Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 2 juni 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRE JACK.
FÖR H. 8. D. AF ANNA LENAH ELGSTRÖM.
Det är en känd sak att då man är tillsammans
med sjöfolk får man höra underliga ting och att det
är mycket lärorikt att umgås med dem. Och här
voro nu sex stycken — kaptener allihopa, två
gamla opiesmugglare, tre käcka brasiliefarare och
en f. d. hvalfångare, som lagtupp och nu lefde som
rentier (i Fiskebäckskil för att ändå kunna få se
litet vatten) — samlade till ett mycket lifligt
samkväm på den sistnämndes veranda.
Alla voro de i hög stämning och dansade nu en
svindlande slängpolska med sina gemensamma
minnen öfver hela jordklotet. Ty alla voro de gamla
vänner och öfverallt hade de träffats. Tid och rum
tycktes icke existera för dessa hafsstrykare. Jag
satt tyst och hörde nära nog andlös på — än ryckt
ned till Java än till Norra Ishafvet — grufvande mig
öfver att inte kunna vara på bägge ställena på en
gång, d. v. s. att icke på en och samma gång hinna
höra på alla de historier, som korsade hvarandra
i luften.
Bredvid mig ljudade den ene gamle smugglaren
till den andre om Nova Scotiamännens rysliga tid.
Men knappt hade jag vändt öronen till deras
ordström, som forsade af blod och krasade af knäckta
skallar. — Minns du, Åsberg, när vi togo hyra med
Quibeck-Pete på Mary-Ann och l:ste styrmannen
stodinnanför relingen då vi kommo jumpande ombord
och slog oss i däck med en koffernagel hvartefter
vi kommo, som en liten välkomsthälsning, bruklig
på stället? — så hörde jag från sydamerikanarnes
samtal det lockande namnet Paisandoo och
öfvergaf tvärt Quibeck-Pete och hans koffernagel för
att lyssna till den rörande historien om den gamle
danske kocken, som kapten Unge och Jack
Bamberg träffade ombord på briggen Clifford på La
Platafloden och som berättade för dem att han för
22 år sedan varit polismästare på Sankt Thomas
men blifvit skadad vid ett negerslagsmål så att han
måste ta permission för att resa till Europa och
sköta sin hälsa. — Och den resan räcker än! slöt
han melankoliskt. De påpekade då att han för
tillfället icke befann sig i Europa, hvarpå han
anförtrodde dem att han fått motvilja mot den världsdelen
på grund af några spelbanksskandaler, i hvilka han
blifvit inblandad under första tiden af sin något
långa permission.
— Minns du det, Jack? Men Jack Bamberg, den
yngste i laget, en bredaxlad 30-åring med svart hår
och underligt tungsinta, grå och goda ögon satt
och talade om en af sina egna historier för den
gamle hvalfångaren. I likhet med polismästaren på
Sankt Thomas befann han sig icke heller i Europa
med dem. Jag uppfångade namnet Port Said och
lystrade till ty det är nu en gång så att på det
stället händer alltid det underligaste af allt.
Och jag hörde också en underlig historia.
— Det hände på min näst sista resa då jag gick
som l:ste styrman på Mathilda från Helsingborg,
du vet. Jag hade aldrig sett Port Said förut och
da’n efter se’n vi var komna dit gick jag i land
med ett par, tre kamrater, styrmän från andra fartyg,
för att se på sta’n.
Framåt kvällen kommo vi gående på en af de
smala gatorna ner åt hamnen till, dit man inte gärna
går ensam — om man sätter värde på lifvet förstås.
Men vi voro ju 4 stycken och gingo arm i arm
upptagande gatans hela bredd, jag ytterst i kedjan.
På det sättet drefvo vi framåt, sopande kineser och
annat färgadt bråte framför oss som med en kvast,
skrattande och hemmastadda eftersom vi var så
pass många. Lyktorna började just tändas, lysande
så bleka och liksom förskrämda mot allt det blodigt
röda på himmelen. Ty solen höll just på att gå ner
och från hamnen kom skymningsbrisen, plöjande
sig väg likt en liten fåra af friskhet genom den
tjocka, stinkmde luften. Hemska, uppsvällda
kvinnfolk skreko åt oss från dörrarna, händer vinkade ur
källargluggar — jag kan ännu se det när jag vill —
Anna Lenah Elgström. När Anna Lenah
Elgström förlidet år debuterade med novellsamlingen
Gäster och främlingar
hälsade man i debuten
en ny och säregen
författarepersonlighet med
brinnandeoch väsentliga
lifsfrågor på sitt
program.
/ vår har den unga
författarinnan
utkommit med ännu två nya
novellsamlingar,
Hafsbotten och Fattigfolk,
hvaraf Hafsboken,
förlagd till västkusten,
blifvit en af vårens mest
uppmärksammade
böcker.
Bland våra samtliga
yngre novellister
förefaller Anna L. Elgström
äga den mörkaste
timbren öfver sin röst, men
äfven den djupare
tonen. Det episka lynnet
saknas nästan alldeles
i hennes diktning —
hennes form är den inre
världen med dess ibland
nästan outsägliga
stämningar och händelser,
- 564
hvilka hon med ett stundom trefvande, stundom
intuitivt klart språk belyser. För hennes blick, där
ett monumentalt
universum ännu kanske något
töcknigt skymtar, blir
jorden blott ett led i det
hela, på hvars mörka
botten människolif
tändas och slockna *— till
hvad ändamål? Denna
fråga, som tidigare eller
senare, svagare eller
starkare vaknarför alla,
är den axel, kring
hvilken Anna L. Elgströms
hela diktning rör sig.
Det är ibland en nästan
biblisk stränghet och
obarmhärtighet öfver
hennes skildringskonst,
som träffar oss såsom
en ny ton i vår litteratur.
Anna L. Elgström, som
är bördig från Skåne
men sedan några år
tillbaka bosatt i
hufvudstaden, började sin
litterära bana i H. 8. D.,
som äfven nu samtidigt
återger ett bidrag af
sin värderade
medarbet-arinnas penna. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
