Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 9 juni 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅGELBORGEN.
HISTOIRE ROMANESQUE FÖR H. 8. D. AF ARTUR MÖLLER.
3T var en dag i början af maj. Mot
den mörka furugrönskan stodo
björkarna som genomskinliga
ljusbrudar, deras hvita stammar lyste
genom den skira knoppslöjan.
Qär-dena lågo skarpt gröna, i rutig
omväxling med mullgrå åkerfält och
trädgårdsland. Så godt som öfverallt i villatäpporna
arbetades det med hacka och kratta; och när solen
emellanåt bröt fram genom de oroliga skyflaken
glimmade det så sommaraktigt till ute på viken där
den första vedskutan lagt sig för ankar.
På den smala trätrottoaren af fyra jämnlöpande
ribbor kom ett nygift par, tätt tryckta intill
hvarandra. Allt emellanåt kastade de nyfikna blickar
öfver villastaketen, och när de hunno midt för en
grind, på hvilken satt en brädlapp med orden Till
salu, hejdade hon deras steg.
— Skulle du vilja bo här, frågade hon med en
tryckning af underarmen
Äfven han betraktade den mörkröda villan, i
någon sorts modern cottagestil med långt utskjutande
takbrätten och vaktad af ännu ej fullvuxna granar.
— Nej, sade han. Den är dyster utan att vara
högtidlig. Den utandas banalitet liksom de andra,
vare de nu ska gälla för fatbursstugor, herbren,
gustavianska med träkolonner, ett Karl XIV
Johansstil med halffönster under takkransen.
— Jamen Harald, du erkände ju själf att flera af
dem äro riktigt vackra!
— Vackra — ja bevars — och stilriktiga med!
Men det är ingen stämning öfver dem ändå. Om
det nu kan bero att de äro byggda utan andakt
eller bara på att man vet, att det bor banala
mänskor i dem. Folk som dagligen far in till staden
med elektriska spårvagnar och därför aldrig kan få
någon ro och storhet öfver sitt lif. Och ser du!
telefongalje på taket — i den dinglar deras
lyckodröm.
Hon log, men med fuktigt skimmer mellan de
långa mörka ögonfransarna, ty hon hade samma
romantiska sinnelag som han, ehuru det hos henne
var af en optimistisk färg.
— Om vi skulle gå fram till det där slottet, som
vi ser från vår balkong?
Han nickade.
— Qärna det! Bara det inte på närmare håll
befinnes vara en maskerad grosshandlarvilla. Nej, åt
det där hållet får vi allt gå i så fall.
Den väg de slagit in pä, började efter hand stiga,
hvilket var ett godt tecken. Villastaketen såväl
som trätrottoaren togo snart slut; i stället bildade
granarna ogenomtränglig häck på båda sidor af
vägen, som slog ouppörliga s liksom för att förvilla
vandraren om grundriktningen.
Men det var längre än hon kunnat föreställa sig,
hennes andedräkt började bli kort och hon frågade:
— Kanske vi ska vända!
— Nej, lät oss bara pusta ut ett tag.
De stodo orörliga. Bakom den kompakta
grandjungeln reste sig en hög pelarskog af tallar.
Vårvinden drog med en mystiskt berusande celloton
fram genom kronorna — annars var allting andlöst
stilla.
— Här är skönt sade hon i ett djupt andetag.
I detsamma skymtade hon rakt fram ett stycke
af en mur inne i grönskan. Hon tog hans hand.
— Kom, kom, vi äro framme.
Slottet var så beläget, att man fick syn på det
med ens, där vägen svängde mot hufvudentréns
gallerport.
582
Båda stannade, tagna af förvåning inför anblicken.
Byggnaden reste sig likt en gammal Rhenborg,
på ett klipputsprång moi parken, hvilkens högsta
kronor stego upp i jämnhöjd med grundfoten. Någon
ruin var det tydligen inte, än mindre verkade det
bebodt. Ty den vidsträckta parken låg öfvervuxen
och förvildad. Fönsternas smårutiga blyinfattningar
hade inga glas och några andra lefvande väsen än
en svärm tornsvalor, som flögo ut och in genom
de öfversta gluggarna, syntes ingenstädes till.
Ej heller vid den lilla" gulmålade portvakts- eller
trädgårdsmästarestugan rörde sig någonting.
Undrande läto de blickarna glida öfver de gråa
murytornas järnöglor, den krenelerade takmuren
som i de tre af sina hörn uppbar mindre torn,
liknande schacktorn, äfven de försedda med långsmala
muröppningar, sådana som i forna tider tjänade till
skottgluggar för armborstväpnade män.
Och den gamla borgen stirrade tillbaka på dem
med sina tomma ögon, liksom häpen öfver åsynen
af dessa två förmätna nutidsbarn.
I tallkronorna brusade vårvindens cellosträng,
ljudlöst kretsade fågelsvärmen kring det ödsliga
tornet, hvilket bågnande gled bakut mot skyarnas
eviga tåg.
— Kan vi inte komma närmare, undrade hon,
omedvetet sänkande rösten till halfhviskning.
Han kände på den tunga gallerporten, den var
stängd med dubbla lås.
— Låt oss följa muren och se om vi kan slippa
in på något annat ställe.
Och hon var redan energisk i förväg, samlade
kjolarna tätt om sig för att undgå hagtornsbuskarnas
och vildrosrefvornas närgångna grepp.
Efter att ha gått ungefär ett halfhvarf stodo de
verkligen framför en öppning i muren. Att döma af
ansenliga pilastrar tycktes det en gång ha varit
meningen att äfven på denna sida anlägga en inkörsport.
Men mellan den sträckte sig nu i stället ett
fyrdubbelt skyddsvärn af amerikansk stängseltråd!
Denna upptäckt hade en ganska olika verkan på
de båda romantikerna. Han gick därifrån med en
axelryckning, medan hon föresatt sig, att sedan vid
middagen söka få veta sanningen om hvad de
redan döpt till "Fågelborgen",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
