- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 13 (1911/1912) /
667

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 14 juli 1912 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

yàrjYuarSDa^ afJ^.Ø. Ossian-JVf/sson

(Eftertryck förbjudes.)

ÖRSTA trumpetstöten smattrade från
förgården till Niketemplet.

Klangen flög likt vingslag från
altar till altar, gafvel till gafvel,
tempel till tempel. Den kransade Stadion
och dess tystnande åskådarskaror.
Den lekte på böljetopparna af den
silfversorlande Alfèios, rasslade med
lofven i de mörka olivlundarna och svingade från
sluttning till sluttning, kulle till kulle, tills det blåa,
silfrade fjärran tycktes gnola melodien efter och
själfva sommarsolen lyste af gyllene klang.

Genljuden fyllde hela den blomstrande dalen kring
Olympia.

De fyllde äfven tusentals vaknande åskådarhjärtan.
Som för en fläkt böjde sig de ringlande leden af
mörka hufvuden fram emot den aflånga banan. De
hvitgula eller brokiga dräkter, som betäckte
amfiteatern, täflade med dalens alla skimrande och
doftande högsommarblomster. Likt tusentals
daggdroppar glimtade det från alla gyllene och
sten-prydda arm- och fingerringar, kedjor, spännen, tiaror.

Åter klingade den gyllene salpinx. Det blef så
tyst, att man kunde taga Alfeios’ sorl för
tystnadens stämma. Så stilla, att blixten från ett
armband kunde ge en stöt genom hundra hjärtan.

Nedanför sig beundrade åskådarna tolf unga män,
nakna, men lätt gördlade, uppställda på ett led framför
det tunna snöre, som skulle falla vid tredje signalen.

De tolf voro alla skönvuxna gestalter. Man såg,
att deras lemmar aldrig pressats af tunga eller snäfva
dräkter eller smycken, att deras ryggar ej krökts
af skrifvarens eller handtverkaren enformiga möda.
De voro kanske unga jordbrukare eller herdar,
utrustade till festen af någon rik ädling. Eller voro de törhända
själfva söner ur köpmans- eller landtaristokratien.

I synnerhet utmärkte sig de bägge yttersta,
hvarandras armbågsgrannar. Den ene var en smidig,
spenslig gestalt med ett drömmande hufvud, hvars
sammetsbruna hår så väl stämde med det
olivglan-siga hullet hos Hellas’ äkta söner. Den andre med
gröfre och fastare byggnad, me i djärfva och
oroliga drag lockade många kvinnoblickar med de
korta, guldklara lockar, som beundrats allt sedan
Akil-levs’ tider, men som nu blifvit så sällsynta, att de
härmades medelst färgade salfvor.

Kvinnorna kring bänkraderna längs Kronoskullen
delade sig i tvenne partier, af hvilka det ena
önskade segern åt den gasellvuxre och trånögde
spar-tiaten Hyllos, den förnäme Arkidamos’ son, medan
det andra i hemlighet anropade segergudinnan för
den sjömansbrede, Pyrrhoslike aténaren Metagenes,
Kimons son.

Helt visst omfattade de flesta spartiatens parti.
De, som ej hade samma skäl som romarprefektens
gemål, att de nämligen afskydde och föraktade Atén,
hvilket för få år sedan stormats, plundrats och
förödmjukats af den store Lucius Sulla, hade ett annat
och bättre. Metagenes hade samma dags morgon
vunnit priset i långlopp. Hans ärelystnad borde nöja
sig därmed. Åt Hyllos och Sparta borde förunnas
det korta snabbloppet och därmed spelens mest
lysande ära.

* * *

En suck susade hörbar ur tusen bröst. Man
såg trumpeten höjas på Niketrappan. Samtidigt

med den första tonen föll snöret, och nu ilade de
tolf nakna löparna öfver Stadions sand.

Det var tydligt, att de ännu sparade sig. Den till
-fällige ledaren var ingalunda förutbestämd segrare.

Men med hvarje sekund, hvarje fotlängd växte
spänningen, och när täflarna började närma sig
änden på midtskranket, såg man dem alla bemöda
sig att få en god plats, vissa, att svängen om
mål-stoden skulle afgöra hela loppet.

Hyllos och Metagenes, hvilka såsom de yttersta
hade längsta vägen, ansträngde synbarligen all sin
kraft. Hyllos drog fördel af de par stegs försprång
han fick före Metagenes.

Spartanen var en ypperlig snabblöpare. Han var
smidig och lätt. Kvinnorna jämförde honom ej oäfvet
med gasellen eller vindthunden. Man märkte, att
aténaren var den starkare, men också tyngre. Hvad
som varit honom till nytta i uthållighetsloppet,
gagnade honom ej nu. En annan vann på honom,
vann på alla medtäflarna. Hyllos susade i spetsen,
Hyllos lyfte sina drömmande hjortögon mot den

vingade och vinkande segergudinnan.

* *

*



Arkidamos och Kimon voro gästvänner, såsom
deras fäder före dem. Sönerna förenade en varm
vänskap. Långa månader tillbragte stundom Hyllos
hos Metagenes i Atén, liksom Metagenes hos Hyllos
i Sparta. Den gamla stamfiendskapen mellan
spartaner och aténare tycktes hos dessa ynglingar
öfvervunnen. Och likväl tillhörde bägge sina staters
äldsta och ädlaste släkter. Metagenes’ fader Kimon
ärfde namn och blod efter den aténare, som af alla
storhetstidens strateger bevarat det folkkäraste
minnet bland Aténs medborgare. Och Hyllos’fader
Arkidamos var en ättling af den liknämnde Sparta-kung,
som öppnat det stora kriget mot Atén på Perikles’ tid.

Hyllos och Metagenes liknade köttsliga bröder.
De följdes åt på långa resor, de deltogo i samma
studier, de idkade samma idrotter. De delade allt,
äfven sina hjärtehemligheter. Och Metagenes var
sedan länge Hyllos’ förtrogne, som mottog hans
klagan och hans förhoppningar beträffande den sköna,
rika och hårdhjärtade Andromeda.

Andromeda var kall och hård, hennes sinne
syftade högt. Det sades, att hon fästat sina blickar
på någon af de romerska ädlingar, som nu började
spela herrar i Hellas.

När Hyllos anhöll om hennes hand, lät hon svara
honom, att hon unnade den åt ingen ringare än den
man, som mäktade gifva sitt namn åt en olympiad.

Hyllos’ hälsa var ej stark, likväl ville han
äfven-tyra den för ett sådant segerpris. Snabbloppet
var den uräldsta af de täflingar, som hvart fjärde
år i månaden Hekatombaion fem dagar från den
elfte höllos i den lilla staden Olympia i landskapet Elis.
Snabbloppet var det lättaste af de prof, helleniska
hjälteämnen där hade att bestå. Och snabbloppet
tilldelade olympiaden eller den kommande
fyraårsperioden segervinnarens namn, honom och hans
fäderneort till evärdlig ära.

Hyllos beslöt att vinna snabbloppet i Olympia.
Metagenes förstod hans ögons bön och beslöt att
ej göra honom loppet stridigt.

Dagarna i Olympia hade varit de båda gästvän-

667 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/13/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free