Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 46, den 11 augusti 1912
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nv/iK ö u/vj
FJÄRDE BUDET.
FÖR H. 8. D. AF gustaf ullman.
EN trappa satt en gammal herre.
Det var en mycket fin trappa, med
marmorsteg och marmorväggar. Och
det var en mycket fin gammal
herre, i ljusgrå sommardräkt och en
äkta panama, som han lagt på knät,
medan han långsamt fläktade sitt
högröda, svettpärlande ansikte med
en blå- och hvitrutig silkesnäsduk.
Han hade rest lång väg, — han, som afskydde
resor. Han hade icke sofvit i sin högst
komfortabla hotellsäng, — han, som afskydde hotell. Och
han hade farit med spårvagn, — äfven det något
för honom enastående. Måste eller ville han
öfverhufvud taget alls förflytta sig här på jordklotet,
borde det helst ske i hans eget ekipage.–-
Nu hade han slutligen traskat tre trappor upp, fast
det ju fanns hiss, — han afskydde hissar. — Och
hela tiden under alla dessa vedermödor hade han
sagt till sig själf:
— Det är för Jeans skull jag gör det. — Och han
hade tiHagt, med ett andfådt brummande:
— Tjyf pojke!
Men det menade han inte, innerst i sitt hjärta.
Han ägde nämligen ett sådant, fast det var en smula
svåråtkomligt, — gamla direktör Boseman. - Så
trött hade han icke känt sig på mycket länge. Och
hvad värre var, — så knäckt, så afsatt, så moraliskt
hjälplös! — För första gången i sitt långa,
mestadels framgångsrika lif, anade direktör Boseman,
hvad det kunde innebära, att traska i andras
trappor, som tiggare. Ty, en sådan var han, fast det
inte var pengar, han tänkte be om.
— Här är det, ja! — stönade den gamle: — Nu
är jag då ändtligen framme.
Men det värsta återstod. Och därför, — lika
mycket som för tröttheten, — hade han slagit sig
ned på marmortrappsteget. Han satt och stirrade
på en blank namnplåt, hvarå stod ingraveradt:
Jean Boseman.
Direktör.
Och han mumlade för sig själf:
— Tjyfpojke! — lymmel! —
Men det menade han inte i sitt hjärta.
*
Gamle herr Boseman tänkte på sin son, sin enda
son. Och på sig själf, — i förhållande till sonen.
— Alltid hade han hållit af Jean. Alltid, — trots
allt. Kanske rent af för mycket. Det var väl
därför han inte riktigt rått med honom, inte från
början förstått att hålla ordentligt i tömmarna. När
han ibland, så att säga, försökt både tygel och
piska, hade det oftast haft helt andra verkningar,
än de afsedda. — Och direktören hade måst säga
till sig själf:
— Tusan ändå, att jag som styr ett helt stort
bolag och ett helt stort bruksetablissemang, — jag kan
inte styra min egen pojke!
Det gick väl an, så länge pojken var pojke. Så
länge man kunde lyfta honom på knä och prata i
örat på honom, eller nypa honom i örat! Då han
ännu inte riktigt visste, hvad han ville, — då man
åtminstone med lysande förespeglingar kunde få
honom på andra tankar! — — — Men ack, det
var förskräckligt länge sedan! Han mognade så
brådt, lille Jean, både i godt och ondt, mest i det
goda, det måste fadern medgifva.
— Lika vacker som mor, lika klok som far, —
så löd stäfvet i släkten och vänkretsen om unge
herr Boseman.
— Ja, nog har han utseendet för sig, — brukade
den blott alltför smickrade fadern instämma: — Men
hur det står till för resten, vet inte jag.
Och dock hade han i det längsta trott sig veta
det: Jean som alltid skött sig oklanderligt, i skolorna,
vid handelsinstitutet, utrikes, hemma på kontoret, ja,
öfverallt, hvar han än placerats, — Jean var ett
geni! Hvad hade man icke rätt och skäl att vänta
sig af det barnet, — Bosemans ende son? — Jo,
en i alla tänkbara afseenden glänsande bana. I alla!
— Äfven, och ej minst, när det en dag skulle gälla
äktenskaps ingående:
— Vacker som mor! — hette det ju.
— Och, rik som far, — om också inte fullt så
klok! — Så hade hans pappa tänkt, och låtit Jean
veta det. Men han måtte kalkylerat fel den gången,
gamle Boseman. Han hade inte tagit Jeans hjärta
med i räkningen. Han hade fått veta af, att det
fanns. Det var väl ett arf efter mor, det, liksom
de stora, granna ögonen, den fina, lilla rörliga
munnen! Men viljan — liksom den hvassa näsan, den
käcka, gropade hakan, den kom nog från far.
Och när den viljan lydde det hjärtats bud, — så
fick allting annat i världen vika. Till och med
gamle direktör Boseman, med hela sin makt och
myndighet.
— Aldrig får man heller nys om så’nt där i tid!
Så man hinner sätta p för’et! — hade gubben
utbrustit, när den obehagliga nyheten meddelats
honom. Den, — att Jean förälskat sig i Hillevi, — en
kassörska! — Jean gaf själf klart besked, — rädd
af sig var han inte. Han kände nog sitt värde och
spelade aldrig falskt.
— Hvad är att anmärka? — frågade han blott:
— hon är en hederlig flicka.
— Hvad vet du om det? hade fadern frågat
tillbaka. Och då var det, Jean hade förgått sig. Han
hade kanske rätt i sak, — nu, där han satt i Jeans
fina trappa, kände sig gamle Boseman benägen
att medge det. Men, i form och uttryckssätt hade
hans uppträdande lämnat mycket öfrigt att önska.
Det lindrigaste af hans argument vid tillfället, som
gubben ville minnas, var:
— Jag skulle önska dig att vara hälften så
hederlig! Eller tror du jag är dum?
Och gubben hade visst svarat;
— Ja, efter som du tror, det är fint, att begå —
mésalliance.
* »
#
Jean hade icke låtit tala med sig. Så hade fadern
till sist i sin rådvillhet dragit fram fjärde budet:
— — — På det dig må väl gå och du må länge
lefva på jorden!
Det gamla vördnadsbjudande löftet med sin lika
hotfulla frånsida! För gamle Boseman så orubbligt
visst och sant, som någonsin för lagstiftaren på
Sinai! — Med det och en förbannelse hade han kört
Jean ur sitt hus. Ende sonen! — Och åren hade
flytt, år fulla af sorg för den gamle. Ty, hur han
än föresatt sig att icke ångra sig, icke på något
villkor ens i sitt hjärta taga de två genstörtiga till
nåder, — så hade han dock oupphörlige och
otröst-ligt sörjt öfver dem. Naturligtvis mest öfver Jean.
Han visste ju, att hans pojke skulle och måste bli
olycklig. Oundvikligt! — Eget nog hade det länge
gått Jean alldeles utmärkt i handom, allt hvad han
företog sig. Han skötte sig briljant, som alltid,
gjorde finfina affärer, lefde i yppersta sämja med sin
Hillevi, som skänkt honom en liten son. Jean var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:19 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/13/0749.html
