Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 21 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1IVAR 8 DAG
af djäfvulen som fader Hieronymus säger. Hon hörde
Vill dem som konservera sig genom att följa sin natur.
Romansen var impregnerad med henne. Nu
tystnade den; en klocka ringde. Mannen i soffan
bet samman tänderna och önskade sig lifvet eller
döden, han visste inte riktigt hvilketdera. En enda
kvinna uppfyllde hela hans varelse, plånade ut
allting annat, "alla andra kvinnor, alla andra tankar,
sög hans blod som månen suger hafvet, kom honom
i en hast att blekna af femtioårens förbittrade och
glädjelösa lidelse.
En chaufför steg in i salen. Han var nersnöad
och blåröd i synen.
— Jag skall säga till, sade en af flickorna.
Om en stund kom ett ungt par ut ur det
enskilda rummet. Damen vände sig åt disken och
nickade farväl utan att observera mannen i soffan.
Men han såg henne. Han såg de smala kinderna,
blanka af kyssar och vin, de fuktiga ögonen, den
fuktiga munnen, det svarta håret under
vintethuf-van, och han ville rusa upp och ta henne ifrån den
andre. Hon var hans, han hade prioritetsrätten, han
älskade henne, han hade aldrig älskat någon annan.
Situationen förvånade honom inte det minsta.
Allt spökade på trettondagsafton. Han behöfde bara
kalla på det, så kom det. Nu föll dörren igen om
paret och en bil rullade bort. Men han var inte
ensam längre. Han flyttade sig in i rummet där
hon suttit nyss, och hon var kvar där ännu. Hon
var kvar i parfymen som sväfvade i luften, och när
han lutade sig mot soffryggen inbillade han sig
känna doften från hennes hår. Hela rummet med
sin chambre separée-atmosfär var fylldt af henne.
Och på pianinot låg hans romans i en hög
tummade och nerspillda noter.
Det var den gamla kärleken som fått hjälpa
hennes nya. Kvinnorna kunna känna en pervers lust
pä dylikt. Det är att småle öfver sin älskares axel
mot ett minne, en dröm, en annan man. Hade hon
tänkt på honom, medan den andre sjöng? Eller är
det sannt att ingenting är så dödt för en kvinna som
en död kärlek? Han satte sig till tangenterna. Det
gick i alla fall att älska hvarandra efter den där gamla
romanshurran! De borde vara honom tacksamma.
Men omärkligt gled spelet öfver i något större
och högre, i det som tonat inom honom därute i
snön och mörkret och tystnaden. Han frågade och
svarade sig själf. Han piskade sitt begär, jagade
sitt lidande ner i basen där svartsjukan låg och
mullrade som en bortdöende åska, och solen kom
fram igen och himlarna öppnade sig blåa och stora
och det sopades en skur af toner som dropp från
gräs och blom. Långsamt löstes hans inre. En
klarhet omhvälfde honom, och han tyckte att han
några ögonblick såg ända till botten af sin själ som
genom ett kristallrent vatten. Han behöfde inte
längre ligga på knä framför en stängd dörr. På vid
gafvel sprang dörren upp, och han stod midt i
ljuset. Han var då inte slut. Han kunde skapa ännu.
Han sprang mellan sitt papper och tangenterna, och
ingenting annat fanns till för honom än denna stora
lysande visshet att han kunde, att nåden var öfver
honom, att motiven blommade upp under hans
fingrar, att det lilla kaférummet vidgade sig, att
kvinnoparfymen blåste bort och att hon, som han
älskat, inte var kvar längre.
Han hoppade till vid en knackning på dörren.
Det var uppasserskan.
— Förlåt, men det är herrskapet som var här
nyss. Damen har förlorat ett örhänge, en pärla. Hon
tror att hon tappat den här, och om det ginge för sig...
Innan han hunnit hämia sig, stod en ung man i
rummet. Han bockade sig litet förläget. Han var
mycket ung. Ja, om det tilläts. De skulle inte
hindra länge. Det var nog i soffan, och återigen
gled det förlägna leendet öfver hans drag. Men
kompositören satt bara och stirrade. Han stirrade
förbi den unge mannen på ett litet kyligt och friskt
ansikte, bitet af vinden, nerstoppadt som en
ömtålig frukt i pälskragens dun, och i detta ansikte
sutto två stora, fuktiga ögon och i ögonen flaxade
blicken som en skrämd fågel. Han kände hur han
bleknade. Blodet rusade till hjärtat; det var
besynnerligt att han aldrig kunde se den där människan
utan att få hjärtklappning. Själf hade hon fattat
sig på några sekunder och log artigt och obekant
mot sin gamle älskare.
— Var så god, slapp det ändtligen ur
kompositören. Han flyttade sig från soffan och de började
leta. Det skall vara maken till den där, kan jag förstå,
— han pekade på en pärla i hennes högra öronsnibb.
— Ja, sade hon.
— En vacker sak.
— Det är ett minne, och som sådant har det ju
sitt värde.
Deras ögon möttes. Jag minns inte hur mycket
det kostade, tänkte kompositören, det var i
Köpenhamn, det var en rolig tid och nu är den slut. Och
han började åter gräfva i soffan. Den unge
mannen letade också; det tysta, generade leendet var
förbytt i en förargad min.
— Du har tappat den i bilen, sade han retligt.
— Vi såg ju efter.
— Här, ropade kompositören plötsligt. Pärlan
låg i hans hand. Han hade hittat den på mattan.
— A, tusen tack...
— Tillåt att jag sätter den på sin plats. Är det
för mycket i hittelön?
Hon kastade en liten snabb blick på sin
följeslagare. Han såg ut som en saltstod. Då fick hon
en glimt i ögat och vände sig till kompositören.
Och den gamle älskaren fäste sin egen gåfva för
andra gången i det lilla örat, som mottagit så många
kärleksord och så kvickt skickat dem ut genom
det andra. Han såg in i hennes ögon och hans
fingrar darrade.
— Så där, sade han galant.
Och han bugade sig och den unge mannen
bugade sig och såg så komisk ut att kompositören
tyckte riktigt bra om honom. Det var bestämdt
en hygglig gosse, men naturligtvis skulle hon
förstöra den också. O Eva, Eva...
När de gått, satte han sig åter till instrumentet.
Han var munter och upplifvad, ingen kärlek längre,
inte heller det där stora och mörka från vandringen
i snön, ingen ensamhet, Han spelade en grotesk,
medan han tänkte: i morgon har jag bref från henne
och där står det att hon älskar mig och att hon
aldrig kunnat glömma mig, och var det inte
besynnerligt med den där pärlan i alla fall? Var det inte
Quds finger? Inte kunde allt det gamla vara dödt?
En grotesk var allt sammans. Och han var en
gammal treflig herre, som kunde roa sig skapligt
med sig själf och andra och som förresten inte
begärde så mycket. Nu gick han hem från ett litet
utvärdshus med en komposition i hufvudet och
rockfickan. Han fick reda upp det hela i morgon.
Det var kanske trollguld och rann bort som sand
mellan fingrarna i dagsljuset, men sådant där hade
händt förut och han tog icke lifvet af sig för den
sakens skull. Konsten var trolös som en vacker
kvinna och sökte ständigt nya älskare. Och när
man blef gammal hittade man inga andra pärlor än
dem man själf en gång skänkt bort, och som den
trolösa smyckade sig med till glädje för andra, men
sällan till glädje för gifvaren.
- 477 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
