Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 28 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1IVAR 8 DAG
skämta, ja, hennes egna direkta ord! Det är ju
upprörande! Man lefver tillsammans med dem hela
deras lif, man talar, man byter åsikter, man ger sig
själf med alla sina svagheter, inte för att man är
talträngd, utan för att man vill ha ett slags rätt till
deras förtroende, deras sannfärdighet, och så är det
sken och bedrägeri alltsammans! Åh fy! Åh fy!
Johannes svarade ei. Han var ju en man, och
männen ha intet svar på kvinnornas utbrott. Men
för egen del grep sorgen honom, och skammen.
Han sade:
— Möter jag Casimir någon gång skall jag slå
honom i ansiktet.
I detta nu tyckte modern att det låg en glimt af
vänlighet i situationen. Ty Johannes’ yttrande var
så ungt, det var en gosses ord, en gosse som läst ■
romaner bland allt annat som han, bevars, tagit del af.
Hon gick till fönstret och såg ut mot den
tindrande natthimmeln.
Men då Johannes fortfor, skymde verkligheten
bort all ljusning. — Det är väl inte troligt, att man
träffar herrskapet så snart, sade han.
Esther hade rest, rest till Polen med Casimir,
eller hon hade dock följt honom till Enghein, och
nu var natten där med sina många timmar och
känslolösa stjärnor.
— Min Esther, min Esther! jämrade det i modern.
Så lätt går då ett barn förloradt...
— Förloradt! Och som ett svar på hennes tankar
sade Johannes:
— Hon kan helt enkelt inte komma hem efter
det här.
Moderns blickar fingo intet fäste.
— Nej... nej... det kan hon inte!...
— År får gå, många år, innan det kan plånas ut,
sade Johannes.
Det var hela tiden en röst i moderns inre, som
då och då grät: Esther, min lilla Esther! — Men
hon medgaf:
— Nej, det är naturligt, hon måste stanna ute ...
— Men hvad i guds namn ska vi säga åt dem
t!är hemma? undrade Johannes. Alla människor
kommer att trötta ut en med frågor.
— Vi får säga... vi får säga att hon blif v t
erbjuden någon anställning. Och det behöfver inte
vara osanning, det kan hon ju få.
— Den uslingen! sade Johannes.
— Ack, en sådan natt det blir igen! bröt modern
ut. Jag tar ett sömnpulver, jag vill inte ligga vaken,
allt får så fruktansvärda former i mörkret.
— Ja, det är väl bäst vi söker sofva, sade
Johannes. Nu lönar det sig inte längre att sitta och vänta.
Han kysste sin mor och gick.
Modern redde sin bädd och klädde sig för natten.
Lampan får brinna en stund, tänkte hon, jag
släcker inte förrän pulvret börjar verka. Men redan nu
tyngde ögonlocken, och sömnen lindade sitt dok
kring pannan.
Låset vreds upp och Johannes stod där igen.
— Mamma, jag kom att tänka på en sak: Det
kanske lät som om jag visste något ofördelaktigt
om Esther, men i så fall var det ett misstag!
— Men du tror henne om ondt, svarade modern
kärft, ty hon tyckte iila om att bli störd då hon
beredt sig att sofva.
— Jag tror henne inte om mera ondt än andra...
— Och jag som hade föreställt mig att du satte
henne öfver alla andra!
— Det har jag kanske gjort... Men var inte
orolig nu, mamma, ingenting blir bättre af det. —
Johannes gick.
Nu hade modern åter blifvit vaken. Hon låg och
såg i en dimmig dysterhet på lågan.
Klockans visare hade skridit långt fram.
I ett nu hördes snabba steg i sanden, och lätta
naglar rasslade på fönsterrutan.
Esthers klara stämma signalerade: — Mamma!
Modern sprang upp på tegelgolfvet, ut i entréen
och öppnade glasdörren. I halfljuset, som genom
den hvita gardinen föll ut från lampan, stodo två
unga flickor. Esther, som hennes hjärta ropat efter,
ocn Henriette, den polska studentskan som hon
aldrig sett.
Modern slöt sina armar omkring dem, och så
stodo de alla tre, blandande sina kyssar. Modern
skrattade af lycka, men kunde inte längre återhålla
sina tårar, Esther log och hviskade små glödande
och innerliga ord, och den polska flickan blef
hänryckt af all denna värme.
Hon berättade på sin svindlande franska att Esther
velat ha sitt telegram mera detaljeradt, men blifvit
utskrattad af henne och Casimir, att Esther sedan
varit ledsen, därför att hon förstått hur orolig
modern skulle bli, och att Henrieite nu följde Esther
midt i natten för att madame skulle inse att intet
ondt kunnat hända hennes dotter.
Modern svarade blygt: Je suis bien touchée de
votre bonté, och då logo de alla tre.
Henriette tog farväl. Modern och dottern kysste
hvarandra om och om igen, det var som de hållits
skilda många mil och långa år. De skulle just
vända in i rummet, då de märkte att Henriette
kommit tillbaka..
— Ack ja, sade Esther, jag har burit hennes
kassa i min väska. Och hon räckte Henriette ett
två-francsstycke.
— h, den lilla polska flickan och hennes
stackars två små francs, sade modern beklagande. Och
nu skall hon ut i mörkret och ända ner till Quartier. ..
— Det är så lugna trakter, sade Esther flyktigt,
ty allt hennes intresse sköt nu Johannes till mötes.
Han hade af ångest legat vaken och ej ens befriat
sig från kläderna, allt hade han hört, och olikt sin
vanliga ridderlighet lät han Henriette gå ensam. —
Man har haft nog med obehag för de där
människorna!
Sinnesrörelsen hade satt sina spår i hans drag,
det fanns något mjukt och omblandadt hos honom
och ögonen voro endast pupiller.
Ester kastade sig till hans bröst och med en slags
jublande gråt snyftade hon: — Inte kunde jag veta
att ni brydde er så mycket om mig! Att ni varit
ängsliga för mig. Jag får ju gå och komma utan
att någon frågar efter mig!
— Det är ju inte tillåtet att fråga nutidens barn,
sade modern, svagt förebrående. Ni ska ha reda
på hvart jag tar vägen, men om jag frågar er
anses det ogrannlaga!
— Lilla mamma, så hon säger! — Esther lät sina
tänder blänka. Men står hon inte där med bara
fötterna — i säng med sig!
De samlades hos modern, och Johannes hämtade
vinet.
— Jag vill ha pappas porträtt hit också, sade
modern.
— Esther kröp upp i bädden och satte sig på
fötterna för att inte frysa.
Berätta nu, bad modern, hvad är Enghien för något?
— Vet ni inte det, småttingar? Det är en
badort en liten bit från Paris, och där finns en stor
lokal för spel. Roulette, begrips. Casimir hade fått
för sig att han skulle vinna — han har ett system.
Och mycket riktigt hade han också skrapat ihop
tvåhundra francs, som jag tog i förvar och sa att
vi skulle fara hem. Men tror ni han lydde? Nej,
han gaf sig inte förrän han förlorat det och sextio
- 492 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
