Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 30 juni 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUND OCH KATT.
FÖR H. 8 D. AF KARL-ERIK FORSSLUND.
EN ena låg raklång och orörlig i
gräset på gården, den andra stod rätt
öfver honom och höll hela hans
hufvud i sitt stora öppnaägap, inklämdt
mellan sina hvita hvassa tänder.
Den ena hette Olle och var en
svart katt, den andra hette Parro
och var en hvit lapphundsvalp. Det
hela var lek, men åtminstone hvad Olle beträffar
var det kanske lika mycket allvar. Han föreföll
åtminstone inte säker — han tycktes ha hvarje nerv
spänd, misstänksamt spänd och påpassligt beredd.
Det var väl därför han låg så stilla och inte rörde en
lem, inte ett hår, inte ens yttersta svansspetsen.
Man kunde ju aldrig veta — en sà’n där stor hvit
klump — en beskedlig och gemytlig tosing
visserligen, men fasligt hårdhändt och ovarsam. Rätt som
det var kunde ju de där käkarna pressas ihop, t. o.
m. helt oafsiktligt — vid minsta rörelse kunde de
där tänderna tränga in, bara af en ren slump —
bäst att hålla sig hygglig och still —
Och stilla låg han, och stilla stod Parro, och det
tycktes roa honom ofantligt — såsom situationens
herre lät han den äga bestånd oförändrad tillsvidare.
Det räckte väl någon minut, men den syntes Olle
som en evighet.
Han stod där som en hvit staty, valpen. Endast
svansen svängde helt sakta och mildt, och ögonen
lyste. Det var sannerligen inget dåligt nöje, detta,
att känna den kära Olles kranium mellan sina
käkar. Det var mäkta lockande att klämma till och
bita ihop, det riktigt kliade i tänderna, men kampen
att behärska den lockelsen gaf en sällsam raffinerad
stegring åt njutningen. Den kampen var f. ö. inte
så alltför svår. De voro ju goda vänner nästan
ända sedan de första stapplande stegen. Parro hade
vid en månads ålder kommit till gården i en korg
efter en oändlig långresa norrifrån — såsom ett
snöhvitt, nästan klotrundt knyte, nära nog lika bredt
som långt, förvillande lik en lefvande leksakshund
af mjuK ull. Han höll just på att lära sig gå och
företog vanligen sina öfningar i förstugan; han gick
några bredbenta rultande steg, så vek sig ett af de
korta benen, hur stadigt det än var, och en del af
hans frodiga lekamen segnade till golfvet. Han fick
syn på något som rörde sig, och rusade i väg, men
plötsligt snubblade båda framfötternas han körde
hufvudet rakt i golfvet eller gjorde en vidlyftig
kullerbytta, liksom kopierad efter en berömd
Cirkus-Pelle-Jöns. Men inga dylika äfventyr kunde stämma
ner hans lynne, redan då ett strålande vänligt och
lek-lystet solskenshumör. Och när han en dag på sin
üpptäcksfärd bland galoscherna i förstugan hittade
ett mjukt och smidigt lefvande föremål som kallades
Olle — då ännu en fin och leksam kattunge — så
var bekantskapen snart stiftad och titlarna bortlagda.
Från Parros sida blef det omedelbart en trogen och
hängifven vänskap, kemiskt ren från all misstro, från
hvarje tanke på möjligheten af svek eller brytning.
Olle var däremot från första stund mer reserverad.
Han deltog i leken, lät tufsa med sig som en annan
galosch, lät t. o. m. dra sig i svansen — men det
var hufvudsakligen därför att den satt väl fast
mellan Parros tänder och att han föga kunde göra åt
saken, dä valpen var den större och starkare. Han
var alltid på sin vakt och på helspänn, hängaf sig
aldrig med samma glada glöd åt stunden och
leken, hade alltid ett vaket allvar på djupet i sina
gröna ögon, och stundom drog liksom en sky af
skrämsel eller af leda hastigt förbi öfver dem.
Så småningom hade vänskapen svalnat alltmer,
hvitpälsen kände en allt starkare kyla stråla ut från
sin svarta kamrat. Men något verkligt ondt hade
han i alla fall aldrig gjort, och så fanns nu ingen
anledning att göra honom illa. Men skrämma honom
en smula — det kunde aldrig skada, och det var
ju för resten rent omöjligt att låta bli.
Han stod med ett framben på hvar sida om
kattkroppen, reste öronen på ända framåt och såg ner.
Olles ögon kunde han inte se, men han såg
morr-håren darra. Och han fröjdades och njöt.
Då ljöd en hvissling. Den gällde inte honom, men
alldeles ofrivilligt lystrade han och släppte bettet.
Och som en blixt hade Olle sitt hufvud fritt ur
gapet och var på benen för att kila sin väg.
Men Parro var redan åter herre öfver sig själf.
Han placerade i sista stund sin ena bakfot på Olles
svans, och där satt katten. Så lade han lugnt sin
stora framlabb på Olles rygg, och där låg katten
och sprattlade.
Nu skulle de leka riktigt, tyckte Parro. Han
rullade Olle rundt som ett nystan, han puffade honom
hit och knuffade honom dit, han bet honom än i
ena benet, än i andra, än i svansen, än öfver
halsen, än öfver ryggen, men allt lätt och oskadligt.
Han morrade och gläfste och gnällde, men allt
endast ett låtsat hot.
Och han försökte åter och åter få den runda
hufvudskålen i sitt gap på nytt. Men nu aktade
sig Olle och försvarade sig med framtassarna. Där
haglade örfilar på Parros hvita kinder — formliga
örfilar än på ena, än på andra sidan. De voro väl
riktade och rätt kraftiga, men ändå sammetsmjuka,
tyckte Parro, med indragna klor — naturligtvis, det
skulle bara fattas att han tagit till klorna. Det var
ju bara lek — men hvarför det var så svårt att få
svartingen ordentligt i lektagen numera, det
grubblade hvitpälsen på utan att förstå. Och plötsligt såg
han en besynnerlig glimt i de gröna ögonen, och
det flög igenom honom att de mjuka tassarna
siktade efter hans egna ögon. Nåja, gå på med det,
jag klarar mig nog, och de där fina
sammetsdynorna —
Men han hade knappt tänkt så långt, förrän något
krokigt och hvasst blänkte till tätt invid hans ena
öga. Han hann nätt och jämnt rycka undan
hufvudet. Han blef häpen och stod stel en sekund.
Då passade svartingen på och kilade bort, in under
loggolfvet bredvid.
Parro sprang efter. Han var inte arg, men han var
förvånad och kände sig en smula olustig. Han kröp
in med hufvudet under
golfvet, stod och stirrade in i
skymningen — fick syn på
en svart skugga och ett par
grönlysande ögon därinne
och gaf till ett gladt gläfs, som
borde ha kunnat locka en
gammal smällfet knäkatt att
komma ut och leka i solen.
Men Olle kom inte. Han
gick ut på andra sidan, smet
ner i ett dike och smög sig
med de mjukaste och
behagfullaste steg bort till hagen
för att jaga småfågel.
Och Parro glömde honom
och sprang emot sin
husbonde för att uppföra sin
vildaste indiandans kring
honom på gårdens sollysta
gräsplan.
K O. R. LÖWENBORG.
sekr. i Stockholms Allm
Schackklabb. Redig er" r
»H.8.D:s Schack spalt».
Text å sid. 635.
— 637 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
