBERG,
(direktör John Anthony.)
Med framförandet af det moderna
engelska sträjkdramat "Kamp" af John
Gals-worthy har Dramatiska teatern vunnit en
osedvanlig framgång, både inför kritik och
publik. Att den senare måste gripas af de
spännande skildringar som lefvandegör
tragiska brytningar mellan arbetsgifvare
och arbetare är själffallet, men också
kritiken framhåller att detta stycke är det
yppersta som någonsin är skrifvet i sin
Han fortsatte vägen förbi Bellmansro, och det blef
tyst och tomt omkring honom. Skogen drog ihop
sig och vidgade sig med hvita gläntor, och från
grenarna föll snön. Det var musik i detta, en
tystnadens musik, en underlig mjuk rytm i allt, som
han kände utan att höra. Något svarade inom
honom. Och ännu bar han ljuset i sin själ och det
tog sig alltjämt. Men han såg det liksom bara
glimtvis, genom en dörrspringa eller ett nyckelhål.
Han måste få upp dörren. Han måste stå i det
strålande rummet, det var därifrån musiken kom, där
fanns allt som gjort honom godt eller illa i världen
och där gjorde det onda inte längre ondt, allt var
sammansmält i en högre enhet, allt fick sin
förklaring, allt blef musik. Han tyckte att han låg på
knä framför denna dörr och tiggde och bad. Men
han hade glömt sitt Sesam. Han kom inte in.
Ljuset i nyckelhålet bleknade och musiken ljöd
längre bort. Det gick en ensam man på
Djurgårds-vägarna och frös. Vid en krök af vägen såg han
plötsligt ett sken komma åkande på marken och
hann nätt och jämnt ner i diket, innan en bil
rusade förbi. Den var upplyst. Två ansikten lågo
lutade mot hvarandra. Mannen i diket blef stående
och såg hur lyckan for i väg med ljuset till
för-ridare; men bakom slöt sig mörkret i spåren.
Han arbetade sig upp på vägen igen. Benen
värkte, han var dödstrött och ändå hade han inte
gått mer än en timme. Men under denna timma
tyckte han sig ha genomlupit sitt lif på nytt och
IVAN HEDQVIST,
(arbetareledaren David Roberts.)
genre, inom ju hvilken bl. a. äfven Gerhard
Hauptman gifvit "Väfvarne". Spelet var
genomgående godt och pà några händer
utomordentligt, främst Emil Hillberg som
bolagsstyrelsens ordförande och heir Ivan
Hedqvist som arbetareledaren, skapelser
af sällspord kraft. Fröken Tora Teje
väckte uppmärksamhet genom sitt väl
genomarbetade, intelligenta spel.
TORA TEJE, (proletärjlicka)
på nytt blifvit narrad eller kanske tvärtom fått
visshet. Det var ingenting mera att göra. Det som
hade varit kom inte tillbaka. En människa är inte
outtömlig. Han hade kanske tagit slut litet förr än
som strängt taget hade varit nödvändigt, men det
betydde ingenting. Och för tillfället längtade han
bara efter en soffa och något varmt i pälsen.
Han gick in på Bellmansro och drack glögg. Det
var tomt i kaféet. I ett hörn stod en julgran och
i ett annat hörn stod en kypare och kurtiserade en
uppasserska genom att spaika henne på smalbenen.
Allt andades helg. Spriten värmde, och
kompositören fann sig plötsligt sitta och klottra noter på
bordsskifvan. Något hade kommit tillbaka inom
honom, han uppfångade åter det där ljuset i
dörrspringan, han fick papper och han skref. Det hettade i
tinningarna. I salens spegelvägg såg han röken från sin
cigarr stiga lodrät som från ett Gudi behagligt offer.
I ett enskildt rum stiax bakom honom slog någon
an ett par pianoackord. Kompositören svor; nu var
det borta, hans eget. Han gjorde sig redan i
ordning att gå, när en mansröst tog upp en romans
därinne. Han kände igen en komposition af sig
själf och han blef nyfiken. Det var en besynnerlig
kväll. Allt det gamla dök upp och ville ha tag i
honom. För öfrigt var det inte så gammalt det där,
bara några år. Hur såg hon ut nu, den lilla kvinnan?
Hade hon ännu fått en svart tand för alla sina
lögner? Nej, hennes tänder voro hvassa och hvita,
hennes läppar mjuka, och var fortfarande uppfylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
